Kvinnlig rösträtt

Kvinnlig rösträtt innebär att kvinnor enligt lag tillåts rösta vid myndig ålder. Kvinnlig rösträtt har införts vid vitt skilda tidpunkter världen över: Nya Zeeland införde reformen 1893, och Saudiarabien 2015.

Caroline Watts The Bugler Girl 1908

Sufragio Femenino en Europa por año

Kvinnlig rösträtt.
På bilden ses Annie Kenney (t.v.) och Christabel Pankhurst (t.h.).

En organisation för kvinnlig rösträtt i USA år 1912.

Women's Suffrage 1908

Vote femmes mai 1919

Paulina Luisi - 1929 - Planisferio

I vissa fall har rösträtt införts efter en lång period av aktivism, som i Storbritannien och USA, och i andra fall har den införts snabbt i samband med till exempel nationens självständighetsförklaring, som i Polen. Kvinnlig rösträtt har ibland införts och sedan avskaffats för att sedan införas igen, som i Sverige, där vissa kvinnor fick rösta redan under 1700-talet. Andra gånger har olika kategorier kvinnor getts rösträtt medan andra inte har fått sin förrän långt senare, så som i Sydafrika, där vita kvinnor fick rösta långt före svarta. Det har också varit vanligt att lokal rösträtt införts före den nationella.

Allmänt

Kvinnors rösträtt togs för första gången upp under franska revolutionen, och blev en av frågorna när kvinnorörelsen organiserades under den första vågens feminism på 1800-talet.

Sedan International Woman Suffrage Alliance bildades 1904, samarbetade olika länders rösträttsföreningar internationellt för kvinnors rösträtt, och organiserade regelbundet kongresser i frågan.

Kvinnors rösträtt inkluderades i Konventionen om kvinnors politiska rättigheter, som antogs av FN 1952.

Afrika

Största delen av Afrika hamnade under europeiska kolonialmakters styre under 1800-talet och, med särskild intensitet, kring sekelskiftet 1900. Efter hand infördes parlamentariska politiska system, och i de självständiga länder som uppstod efter andra världskriget hade kvinnor ofta rösträtt från början. Kvinnors rösträtt till dessa parlament infördes först i Sydafrika 1930 och sist i Namibia 1989.

Liberia

Liberia införde rösträtt för kvinnor år 1946. Det var en av de första länderna i Afrika som införde reformen.

Etiopien

Etiopien införde rösträtt för kvinnor år 1955.

Kenya

Kenya införde rösträtt för kvinnor år 1963.

Kongo

Kongo införde rösträtt för kvinnor år 1967.

Namibia

Namibia införde rösträtt för kvinnor år 1989. Reformen infördes i samband med landets självständighet.

Sierra Leone

I nuvarande Sierra Leone grundades 1787 Freetown av befriade afroamerikanska slavar från Nova Scotia, där alla överhuvud för ett hushåll hade rösträtt oavsett kön. I staten Sierra Leone infördes rösträtt för kvinnor 1930.

Somalia

Somalia införde rösträtt för kvinnor år 1956.

Sydafrika

Sydafrika var det första landet i Afrika som införde reformen, men inte den första som införde allmän rösträtt för kvinnor. Rösträtt för kvinnor infördes i Sydafrika i flera stadier. Den tillerkändes vita kvinnor år 1930, och tillämpades första gången i valet 1933. Asiatiska och färgade kvinnor fick rösträtt år 1983. Allmän rösträtt för kvinnor och män infördes 1994.

Amerika

Både USA och Kanada har haft en liknande utveckling i frågan som Europa, och införandet av rösträtt för kvinnor föregicks där av ett långvarigt agiterande. En liknande utveckling ägde rum i Latinamerika och Västindien, där reformen dock ofta bar frukt först efter andra världskriget. Det första land som införde rösträtt för kvinnor var Kanada 1917, och det sista var Paraguay 1961.

Argentina

Argentina införde rösträtt för kvinnor år 1952.

Bolivia

Kvinnorörelsen i Bolivia organiserade sig och började kräva rösträtt under Atene Femenino från 1920-talet. Kommunal rösträtt infördes 1947, och nationell rösträtt 1952.

Brasilien

Stamp of Brazil - 1983 - Colnect 261579 - Woman showing a ballot paper

En kvinnorörelse bildades i Brasilien vid 1800-talets mitt, men denna organiserade sig inte för rösträtt för kvinnor förrän 1922, när Bertha Lutz organiserade den första föreningen för att verka för frågan, Federação Brasileira pelo Progresso Feminino (FBPF), för vilken hon själv blev ordförande under hela rösträttskampanjen. De engagerade bestod av en minoritet välutbildade yrkeskvinnor ur Brasiliens bildade elit, vilket var anledningen till att den inte uppfattades som särskilt hotfull av den styrande regimen och uppnådde relativt snabb framgång.

Brasilien införde rösträtt för kvinnor år 1932; den inkluderades i konstitutionen 1934 och utövades för första gången 1935.

Chile

Rörelsen för frågan började sin verksamhet 1920. Rösträtt för kvinnor i lokalvalen infördes 1934.

Chile införde rösträtt för kvinnor år 1949.

Colombia

En rörelse för frågan verkade aktivt sedan 1930-talet, där dess ledande företrädare var Esmeralda Arboleda, Josefina Valencia och Ofelia Uribe. Rörelsens företrädare var främst en krets vita elitkvinnor, och deras huvudmotståndare det katolska etablissemanget.

Colombia införde rösträtt för kvinnor år 1954, och tillämpades för första gången 1957. Reformen infördes av Gustavo Rojas Pinilla som en del av ett reformpaket designat för att dämpa den rådande politiska oron och gynna stabiliteten.

Costa Rica

Utvecklingen av kvinnorörelsen i Costa Rica skilde sig från de flesta andra latinamerikanska länder tack vare landets ovanliga politiska stabilitet. Landets första kvinnoförening, Damerna av Saint Vincent de Paul, grundades 1878 och följdes av flera, som ägnade sig åt välgörenhet, nykterhet, prostitution och feminism. Kampanjer för rösträtt för kvinnor iscensattes under valreformerna 1913, 1913, 1925, 1927 och 1946.

