Wikipedia

Myskoxe

däggdjursart
(Omdirigerad från Ovibos moschatus)

Myskoxe (Ovibos moschatus) är ett slidhornsdjur som tillhör underfamiljen Caprinae.[2] Djuret lever på den arktiska tundran framför allt i Grönland, Kanada och Alaska. Små flockar har inplanterats i Tajmyrien i Ryssland och i Dovrefjell i Norge. En grupp på fem myskoxar från Dovrefjell vandrade 1971 in i Härjedalen varpå en svensk stam etablerades.[3]

Myskoxe
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Myskoxe i Beringia i norra Alaska.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPartåiga hovdjur
Artiodactyla
UnderordningIdisslare
Ruminantia
FamiljSlidhornsdjur
Bovidae
UnderfamiljGetdjur
Caprinae
SläkteOvibos
Blainville, 1816
ArtMyskoxe
O. moschatus
Vetenskapligt namn
§ Ovibos moschatus
Auktor(Zimmermann, 1780)
Utbredning
Myskoxens naturliga (röda) och inplanterade (blå) utbredningsområde. Populationen på Svalbard finns inte kvar.
Hitta fler artiklar om djur med

Systematik redigera

Myskoxen tillhör underfamiljen getdjur (Caprinae) och är alltså närbesläktad med get och får, och inte med nötkreaturen. Enligt en taxonomisk studie från 2010 är goraler artens närmaste nu levande släktingar.[4]

I J.A. Allens taxonomiska avhandling från 1913 nämns tre underarter för myskoxen. Nyare avhandlingar, som Tener (1965), sammanfattar två underarter och hos Wilson & Reeder (2005) betraktas myskoxen som en monotypisk art.[5][6]

  • Ovibos moschatus moschatus (Zimmermann, 1780) – förekommer i Kanada
  • Ovibos moschatus niphoecus (Elliot, 1905) – förekommer kring Hudson Bay. Kategoriseras numer ibland som en population av O. m. moschatus[7]
  • Ovibos moschatus wardi (Lydekker, 1900) – förekommer på Grönland[7]

Trivialnamnet kommer av att myskoxtjuren under parningstiden avsöndrar ett myskdoftande sekret från ögonkörtlarna.[8] Det vetenskapliga namnet Ovibos betyder 'fåroxe'. Hos inuiter heter djuret (på inpiaq) Oomingmak som betyder ”skägg” eller ”den skäggige”.[9]

Utbredning redigera

Evolution och fylogeografi redigera

Jättemyskoxen Praeobvios priscus Straudinger 1908 var en större art, därav benämningen jättemyskoxe. Arten levde i Eurasien och utvecklades på den kontinenten under Günz -Mindel istiderna. Bara ett fåtal fynd är kända från Europa. Arten antogs vara förfader till nu levande myskoxar men nyare fynd visar att både levde samtidigt och det betyder troligen att de båda arterna har en gemensam förfader. I Amerika levde arten kvar till sen pleistocen och har hittats med lämningar efter paleoamerikaner. Dessa tidiga urinvånare i Amerika jagade alltså arten.[10]

Myskoxen är det sista av de stora istidsdjuren och utvecklades på högplatåerna i Centralasien för några miljoner år sedan. Vid tiden för den senaste istiden (Weichsel) var den ganska allmänt utbredd över Europa och norra Asien. Fossilfynd pekar på att myskoxen för 30 000–40 000 år sedan levde i Skandinavien tillsammans med mammut och ullhårig noshörning. Efter den senaste istiden var myskoxen ett av de bytesdjur som lockade människan till Skandinavien; snart var den dock försvunnen, kanske på grund av alltför intensiv jakt.[11] När klimatet blev varmare trängdes myskoxen allt längre norrut och ett par tusen år f. Kr. dog den ut överallt utom i norra Nordamerika. Den sista naturligt förekommande myskoxpopulationen utanför Nordamerika levde på Tajmyrhalvön i Sibirien, och dog ut för ungefär 2000 år sedan.[12]

Utbredning nutid redigera

Naturliga populationer av myskoxe finns i norra Kanada samt längs norra och nordöstra kusten av Grönland.[1] I Alaska utrotades djuret vid slutet av 1800-talet. Först på 1930-talet lyckades man plantera in djuret på ön Nunivak vid Alaskas västkust. Senare spred sig arten längs kusten.