Kvinnors medverkan i motståndet och störtandet av diktatorn Federico Tinoco 1917-1919 gjorde att frågan togs upp i parlamentet. Kvinnorörelsen för rösträtt organiserade sig under Ángela Acuña Braun i Liga Feminista Costarricense 1923, som blev medlem i International League of Iberian and Hispanic-American Women, som mellan 1925 och 1947 drev en ständigt aktiv kampanj.

Rösträtt för kvinnor stöddes främst av en liten klick kvinnliga aktivister snarare än av majoriteten kvinnor, men frågan fick stöd av ledande manliga politiker och intellektuella, och flera kvinnoföreningar. Rösträtt för kvinnor infördes 20 juli 1949.

Dominikanska republiken

På Dominikanska republiken organiserade sig kvinnorörelsen år 1931 genom bildandet av Acción Feminista Dominicana (AFD) under Abigail Mejia, vars mål var rättslig jämlikhet mellan kvinnor och män, bland dem rätten att rösta. För att uppnå sina mål slöt AFD allians med diktator Rafael Trujillo, som i gengäld gjorde AFD till en propagandaredskap för att framställa sig som en beskyddare av kvinnors rättigheter och skapa stöd bland kvinnor för sin regim. Alliansen mellan feminismen i form av AFD med Trujillo gjorde att ordet "feminist" kom att bli synonymt med ordet "Trujillista" (kvinnlig Trujillo-anhängare).

Rafael Trujillo var dock i praktiken konservativ och gav endast kvinnorörelsen sitt stöd till ytan, då det uppfattades som god propaganda för att framställa Dominikanska republiken som ett modernt land utåt. Det var inte förrän 1942, efter elva år, som Trujillo slutligen gav kvinnor rösträtt, och de första kvinnorna - Milady Félix de L'Official, Isabel Mayer och Josefa Sánchez de González - valdes in i parlamentet.

El Salvador

År 1920 enades Guatemala, El Salvador och Honduras under Centralamerikanska Federationen, vars konstitution godkände villkorlig rösträtt för kvinnor 9 september 1921, men denna kunde inte införas, då den Centralamerikanska Federationen därefter upphörde och dess konstitution därmed inte var giltig. Under 1920-talet organiserades en rörelse för att återinföra rösträtten och dess ledargestalt Prudencia Ayala lanserade sig som presidentkandidat och partiledare för ett feministparti och lät utge en egen tidning för frågan.

Villkorlig rösträtt för kvinnor infördes 1939, men villkoren var så höga att upp mot 80 procent av landets kvinnor inte kunde använda rösträtten. Efter ytterligare kampanjer under 1940-talet drivna av kvinnorörelser med sina egna tidningar ledda av bland andra Matilde Elena López och Ana Rosa Ochoa, infördes allmän kvinnlig rösträtt år 1950 efter störtandet av diktator Maximiliano Hernandez Martinez.

Guatemala

Frågan om rösträtt för kvinnor drevs i Guatemala av arbetarrörelsen.

År 1920 enades Guatemala, El Salvador och Honduras under Centralamerikanska Federationen, vars konstitution godkände villkorlig rösträtt för kvinnor 9 september 1921, men denna kunde inte införas, då den Centralamerikanska Federationen därefter upphörde och dess konstitution därmed inte var giltig. Ett flertal kvinnorörelser uppkom efter detta för att återinföra rösträtten, varav två av de mest betydande var Gabriela Mistral Society (1925) och Graciela Quans Guatemalan Feminine Pro-Citizenship Union (1945).

Villkorlig rösträtt för litterata kvinnor infördes av Juan José Arévalos revolutionära regering 1945, och allmän 1965.

Haiti

Haiti införde rösträtt för kvinnor 4 november 1950.

När den amerikanska ockupationen av Haiti upphörde 1934 och samhället skulle organisera sig på nytt grundades Ligue Feminine d’Action Sociale (LFAS) för att arbeta för rösträtt för kvinnor, ledda av Madeleine Sylvain Bouchereau och Alice Garoute. De fick stöd av övriga haitiska kvinnoorganisationer och även av internationella organisationer, men mötte hårt motstånd i parlamentet. Gifta kvinnor var bland annat omyndiga till 1944, vilket skapade dåliga förutsättningar för rösträtt. I april 1950 organiserade LFAS en stor demonstration genom att bilda First National Congress of Haitian Women där stödet för deras sak frön övriga föreningar demonstrerades så tydligt att parlamentet uppgav sitt motstånd.

Honduras

År 1920 enades Guatemala, El Salvador och Honduras under Centralamerikanska Federationen, vars konstitution godkände villkorlig rösträtt för kvinnor 9 september 1921, men denna kunde inte införas, då den Centralamerikanska Federationen därefter upphörde och dess konstitution därmed inte var giltig.

Under 1920-talet uppkom en kvinnorörelse vars ledande gestalt var Visitación Padilla, ledare för den största kvinnoföreningen. Kampen för rösträtten dämpades under Tiburcio Carias diktatur 1933-1948, eftersom kvinnorörelsen prioriterade störtandet av diktaturen snarare än rösträtten, men efter störtandet av diktaturen godkändes införandet av rösträtt för kvinnor 1955, och infördes sedan 1957.

Kanada

Political cartoon commenting on women's voting rights in Quebec

Frågan lyftes för första gången 1876 när Emily Stowe grundade The Toronto Woman's Literary Club, som omvandlades till Canadian Women's Suffrage Association 1883, med Jessie Turnbull som en ledande gestalt; Emily Stowe grundade 1889 Dominion Women's Enfranchisement Association (från 1907 kallad Canadian Suffrage Association).

Toronto införde lokal rösträtt för myndiga kvinnor (änkor och ogifta kvinnor) 1882 (från 1884 utan kvalifikationer). Lokal rösträtt infördes av de flesta delstater mellan 1916 (Manitoba) och 1925 (Labrador), men därefter tog det femton år innan det infördes i Quebec 1940.

Genom Wartime Elections Act of 1917 tillerkändes kvinnliga anhöriga till soldater som tjänstgjort i första världskriget (änkor, hustrur, mödrar, systrar och döttrar) rösträtt. År 1918 infördes allmän rösträtt för alla kvinnor som var medborgare över 21 års ålder. Detta exkluderade dock kvinnor ur urbefolkningen, som inte betraktades som medborgare, fram till 1961.

Kuba

En kvinnorörelse uppkom på Kuba under 1920-talet. Rösträtt för kvinnor infördes 1934.

Mexico

Kvinnors rättigheter blev på allvar en fråga i den politiska debatten efter den mexikanska revolutionen 1910. Från denna tid förekom en allt större aktivism i frågan om rösträtt. 1917 års konstitution införde inte rösträtt för kvinnor men innehöll heller inget förbud mot det.

1937 krävde aktivister rösträtt för kvinnor och fullt medborgarskap för kvinnor genom att peka på att 1917 års konstitution var könsneutral. När María del Refugio García ställde upp i 1937 års val och vann med klar marginal, tvingades regeringen medge kvinnor fullt medborgarskap och politisk valbarhet, men rösträtten inkluderas inte.

Mexico införde kvinnlig rösträtt år 1953.

Nicaragua

I Nicaragua stöddes kvinnorörelsens krav på rösträtt tidigt av familjen Somozas liberala parti, som lierade sig med kvinnorörelsen och dess krav för att använda sig av dess stöd under sin diktatur 1936-1979. I enlighet med denna policy lovade Somozas parti att införa rösträtt för kvinnor 1916 och 1944, och grundade en kvinnoavdelning av sitt parti 1936. Kvinnorörelsens ledare Josefa Toledo begärde 1939 partiets stöd för införandet av rösträtt. Begäran antogs 1950 och infördes 1955, och samma år inkorporerades landets kvinnoföreningar i partiets kvinnoförening, som sedan fick kvinnorörelsens stöd i samtliga fortsatta val och därmed blev en av Somoza-regimens allierade med stöd av Olga Nunez de Saballos, som organiserade landets feminister för partiet.

Panama

Panama blev en egen stat under USA:s beskydd 1903 och influerades starkt av USA. Kvinnorörelsen började genom grundandet av Federation of Women's Club of the Canal år 1907, som lydde under General Federation of Clubs i New York, vilket gjorde att kvinnorörelsen i Panama influerades direkt av den amerikanska kvinnorörelsen. 1922 grundades The Feminist Group Renovation (FGR) av Clara Gonzalez, som året därpå omvandlades till Latinamerikas första kvinnoparti: Feminist National Party.

Rösträtt för kvinnor i lokalvalen infördes 1941 och på nationell nivå 1946, vilket var den första i Centralamerika.

Paraguay

Paraguay införde rösträtt för kvinnor år 1961. Det var det sista landet i Latinamerika, liksom i hela Amerika, som införde reformen.

Kvinnorörelsen i Paraguay organiserade sig först sedan Mercedes Sandoval de Hempel 1951 grundat Liga Paraguaya de los Derechos de la Mujer, och deras krav på rösträtt bifölls 1961 sedan president Alfredo Stroessner såg en sjunkanden popularitet blev manliga väljare och trodde sig kunna öka sitt röstantal genom kvinnliga väljare.

USA

Vid USA:s grundande 1776 införde New Jersey könsneutral rösträtt, även om rösträtten var begränsad på socioekonomiska och etniska grunder, vilket 1807 ersattes med allmän manlig rösträtt.

Frågan om rösträtt för kvinnor togs för första gången upp i Konferensen i Seneca Falls 1848: därefter samlades National Woman's Rights Convention varje år fram till att American Equal Rights Association bildades 1866. När denna prioriterade svarta mäns rösträtt framför kvinnors bildades 1869 National Woman Suffrage Association (NWSA) och American Woman Suffrage Association (AWSA), som båda 1890 uppgick i National American Woman Suffrage Association, som ledde rörelsen tills målet uppnåddes 1920.

Kvinnlig rösträtt infördes i flera delstater innan det infördes på nationell nivå. Wyomingterritoriet införde fullständig rösträtt för alla myndiga 1869, inklusive kvinnor, och har behållit det sedan dess. Republikanen Jeannette Rankin invaldes som första kvinna i den federala kongressen 1917.

På nationell nivå infördes kvinnlig rösträtt 1920, efter beslut från högsta domstolen. Det första presidentvalet i USA där samtliga kvinnor i alla delstater enligt lag tilläts delta var i november 1920. Denna rätt infördes för alla kvinnor, även svarta kvinnor, men i praktiken kunde svarta kvinnor på grund av de sk Jim Crow-lagarna sällan använda sin rösträtt i Sydstaterna. Det var dock inte för att de var kvinnor utan för att de var svarta: svarta män hade på samma sätt också formellt rösträtt, men kunde i praktiken sällan använda den på grund av rasdiskriminering. Svarta kvinnor fick (på samma villkor som svarta män) i vissa delstater i praktiken vänta på att utöva sin rösträtt till 1965, då Voting Rights Act genomdrevs.

Puerto Rico

Kravet drevs på Puerto Rico av bland annat Liga Femínea Puertorriqueña (Liga Social Sufragista). Rösträtt för kvinnor infördes i USA 1920, och eftersom Puerto Rico var en amerikansk besittning, därför kravet att reformen borde gälla även på Puerto Rico. Milagros Benet de Mewton drev från 1924 en stämning för detta ändamål; 1928 vände hon sig direkt till USA:s kongress, och 1929 infördes villkorlig rösträtt för litterata kvinnor (1936 infördes allmän rösträtt för kvinnor).

Venezuela

Rörelsen för rösträtt för kvinnor trädde in i ett avgörande skede efter diktatorn Juan Vicente Gómezs död 1935. Den dominerades av bildade medelklasskvinnor.

Venezuela införde rösträtt för kvinnor år 1946, vilken trädde i kraft med den nya konstitutionen 1947.

Asien

Asien är ett komplicerat kapitel utan enhetlig historia i frågan, då vissa delar var koloniala och andra autonoma. I vissa länder, som Japan, Kina och Indien, förekom en inhemsk rörelse för kvinnlig rösträtt. Generellt infördes kvinnlig rösträtt i Asien under avkoloniseringen efter andra världskriget, då de nya länderna automatiskt fick kvinnlig rösträtt genom självständigheten. Det första landet som införde kvinnlig rösträtt i regionen var Mongoliet 1921.

Indien

i Indien började rörelsen för rösträtt med grundandet av Women's Indian Association (WIA) år 1917. År 1919 infördes lokala provinsparlament i Indien av britterna, och 1921 infördes villkorlig rösträtt för utbildade kvinnor i Madras och Bengalen. 1925 infördes allmän rösträtt för alla kvinnor i Punjap. Genom Government of India Act 1935 införde britterna separat rösträtt och valbarhet för kvinnor i Indien till särskilda reserverade valkretsar och platser.