Arten har också inplanterats i Ryssland på Tajmyrhalvön. Dessutom sattes myskoxar ut på Wrangels ö i Norra Ishavet.[1] Där lever nu omkring hundra djur. Liknande försök på Island[13] och Svalbard[1][14] gick sämre.[15]

På Ryøya utanför Tromsø, mellan Malangshalvøya och Kvaløya, strövade tidigare ca 20 myskoxar omkring fritt. De disponerades och förvaltades av Institutt for arktisk og marin biologi[16] vid universitetet i Tromsø.[17][18][19] Den sista myskoxen på Ryøya avlivades 2018. Första försöket att återinplantera djuret i Norge var 1927, men först 1947, i Dovrefjell nationalpark, lyckades man.[20][21] Denna population omfattade 2013 cirka 250 individer.[22] 2018 registrerades 244 individer. Eftersom antalet enligt förvaltningsplanen inte bör överstiga 200 vintertid, beslutades att upp till 15 individer skulle skjutas.[23] Miljodirektoratet rapporterar att summan var 212 vintern 2020 och 227 i februari 2021, och att man har fortsatt minska beståndet från det tidigare ca 250[24].

Den svenska stammen redigera

Sveriges enda vilda myskoxar finns i Härjedalens fjällvärld, cirka 10 kilometer väster om byn Tännäs. År 1971 begav sig fem av myskoxarna från Dovrefjell i Norge ut på vandring. Till slut kom de fram till sjön Rogen där de på dess norra sida etablerade en ny hemvist.[3] Flocken bestod av en tjur, två kor och två kalvar. Under 1970- och 1980–talen växte hjorden till sig och var som mest 34 djur. Från senare delen av 1980-talet har antalet sakta men säkert minskat.[25] I västra Härjedalen finns en flock om cirka sex djur (2013).[21][26] År 2010 invigdes Myskoxcentrum i Tännäs, med sju inhägnade individer (2011).[27] Under våren 2013 släpptes honan Idun från Myskoxcentrum ut till den svenska flocken som då bestod av sju individer. År 2017 bestod flocken av tio djur.[28] 2022 bestod flocken fortfarande av tio djur.[29]

I början av 1900-talet gjordes försök att inplantera djuret vid Medstugan i Jämtland (Norrland), vilket misslyckades.[2][30]

Utseende redigera

 
Myskoxe i Alaska.
 
Myskoxar på Grönland.

Myskoxen har en kort och robust kropp med ett kraftigt skulderparti. Hannen väger 300–400 kilogram[31], är 2,5 meter lång och cirka 1,45 meter i mankhöjd.[9] Honan väger 200–300 kg, är 2,30 meter lång och omkring 1,30 meter hög.[9] Myskoxen är anpassad för att året runt leva i arktiskt klimat och trivs bara i områden där temperaturen mitt i högsommaren understiger +10 °C. Den klarar köldgrader ända ner till cirka -50 °C,[32] även i stark blåst tack vare ett tjockt fettskikt, men framförallt beroende på den 10 cm tjocka pälsen i två lager, ull närmast kroppen och upp till 70 cm långa stickelhår utanpå. Underullen, qiviut, är starkare än fårull, har åtta gånger högre värmeisoleringsförmåga och är finare än kashmir (11 My).[33] Både kor och tjurar bär horn. Ungdjuren har hornbasen täckt av hår, medan äldre djur har en kraftig "mittbena" – en djup, hårlös ränna som delar hornen. Bägge könen har sina horn nedåtriktade och används mot fiender och vid kamp under parningstiden. Hornen beskrivs i Nordisk Familjebok[2] enligt följande:

Det har mycket starka horn, som äro riktade åt sidorna och nedåtböjda; deras stora bas breder ut sig med åren öfver en betydlig del af hjärnskålen, hvars ben därigenom påverkas på ett egendomligt sätt: de få en ofantlig tjocklek; detsamma gäller om de främsta halskotorna, som bära det tunga hufvudet.