Indien införde rösträtt för kvinnor i samband med självständigheten från Storbritannien år 1947. Det hade då tillhört kongresspartiets vallöften sedan 1931.

Indonesien

Nederländerna införde villkorlig rösträtt till lokalvalen för utbildade män och kvinnor i Nederländska Ostindien 1905. När Nederländska Ostindien år 1918 fick sitt eget parlament, Volksraad, uteslöts kvinnor. Rösträttsrörelsen sköttes av Vereeninging voor Vrouwenkiesrecht (VVV), men engagerade främst nederländska kvinnor. Volksraad fick sin första kvinna som ledamot 1935, men hon valdes inte utan utnämndes av kolonialadministrationen. 1938 fick kvinnor rösträtt till stadens styrelser, och 1941 infördes slutligen allmän rösträtt för kvinnor.

Den nya självständiga nationen Indonesien införde rösträtt för kvinnor år 1945.

Japan

Japan Women Vote

I Japan uppkom en kvinnorättsrörelse efter Meijirestaurationen 1868. Lokal rösträtt för kvinnor fanns i vissa japanska prefekturer från 1880.

Shin-fujin kyokai, som grundades 1919, fokuserade på kvinnors rätt att organisera sig politiskt, då det var förbjudet för kvinnor att alls närvara vid politiska möten. År 1921 erkändes kvinnors rätt att engagera sig politiskt.

År 1923 bildade de japanska kvinnoföreningarna gemensamt paraplyorganisationen Tokyo Rengo Fujinkai för att kunna samarbeta med nödhjälp efter jordbävningen i Tokyo 1923, och när rösträtt för infördes 1924 bildade denna fem satellitgrupper som var och en skulle verka för en huvudfråga: samhällsfrågor, politiska rättigheter, utbildning, arbetsfrågor och yrkesfrågor. Den undergrupp som skulle sköta de politiska frågorna, Fujin Sanseiken Kakutoku Kisei Domei, sedan Fusen Kakutoku Domei (FKD) var också den som fick ansvaret för att arbeta för kvinnlig rösträtt, och som kom att bli den mest betydande.

I Japan infördes rösträtt för kvinnor år 1945, då det ingick i landets nya demokratiska konstitution som infördes under den amerikanska ockupationen efter andra världskriget.

Kina

Den första nationella rörelsen för rösträtt för kvinnor i Kina organiserades när Tang Qunying grundade rösträttsföreningen Nüzi chanzheng tongmenghui för att verka för att rösträtt för kvinnor skulle inkluderas när den nya konstitutionen skulle skrivas efter republikens införande 1911-1912. Tang Qunying fick stöd av president Sun Yat-sen personligen. Den ökande frigörelsen för kvinnor under kejsardömets sista år hade dock resulterat i en växande misogyni bland manliga republikaner, och den nya republikens konstitution uteslöt rösträtt för kvinnor, vilket ledde till en uppmärksammad demonstration av rösträttsrörelsen i det kinesiska parlamentet. Demonstrationen ledde till att Pekingregeringen effektivt utsläckte rösträttsrörelsen genom att förbjuda kvinnor att organisera sig politiskt år 1914.

Under de följande åren fanns inte förutsättningar för en organiserad nationell rösträttsrörelse på grund av den politiska situationen, när Kina splittrades mellan flera regeringar och saknade ett samlat nationellt styre. Däremot förekom lokala rörelser, och flera lokala föreningar grundades från 1919 under ledning av Nujie lianhe hui (UWA), som lyckades genomdriva rösträtt för kvinnor i lokala konstitutioner i Hunan och Guangdong 1921 och i Sichuan 1923, där också kvinnor valdes in i de lokala parlamenten.

År 1928 enades återigen Kina under Kuomintangregeringen i Nanking, som inkluderade jämlikhet mellan könen bland sina samhällsmål. Kuomintang inkluderade rösträtt för kvinnor i sin nya konstitution av år 1936. 1936 års konstitution hann dock inte införas på grund av det sino-japanska kriget, som utbröt följande år, och vann inte laga kraft förrän januari 1947, när kvinnlig rösträtt alltså infördes i Kina. Denna kom sedan att fortsätta gälla även i Taiwan.

I den officiella kinesiska historieskrivningen infördes dock rösträtt för kvinnor först efter det kommunistiska maktövertagandet 1949.

Mongoliet

I Mongoliet infördes formell jämställdhet för alla medborgare oavsett klass, kön, religion och etnicitet i samband med det kommunistiska maktövertagandet 1921. När den kommunistiska staten grundades år 1924 infördes rösträtt för kvinnor och valbarhet som en del av den nya statens konstitution.

Sydkorea

Rösträtt för kvinnor infördes i Sydkorea år 1948, då den inkluderades i konstitutionen för den nya nationen Sydkorea som förklarades självständigt det året.

Thailand

Thailand införde lokal rösträtt för kvinnor 1897. Det gällde då valet av byäldste, där överhuvudet för alla byns hushåll hade rösträtt, vilket uttryckligen inkluderade kvinnliga sådana. Reformen ingick i de moderniseringsreformer kungen införde för att göra landet motståndskraftigt mot kolonialism. Kvinnors rättigheter var allmänt ganska höga i Thailand, där gifta kvinnor redan hade kontroll över sina egna pengar, och man vid samma tidpunkt utan något större motstånd genomdrev skolprojekt för att höja kvinnors bildningsnivå; den största frågan var polygamin, som stöddes av kvinnor därför att hustrur till senare inkomna fruar fick arbeta som tjänare för de tidigare hustrurna.

Nationella rösträtt och valbarhet för kvinnor infördes år 1932. Reformen ingick i det reformpaket som infördes i samband med den nya konstitution som följde på revolutionen 1932, som avskaffade den absoluta monarkin och införde en konstitutionell monarki och ett parlamentariskt system, och en rad reformer till förmån för kvinnor följde på denna. Kvinnlig rösträtt infördes utan någon föregående aktivism i frågan, och det har föreslagits att det var för att det fanns ett behov hos Pridi Bhanomyong att framställa Thailand som ett modernt land för att gynna de diplomatiska förbindelserna med Väst. Rösträtten användes första gången 1933, och de första kvinnorna valdes till parlamentet 1949.

Europa

Europa har en komplicerad historia i frågan om rösträtt för kvinnor, då vissa kategorier av kvinnor i hade villkorlig rösträtt långt innan den blev allmän, och rösträtten i vissa fall infördes för att sedan avskaffas igen. I många länder föregicks reformen av långvarigt arbete, medan andra istället införde den i samband med att de blev självständiga efter första världskriget. Det första landet i Europa som införde en permanent rösträtt för kvinnor i nationella val brukar sägas vara Finland 1906, och det sista var Liechtenstein år 1984.

Andorra

Furstendömet Andorra införde kvinnlig rösträtt 1970, som tredje sista land i Europa. Landet fick dock inte en demokratisk konstitution förrän 1993.

1969 lämnades 3708 namnunderskrifter in till Andorras råd som begärde rösträtt och valbarhet för kvinnor. I april 1970 infördes rösträtt för kvinnor efter en omröstning med 10 röster för, 8 emot och en nedlagd röst. Däremot röstades valbarhet för kvinnor ned med 12 röster för, 6 emot och en nedlagd röst. Valbarhet för kvinnor infördes först 5 september 1973. Den första kvinnan blev dock inte medlem i parlamentet förrän 1984, och antalet kvinnor i parlamentet var försumbart fram till att parlamentet 2011 uppnådde ett lika stort antal, med fjorton män och kvinnor.

Albanien

I Albanien tillerkändes en begränsad och villkorlig rösträtt för kvinnor år 1920.

Allmän rösträtt för kvinnor infördes efter det kommunistiska maktövertagandet 1945, när lika rättigheter mellan könen utropades av Union of Albanian Women, och de första sex kvinnorna valdes in i parlamentet.

Belgien

Kvinnoföreningen organiserades i Belgien av Ligue belge du droit des femmes från 1892, och denna började prioritera frågan om rösträtt 1912.

I Belgien fick vissa kategorier av kvinnor rösträtt i samband med en författningsrevision 1920-1921. Allmän rösträtt för kvinnor infördes 1947.

Bulgarien

Bulgariska Kvinnounionen bildades för att verka för frågan 1901.

1937 infördes en villkorlig rösträtt utan valbarhet för gifta kvinnor. Allmän rösträtt för kvinnor infördes efter det kommunistiska maktövertagandet 1944.

Danmark

Valgretstoget København 1915

Dansk Kvindesamfund stödde 1887 Fredrik Bajers förslag om lokal rösträtt för kvinnor, och den första renodlade föreningen för kvinnlig rösträtt var Kvindelig Fremskridtsforening (1886–1904), följd av Kvindevalgretsforeningen (1889–1897), vilka båda år 1890 förenades i De samlede Kvindeforeninger, som arrangerade demonstrationer; denna upplöstes redan 1893, men rörelsen enades återigen under Danske Kvindeforeningers Valgretsforbund som blev en del av International Woman Suffrage Alliance (IWSA). Slutligen bildades år 1907 Landsforbundet for Kvinders Valgret (LKV) av Elna Munch, Johanne Rambusch och Marie Hjelmer, som tillsammans med sin rival organiserade de mindre föreningarna till ett gemensamt mål.

Rösträtt för kvinnor infördes i Danmark 1915.

Finland

Suffrage world record

Finland införde rösträtt för kvinnor år 1906, som första land i Europa och som tredje i världen. Finland var vid den tidpunkten ett självstyrande storfurstendöme under Tsarryssland. Valbarhet för kvinnor infördes samtidigt. Vid valet till enkammarlantdagen 1907 valdes 19 kvinnor, som de första i världen, in i lantdagen.

Frågan om rösträtt för kvinnor lyftes först fram av Finsk kvinnoförening, som grundades 1884. Den första renodlade rösträttsföreningen var en utbrytargrupp ur denna, Kvinnosaksförbundet Unionen, som bildades 1892.

Ständerna godkände lantdagsordningen och vallagen den 1 juni, och kejsaren stadfäste dessa i juli. Reformen genomfördes förhållandevis snabbt, eftersom man inte ville förlora momentum.

Frankrike

French pro women's suffrage poster 1934

I Frankrike väcktes frågan om rösträtt för kvinnor för första gången under den franska revolutionen. Röster fanns då för att inkluderade kvinnor i det nya politiska demokratiska systemet, främst Nicolas de Condorcet, som utan framgång föreslog att även kvinnor borde få rösträtt till nationalförsamlingen 1789. Denna rättighet inkluderades dock inte i 1791 års konstitution, och i omröstningen om den nationella konventionen i juli 1793 blev rösträtt för kvinnor slutgiltigt avvisad. När kvinnor inte inkluderades i Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, skrevs Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter av Olympe de Gouges för att påpeka bristen.

Code Napoléon från 1804 blockerade sedan effektivt all legal jämlikhet mellan könen. Kvinnorörelsen och frågan om rösträtt för kvinnor tillhörde offentlig debatt och togs upp av enskilda författare, av den socialistiska rörelsen och av enskilda aktivister som Jeanne Deroin, som 1849 försökte ställa upp i parlamentsvalet. Ingen organiserad kvinnorörelse uppkom dock förrän i slutet av 1800-talet.

År 1870 grundades Association pour le Droit des Femmes av Maria Deraismes och Léon Richer, som stödde rösträtt för kvinnor i teorin men inte förrän kvinnor uppnått en högre bildning, och efter 1882 ersattes den som Frankrikes ledande kvinnoförening av Maria Deraismes' utbrytargrupp Ligue Française pour le Droit des Femmes, som aktivt verkade för frågan: den senare föreningen kom att kvarbli som en av Frankrikes två ledande rösträttsföreningar fram till rösträttens införande jämsides med Union française pour le suffrage des femmes (1909-1945). Parallellt drevs från 1876 även en militant rörelse för rösträtten av Société le suffrage des femmes under Hubertine Auclert. Även Conseil national des femmes françaises stödde rösträttsrörelsen från sitt bildande 1901. Under 1930-talet utbröt en mer intensiv aktivism under ledning av Les femmes nouvelles som avbröts av krigsutbrottet.

Den franska regeringen föreslog år 1919 rösträtt för kvinnor inför parlamentet. Förslaget röstades dock ned sex gånger mellan 1919 och 1936.

I Frankrike infördes rösträtt för kvinnor efter befrielsen 1944.