Hovarna är breda och vasskantiga och används, liksom det tunga huvudet i sig, för att komma åt föda under snö och is på vintern[2]. Hovarna används också för att hålla sig fast på klippor, då myskoxen är en oväntat vig och snabb klättrare.[2][34] Myskoxar skiljer sig från nötkreatur genom att sakna dröglapp, att liksom får och getter ha "mustasch", och genom att ha enbart två spenar.[2]

Ekologi redigera

 
Myskoxen lever i hjordar på tundran.

Myskoxar lever i hjordar.[2] Om somrarna omfattar dessa fem till femton djur, om vintrarna omkring tjugo. Ibland bildar flera hjordar en stor grupp med upp till hundra individer.[35] I motsats till renar vandrar myskoxar inte långt utan går dagligen cirka två kilometer och håller sig under vintern gärna inom snöfattiga karga områden där växtligheten ligger i dagen och där de slipper pulsa i djup snö.[36] Ett dominant djur, hona eller hane, leder hjorden framåt. Mellan sommar- och vinterrevir är det bara några kilometer. I Norge stannar myskoxar alltid i samma område. Födan består enbart av växter som bärris, gräs, kvistar från bland annat videsläktet och starr[35] som de skrapar fram under snön, eller hittar på renblåsta, snöfria barfläckar. På sommaren söker de sig ner till fjällbjörkskogarna eller de fjällnära skogarna och äter vide, björk, kvanne, torta och liknande örter.

Myskoxar lever mycket socialt. De har ofta kroppskontakt med varandra och gör det mesta i tätt samspel. Ibland ser hjorden ut att vara ett enda djur med många huvuden. Mat- och vilotider inträffar samtidigt för hela hjorden. Vid flykt springer de skuldra vid skuldra.

 
I områden med snö skrapar de fram sin föda som består av växtdelar som gräs och starr.

Myskoxens enda naturliga fiender, bortsett från människan, är brunbjörn, isbjörn och varg.[5][37] Om en grupp myskoxar blir hotade av vargar flyr de först till en kulle med lite snö på. Sedan ställer de sig bredvid varandra i form av en hästsko med huvudet mot fienden. Är det många vargar, som oftast sprider sig runt gruppen, bildar de en sluten cirkel med alla ungdjur i mitten. Enskilda tjurar eller kor springer framåt och attackerar angriparen. Vargarna vågar bara angripa en myskoxe om denna uppträder ensam som vid ett utfall mot vargarna, men riskerar då att spetsas på myskoxens vassa horn. Om vargar hittar en lucka i cirkeln går de till attack där de i första hand är ute efter kalvarna på samma sätt som när vargflockar går till angrepp mot en grupp bisonoxar med kalvar.

Fortplantning redigera

Honor blir i genomsnitt könsmogna vid fyra års ålder, hannar först vid sex år. Parningstiden sträcker sig från juli till augusti. Kon är dräktig sju till nio månader och föder oftast en kalv som vid kalvningen väger sju kilogram.[9] Honan däggar kalven nästan femton månader trots att kalven efter en vecka börjar äta gräs.[35] Är miljön bra sker födslar varje år.

Under brunsttiden sker häftiga strider mellan tjurarna. Först hotar de varandra med höga, närmast lejonaktiga vrålljud [38] och uppvisning av hornen. Sedan springer de i 30 km/h[39] (vissa hävdar 40–50 km/h[36][40]) rakt in i varandra och stångar ihop pannbenen, i en kollision som kan höras på en kilometers avstånd. Få andra djur skulle överleva detta, men myskoxens panna är speciellt konstruerad för ändamålet, med drygt tio centimeter horn och sedan drygt sju centimeter ben direkt mot hjärnan.[41] Beteendet upprepas upp till 20 gånger, till dess ena tjuren ger sig av. Träffar en tjur motståndaren med hornet i köttet får motståndaren ofta svåra sår som kan leda till döden.

Tjuren som besegras i kampen skiljer sig oftast från hjorden eller ansluter sig till flockar med andra tjurar. I hjorden förblir de bara när de visar underdånighet mot den dominanta tjuren. I juni börjar tjuren att uppvakta honan, men parningen sker först i augusti.

Naturliga dödsorsaker redigera

Få myskoxar blir äldre än tjugo år.[9] Oftast dör de på grund av näringsbrist när späckreserven i kroppen inte räcker över vintern. Andra djur blir underkylda eller drunknar när de går över isen på frusna vattendrag och isen spricker så att de faller i vattnet. Myskoxar blir offer för björnar, vargar och isbjörnar, eller dör på grund av skador som de fått under kamperna vid parningstiden.

Livslängden i naturen går upp till 24 år.[35]

Myskoxen och människan redigera

 
En myskoxskalle i den permanenta samlingen vid The Children's Museum of Indianapolis.

Som vilt redigera

För jägare är det lätt att döda en myskoxe. Blir myskoxar hotade av hundar reagerar de på samma sätt som mot angripande varg. Står myskoxarna stilla i sin cirkelformiga försvarsställning kan jägaren lätt skjuta några djur.

Inuiter tar vara på myskoxens kött, ull och skinn och gör till exempel skor från skinnet. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ökade jakten på myskoxar från européer. Under de stora expeditionerna till Arktis åt man köttet själv och använde det som foder åt slädhundarna. I Kanada handlade företaget Hudson-bay-kompaniet med myskoxpäls. Bara mellan 1888 och 1891 sålde företaget 5 408 myskoxpälsar. Myskoxe serveras sedan mitten på 2000-talet bland annat på restaurang Noma i Köpenhamn, i form av en tartar.[källa behövs]

I Kanada förekommer uppfödning av myskoxar för framställning av kött och ull. En vuxen tjur kan ge tre kilogram ull (qiviut) per år. Ullen, som värderas mycket högt (runt tio kronor grammet), är en av de mest finfibriga som finns.

Myskoxen kan vara farlig för människan. I Norge har två människor dödats av myskoxar, senast på 1960-talet[42]. Turister i Dovrefjell rekommenderas därför att hålla ett avstånd på minst 200 meter till djuren.[43] 2007 blev en kvinnlig djurskötare kvävd av en myskoxe i Tierpark Berlin. Vid utredningen kom det fram att en grind som skiljer två delar av hägnet inte var riktigt låst.[44]

Hot och status redigera

Skyddsåtgärder för myskoxens bevarande infördes i Kanada 1917[1] och på Grönland 1974. Efter detta ökade beståndet markant. Till exempel fördubblades den kanadensiska populationen mellan tidigt 1980-tal och tidigt 1990-tal.[35] Inuiter i Kanada har sedan 1970 tillstånd att fälla tjugo myskoxar om året. Olika populationer på Grönland lever i Grönlands nationalpark samt i två naturreservat.[1] På Grönland kvarstår också ett begränsat jakttillstånd på myskoxar utanför nationalparken. Myskoxen är ratificerad som prioriterad art i Bernkonventionen

Myskoxen listas av IUCN på grund av det stora utbredningsområdet och ett ganska talrikt bestånd som livskraftig (LC).[1]

Status i Sverige redigera

 
Myskoxe som fäller sin ull på Järvzoo.