Georgien

Kato Mikeladze grundade 1916 den första rösträttsföreningen med tillhörande feministisk tidning, The Inter-Partial League of Women och dess tidningsorgan The Voice of Georgian Women, vilket inledde kampen för politiska rättigheter. Kvinnor fick rösträtt när Georgien blev en fri republik 1918, och fem kvinnor valdes in i parlamentet 1919.

Grekland

Kvinnorörelsen i Grekland var svag och en rösträttsförening, Syndesmos gia ta Dikaiomata tis Gynaikas, bildades först 1920 av Avra Theodoropoulou. Rösträtt för kvinnor infördes i Grekland lokalt (utan valbarhet) 1929, och nationellt 1952.

Irland

IWFL banner

På Irland grundades Dublin Women's Suffrage Association år 1874 av Anna Haslam, som blev en ledande figur i den irländska rösträttsrörelsen. Vid samma tid grundades även en förening i Nordirland Irish Women's Suffrage Society (1872). En mer militant kamp för rösträtten utövades av Irish Women's Franchise League från 1908.

Rösträtt för kvinnor infördes på Irland 1918, och inkluderades i landets nya konstitution i samband med nationens självständighetsförklaring 1922.

Island

På Island organiserades kvinnorörelsen av Bríet Bjarnhéðinsdóttir då hon år 1907 grundade Kvenréttindafélag Íslands, som verkade för kvinnors rösträtt.

Rösträtt för kvinnor infördes på Island 1915 (Island tillhörde då Danmark).

Italien

Före Italiens enande hade kvinnor rösträtt i vissa av de italienska staterna: i storhertigdömet Toscana (1569 till 1859) och i Veneto röstade kvinnor i lokala politiska val, även om de saknade valbarhet. Efter Italiens enande 1860 avskaffades den kvinnliga rösträtten, då det rådde en allmän överenskommelse om att den ny statens definition av röstberättigad "italiensk medborgare" skulle förutsättas vara av manligt kön. Agostino Depretis (som hade lett regeringen sedan 1876) [5] formulerade två nya valreformprojekt på administrativ nivå. Den första, i maj 1880, där han föreslog att utvidga väljarkåren till medborgare av båda könen och vuxna, som hade medborgerliga rättigheter och betalade skatt, togs inte ens i beaktande.

Enligt lagen n. 6972 av den 17 juli 1890 gavs kvinnor möjligheten att rösta och röstas i styrelserna för statliga välgörenhetsinstitutioner, vilket var det första steget mot kvinnlig rösträtt. Kvinnorörelsen tog upp frågan sedan den hade organiserats i Lega promotrice degli interessi femminili 1880, och 1905 bildades rösträttsrörelsen i form av Comitato pro suffragio femminile.

I Italien var fascistpartiet bland de första att kräva allmän rösträtt oavsett kön. År 1922 närvarade Benito Mussolini vid den italienska rösträttsföreningens sammanträde och lovade att införa kvinnlig rösträtt. Villkorlig rösträtt för "kvalificerade" kvinnor infördes av fascistregeringen 22 november 1925, som eftergift åt rörelsens feministiska aktivister. Genom valreformen av 4 februari 1926, när den lokala makthavaren i fortsättningen utsågs av regeringen och inte genom val, gjordes den lokala rösträtten i praktiken värdelös, liksom även den manliga rösträtten i Italien nationellt, då diktatur infördes samma år.

Full rösträtt infördes sedan republiken utropats 1946.

Liechtenstein

Sist i Europa med att införa rösträtt för kvinnor på nationell nivå var Liechtenstein, där det infördes 1984.

Fram till 1960-talet hade frågan väckt liten uppmärksamhet i det konservativa katolska landet. Liechtenstein påverkades av den ökande aktivismen i Schweiz, där kvinnlig rösträtt slutligen kom att införas 1971. Trots att både pressen och de två huvudpartierna stödde reformen, resulterade de tre första omröstningarna i ett nej från de manliga väljarna.

Sedan den första folkomröstningen om kvinnlig rösträtt i Liechtenstein 1968 hade slutat i seger för nej-sidan organiserade sig för första gången en rösträttsrörelse i landet i form av Komitée für das Frauenstimmrecht under Bernadette Brunhart, Elfriede Winiger och Melitta Marxer. En andra omröstning hölls 1971, som slutade i seger för nejsidan, och resulterade i bildandet av Arbeitsgruppe für die Frau, som arbetade för jämställdhet. En tredje omröstning hölls 1973, som slutade i seger för nejsidan. Efter denna hölls 1981 en kampanj för kvinnlig rösträtt, Aktion Dornröschen, som 1982 ledde till bildandet av en manlig sympatisörtsgrupp, Männer für das Frauenstimmrecht (MfdF). Kampanjerna ledde till ett stöd för rösträtt bland landets etablissemang. Införandet av kvinnlig rösträtt hade stöd i pressen och de två största politiska partierna. 1984 beslutades därför om en fjärde omröstning i frågan.

Rösträtt på lokal nivå infördes 1976, medan nationell rösträtt infördes efter den knappa segern för jasidan i Folkomröstningen om kvinnlig rösträtt i Liechtenstein 1984.

Luxemburg

Det förekom aldrig någon organiserad rösträttsrörelse i Luxemburg eftersom denna reform inkluderades utan debatt i den nya konstitutionen, men kvinnorättsaktivisterna Marguerite Mongenast-Servais och Marguerite Thomas-Clement uttalande sig dock till förmån för reformen offentligt åren 1917-1919.

Rösträtt för kvinnor infördes i Luxemburg 1919. Den inkluderades i den nya demokratiska institutionen.

Nederländerna

I Nederländerna verkade Vrije Vrouwen Vereeniging under Wilhelmina Drucker för frågan från 1889, följd av den första regelrätta rösträttsföreningen Vereeniging voor Vrouwenkiesrecht (1894-1919) under ledning av Aletta Jacobs och Annette Versluys-Poelman.

I Nederländerna infördes allmän rösträtt för män och valbarhet för kvinnor 1917, och rösträtt för kvinnor 1919, vilket vann laga kraft 1920.

Norge

I Norge stöddes kvinnors rösträtt av Norsk Kvinnesaksforening. En regelrätt rösträttsförening, Kvindestemmeretsforeningen (1885-1913), grundades sedan i Oslo, följd av den första rikstäckande föreningen för rösträtt, Landskvinnestemmerettsforeningen (LSKF), som grundades av Gina Krog, och som organiserade rösträttskampanjen nationellt.