Naturvårdsverket anser inte att myskoxen tillhör den svenska faunan varför den inte är upptagen på rödlistan för hotade djurarter i Sverige. Dock har man godkänt en förvaltningsplan som ska vara lokalt förankrad.[9] Myskoxen är upptagen i artskyddsförordningen SFS 98:179 samt upptagen som kronans vilt och därmed fridlyst.[33] Myskoxarna i Sverige får inte störas och privatpersoner får inte gå närmare än 100 meter eftersom djuren är stresskänsliga.[45]

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b c d e f g] Gunn, A. & Forchhammer, M. 2008 Ovibos moschatus . Från: IUCN 2008. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 27 juli 2019.
  2. ^ [a b c d e f g] Myskoxsläktet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
  3. ^ [a b] Myskoxar - istidsdjur på gränsen Arkiverad 17 juli 2018 hämtat från the Wayback Machine., graenslandet.se. Läst den 6 juni 2018.
  4. ^ Campos, Sher, Mead & Tikhonov (2010). ”Clarification of the taxonomic relationship of the extant and extinct ovibovids, Ovibos, Praeovibos, Euceratherium and Bootherium”. Quaternary Science Reviews 29 (17): sid. 2123-2130. doi:10.1016/j.quascirev.2010.05.006. https://www.researchgate.net/publication/248479927_Clarification_of_the_taxonomic_relationship_of_the_extant_and_extinct_ovibovids_Ovibos_Praeovibos_Euceratherium_and_Bootherium. Läst 26 maj 2020. 
  5. ^ [a b] Lent, Peter C. (15 januari 1988). ”Ovibos moschatus” (på engelska). Mammalian Species. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-302-01-0001.pdf. Läst 28 december 2011. 
  6. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Ovibos moschatus
  7. ^ [a b] Safari Club International - Bovids Arkiverad 27 september 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ Nationalencyklopedin.
  9. ^ [a b c d e f] ”myskoxe.se: FAQ”. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304234629/http://www.myskoxe.se/faq/index.php. Läst 19 juni 2008. 
  10. ^ Kurtén, Björn (på engelska). Pleistocene Mammals of Europe. Transaction Publishers. ISBN 978-1-4128-4514-4. https://books.google.se/books?id=OsPBXSNL8ZkC&dq=Gazella+borbonica&pg=PA171&redir_esc=y#v=onepage&q=Gazella%20borbonica&f=false. Läst 8 februari 2024 
  11. ^ Claes Bernes (1993) Nordens miljö : tillstånd, utveckling och hot. Naturvårdsverket. ISBN 91-620-1126-X.
  12. ^ ”Science Daily”. Science Daily. 6 oktober 2005. http://www.sciencedaily.com/releases/2005/10/051006085912.htm. Läst 18 december 2011. 
  13. ^ Zabrodin, V.A. & G.D. Yakushkin. "Chapter 10: Musk-Oxen." Från Animal Genetic Resources of the USSR, publicerad av N.G Dmitriev & L.K Ernst. Rome: FAO, 1989, läst 2018-05-24.
  14. ^ Aftenposten, 10 March 1977.
  15. ^ http://dolly.jorgensenweb.net/nordicnature/?p=1875
  16. ^ http://uit.no/ansatte/organisasjon/hjem?p_dimension_id=88165&p_menu=42374&p_lang=2
  17. ^ http://www.nrk.no/nett-tv/klipp/140418/
  18. ^ ”Stödgruppen Myskoxens Vänner i Europa”. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121009040516/http://www.williamstorg.com/europe_friends.htm. Läst 25 juni 2012. 
  19. ^ http://uit.no/nyheter/artikkel?p_document_id=67239
  20. ^ http://www.visitnorway.com/se/Aktiviteter/Turer-och-safaris/Safari/Myskoxsafarier/
  21. ^ [a b] ”Myskoxen”. herjedalen.se. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924030039/http://www.herjedalen.se/omkommunen/kommunfakta/djurliv/myskoxe.4.2cf3354811c4ef42a2480001230.html. Läst 25 juni 2012. 
  22. ^ Myskoxarna i Dovre, Norge är räknade Arkiverad 19 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine. 2013/06/26/
  23. ^ NTB, Kilde: (9 april 2018). ”Vil felle 15 moskus for å hindre konflikter” (på nb-NO). NRK. https://www.nrk.no/innlandet/vil-felle-15-moskus-for-a-hindre-konflikter-1.13999328. Läst 8 december 2021. 
  24. ^ ”Mer moskus på Dovre i vinter - Miljødirektoratet” (på norskt bokmål). Miljødirektoratet/Norwegian Environment Agency. https://www.miljodirektoratet.no/aktuelt/nyheter/2021/februar-2021/mer-moskus-pa-dovre-i-vinter/. Läst 8 december 2021. 
  25. ^ ”Myskoxcentrum”. jamtland.se. Arkiverad från originalet den 19 april 2012. https://web.archive.org/web/20120419173144/http://www2.jamtland.se/index.php/sv/turism/item/myskoxcentrum. Läst 25 juni 2012. 
  26. ^ Myskoxe på grönbete Sveriges Television 4 april 2013
  27. ^ Våra myskoxar Arkiverad 30 januari 2012 hämtat från the Wayback Machine. Myskoxcentrum i Härjedalen.
  28. ^ Myskoxarna är återfunna Arkiverad 17 maj 2017 hämtat från the Wayback Machine. www.myskoxe.se Publicerat den 3 mars 2017. Läst den 26 juni 2017.
  29. ^ ”Artfakta från SLU Artdatabanken”. artfakta.se. https://artfakta.se/. Läst 28 juli 2022. 
  30. ^ Milchwirtschaftliches Zentralblatt, 1902, volym 31, sid.448 (tyska) (se kopia på artikelns diskussion)
  31. ^ I fångenskap kan hannen väga upp till 650 kg.
  32. ^ moskussafari.no Arkiverad 29 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  33. ^ [a b] Besiktningsman William Lundin – privat sajt Arkiverad 19 november 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  34. ^ Myskoxslägtet i Nordisk familjebok (första upplagan, 1887)
  35. ^ [a b c d e] Ronald M. Nowak, red (1999). ”Muskox” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. sid. 1215-1219. ISBN 0-8018-5789-9 
  36. ^ [a b] Ultimate Ungulate – Muskox Arkiverad 11 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  37. ^ Sarah Marie Elder (18 april 2005). ”Muskox” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.org/accounts/Ovibos_moschatus/. Läst 22 mars 2017. 
  38. ^ BBC Science & Nature – Wildfacts
  39. ^ Northwoods Adventures Arkiverad 10 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  40. ^ ”Wildfiles.tv Online Inc.”. Arkiverad från originalet den 19 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140819084813/http://www.wildfiles.tv/english/flash/wildlife/muskox/. Läst 20 juni 2008. 
  41. ^ Alaska Department of Fish and Game Wildlife Notebook Series
  42. ^ ”Dagbladet.no: Massedød rammer moskus på Dovre”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525085025/http://www.dagbladet.no/kunnskap/2007/01/30/490470.html. Läst 25 maj 2012. 
  43. ^ Fylkesmannen.no - Ta hensyn til moskusen (broschyr) Arkiverad 19 maj 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  44. ^ WELT ONLINE: Pflegerin in Berliner Tierpark von Moschusochse getötet. läst 15 maj 2007
  45. ^ Rogen, Länsstyrelsen Jämtlands län. Läst den 6 juni 2018.

Tryckta källor redigera

  • Chambers, W. (1993) Qiviuq. Spin Off, Summer: 48–55.
  • Gray, D. (1990) Muskox Biology. Pp. 23–48 in B. Holst, ed. International Studbook for Muskox: Ovibos moschatus.
  • Groves, P. (1997) Muskox. Alaska Geographic, 23/4: 56–86.
  • Lönnberg, E. (1900) On the soft anatomy of musk-ox
  • Lönnberg, E. (1900) On the structure and anatomy of musk-ox
  • Reynolds, P., K. Wilson, D. Klein. (2001) "Arctic Refuge Coastal Plain Terrestrial Wildlife Research Summaries".
  • Rowell, J. (1990) The Muskox. Pp. 2–22 in B. Holst, ed. International Studbook for Muskox: Ovibos moschatus.
  • Winge, H. (1902) Grønlands pattedyr
  • Woodward, S. (1997) "The Tundra". Major Biomes of the World.

Webbkällor redigera

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Myskoxe&oldid=54594952”