Rösträtt för kvinnor infördes i Norge 1913.

Monaco

Monaco införde kvinnlig rösträtt på kommunal nivå 1945 och nationell rösträtt 1962, som fjärde sista land i Europa.

Den manliga politikern Louis Aureglia (1892-1965) blev i november 1919 den förste att formulera ett förslag om att utvidga den monegaskiska demokratin till kvinnor, men förslaget gick inte igenom. Inte heller startade någon aktivism i frågan. I Monaco stod gifta kvinnor vid denna tid helt under den äkta makens förmynderskap och kunde inte företa sig någonting utan hans tillstånd, men kyrkan i Monaco gjorde dock aldrig något motstånd mot rösträtten.

Kommunal rösträtt och valbarhet infördes 1945 efter ett lagförslag som antogs enhälligt av riksrådet 1944. Det infördes utan föregående aktivism, troligen som resultat av att rösträtt för kvinnor hade införts i Frankrike 1944.

Inte heller nationell rösträtt, när den infördes 1962, infördes som resultat av något långt kampanjarbete, även om Union of Monegasque Women (UFM; Union des Femmes Monégasques) stödde införandet av nationell kvinnlig rösträtt sedan dess grundande 1958. I samband med att Monaco förberedde ett stort politisk reformpaket under dessa år sågs det snarare som en given sak att rösträtt skulle ingå i detta.

Nationell rösträtt ingick i den nya konstitution som infördes 1962, som garanterade ett parlamentariskt system och civilrättsliga rättigheter, oberoende domstolar och andra grundläggande demokratiska basrättigheter.Rainier III underströk detta framsteg med en enkel mening: "För första gången i vår historia har kvinnor uppnått full politisk jämställdhet med män", sa han under ett tal som hölls i tronsalen den 17 december 1962. Det följande valet 1963 var det första där kvinnor utövade sin rösträtt i ett nationellt val, och Roxane Noat-Notari blev den första (och enda) kvinna som invaldes i parlamentet, men det hela ägnades inte stort intresse i furstendömet.

Polen

1911 pochód w Dzień Kobiet

Större delen av Polen var sedan 1795 ockuperad av Ryssland, och i Ryssland fick inga politiska organisationer verka förrän 1905, något som fördröjde en organiserad aktivism för rösträtt för både kvinnor och män.

När politiska föreningar blev lagliga i Polen 1905 blev Związek Polski Równouprawnienia Kobiet Polens första officiella kvinnoförening och den första som verkade för kvinnlig rösträtt; denna delades 1907 i Związek Równouprawnienia Kobiet Polskich under Paulina Kuczalska-Reinschmit och Polskie Stowarzyszenie Równouprawnienia Kobiet under Teodora Męczkowska och Izabela Moszczeńska (1907-1914).

1913 grundades Liga Kobiet Polskich av Izabela Moszczeńska i Ryska Polen, som verkade för Polens självständighet och kvinnors rättigheter inom den kommande polska staten, och en motsvarighet grundades i Österrikiska Polen två år senare. Denna polska kvinnorörelse stödde både ett självständighet Polen och kvinnors rättigheter inom denna, vilket gjorde att deras krav togs på allvar av manliga nationalister, då föreningarna under första världskriget 1914-1918 verkade tillsammans för självständighet.

Rösträtt för kvinnor infördes i Polen i november 1918. Den inkluderades i det nya landets konstitution i samband med Polens självständighetsförklaring.

Portugal

År 1911 röstade en kvinna för första gången i ett parlamentsval genom att utnyttja ett kryphål i rösträttslagen som inte specificerade väljaren som man, ett kryphål som sedan tätades med ett uttryckligt förbud mot rösträtt för kvinnor. 1914 bildades därför den första rösträttsföreningen, Conselho Nacional das Mulheres Portuguesas.

Villkorlig rösträtt för utbildade kvinnor infördes i Portugal 1931. Allmän rösträtt för kvinnor infördes efter diktaturens fall 1976.

Rumänien

Rumäniens kvinnorörelse enades nationellt först under Liga Femeilor Române 1894, vilken följdes av Societatea Ortodoxă Națională a Femeilor Române 1910. Den första renodlande rösträttsföreningen var Liga Drepturile si Datoriile Femeii, som grundades 1911 och anslöts till International Alliance of Women. Dessa tre var landets tre största och dominerande kvinnoföreningar, och de stödde alla tre rösträtt för kvinnor, om än av varierande skäl.

Rumänien införde begränsad lokal rösträtt för en minoritet utbildade kvinnor 1929. År 1939 utsträcktes den villkorliga rösträtten till kvinnor även i nationalvalen, men inga sådana hölls under andra världskriget. År 1946 infördes allmän rösträtt för kvinnor efter det kommunistiska maktövertagandet.

Ryssland

Före ryska revolutionen 1905 var alla politiska föreningar förbjudna och den första kvinnoföreningen, Liga ravnopraviia zhenshchin, grundades därför inte förrän 1907: den lyfte frågan om rösträtten och lämnade in en petition till duman samma år.

Rösträtt för kvinnor infördes i Ryssland efter ryska revolutionen 1917.

Schweiz

I Schweiz lyftes frågan tidigt. Schweizerischer Frauenvereine, som grundades 1899, och Schweizerischer Verband für Frauenstimmrecht, som bildades 1909, var de två dominerande av de många rösträttsföreningarna i Schweiz.

I Schweiz infördes rösträtt för kvinnor från 1959 i en rad kantoner, och på federal nivå genom en folkomröstning i februari 1971. I kantonen Appenzell Innerrhodens Landsgemeinde fick kvinnor inte rösträtt förrän 1990, efter beslut från högsta domstolen.

Spanien

Con el escándalo en el Congreso, de Tovar, La Voz, 2 de junio de 1921

Kvinnorörelsen organiserades under Asociación para la Enseñanza de la Mujer 1870, men lyfte inte frågan om rösträtt förrän efter grundandet av Asociación Nacional de Mujeres Españolas 1919.

Rösträtt för kvinnor infördes i Spanien 1931.

Storbritannien

Suffragette,-Emily-Wi

Den första kvinnan som röstade i ett val i Storbritannien var Lily Maxwell 1867. En domstol slog dock fast att kvinnor inte hade rösträtt.

Rörelsen för kvinnors rösträtt började 1867, när den första föreningen för kvinnlig rösträtt bildades, Manchester Society for Women's Suffrage. Den första nationella rösträttsföreningen, National Society for Women's Suffrage, blev dock kortvarig, och splittringen av rörelsen i många små lokala föreningar gjorde att den länge inte kunde uppnå någon större effektivitet. Rörelsen för kvinnors rösträtt i England tog därför inte fart förrän 1897, då Millicent Fawcett bildade National Union of Women's Suffrage Societies, som lyckades ena samtliga av landets då 500 rösträttsföreningar. År 1903 började de mer militanta suffragetternas kampanj genom bildandet av Women's Social and Political Union.

I Storbritannien infördes rösträtt för kvinnor 1918, men den var på lika villkor som männen först från år 1928 då rösträttsåldern för könen blev densamma.

Sverige

Ett demonstrationståg för kvinnorösträtten i Göteborg i juni 1918.

Sverige kan sägas vara den första självständiga nation i världen som för en tid införde rösträtt för kvinnor på nationell nivå, då kvinnor liksom män hade villkorlig rösträtt under frihetstiden 1718-1772. Denna avskaffades dock 1772. Villkorlig kommunal rösträtt för kvinnor återinfördes 1862.

Ett första förslag om rösträtt för kvinnor i nationalvalen lades fram i riksdagen år 1884. Fredrika Bremer-förbundet lämnade fram sin första ansökan om rösträtt för kvinnor år 1899. Rörelsen för rösträtt för kvinnor påbörjades inte förrän med grundandet av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt år 1902.

Den 24 maj 1919 beslutade man i Sverige att införa allmän rösträtt för kvinnor, när det gällde val till riksdagens andra kammare i plenum. År 1921 genomfördes det första valet till andra kammaren där kvinnor deltog.

Tjeckien

Frågan väcktes för första gången i dåvarande Böhmen av Ženský Klub Český, som grundades 1903, och den första renodlade rösträttsföreningen var Výboru pro volební právo žen (1905).

Vid självständigheten från Österrike-Ungern år 1918 inkluderades allmän rösträtt för kvinnor i den demokratiska konstitutionen för den nybildade nationen Tjeckoslovakien, som vann laga kraft 1920.

Tyskland

Kvinnorörelsen i Tyskland debatterade frågan efter Tysklands enande 1870, men lade länge sitt fokus på andra frågor. Den första föreningen som aktivt verkade för frågan på nationell nivå var Deutscher Verband für Frauenstimmrecht, som grundades 1902 och som blev en av de tre stora föreningarna för rösträtt för kvinnor jämsides med Deutsche Vereinigung für Frauenstimmrecht (1911) och Deutscher Frauenstimmrechtsbund (1913): de första två förenades 1916 och bildade Deutscher Reichsverband für Frauenstimmrecht.

I Tyskland antogs en lag om allmän rösträtt för män och kvinnor i november 1918. Vid det följande parlamentsvalet 19 januari 1919 var valdeltagandet över 80 % bland röstberättigade kvinnor. När den valda nationalförsamlingen hade sitt första möte i februari var nästan tio procent av ledamöterna kvinnor.

Ungern

Vilma Glücklich och Rosika Schwimmer grundade år 1904 föreningen Feministák Egyesülete (FE) för att verka för rösträtt och övrig jämlikhet mellan könen, och som blev Ungerns medlem i International Council of Women.

Villkorlig rösträtt med kvalifikationskrav infördes för både män och kvinnor 1919, där kraven var högre för kvinnor. Allmän rösträtt för kvinnor infördes 1945.

Österrike

Frågan lyftes från 1893 av Allgemeiner Österreichischer Frauenverein.

18 december 1918 infördes rösträtt för kvinnor över 20 år. Första valet för kvinnor skedde den 2 februari 1919, varefter 8 kvinnor tillträdde det nationella parlamentet den 14 mars 1919. Prostituerade kvinnor fick dock vänta på sin rösträtt till 1920.

Mellanöstern

Det första landet i Mellanöstern som införde permanent rösträtt för kvinnor i nationella val var Armenien 1917, och det sista var Saudiarabien 2015.

Afghanistan

I Afghanistan infördes rösträtt för kvinnor 1964.

Det förekom ingen aktivism i frågan. Afghanistan hade inget parlament alls före 1964, då ett parlamentssystem infördes genom 1964 års konstitution, där kvinnlig rösträtt var inkluderat från början. Konstitutionen infördes av kung Mohammed Zahir Shah och hans premiärminister Mohammed Daoud Khan som ett led av deras reformprogram med syftet att göra Afghanistan till en modern nation, där ett parlament och kvinnlig rösträtt uppfattades som en självklar del enligt västligt exempel.

Armenien

I Armenien infördes rösträtt för kvinnor 1917.

Azerbajdzjan

I Azerbajdzjan infördes rösträtt för kvinnor 1918. Den infördes i samband med att landet blev självständigt. Det är känt som det första muslimska land som införde kvinnlig rösträtt.

Egypten

Egypten införde rösträtt för kvinnor 1956.

Iran

Have patience, madam

I Iran infördes rösträtt för kvinnor 1965. Det ingick i det moderniseringsprogram som utfördes av shahen för att göra Iran till en modern nation, och där kvinnlig frigörelse ingick som en naturlig del.

I Iran uteslöts kvinnlig rösträtt uttryckligen i den konstitution som lades fram efter konstitutionella revolutionen 1906. Efter detta utvecklades en aktiv kvinnorörelse i Iran, som lyfte frågan.

När shah Reza störtades 1941 efter en radikal reform av kvinnors ställning i samhället som bland annat inkluderade avskaffandet av slöjan, Kashf-e hijab, tog kvinnors situation upp i parlamentet. Medan muslimska konservativa som Devotees of Islam (Fedāʾīān-e Eslām; q.v.) krävde återinförandet av slöjtvånget, stödde vänstergrupper och liberaler inom National Front kvinnlig rösträtt. År 1942 grundades Women’s party of Iran (Ḥezb-e zanān-e Īrān), som drev frågan, och när valreformer diskuterades 1944 lade Tudehpartiets kvinnooganisation Democratic Society of Women (Jāmeʿa-ye demokrāt-e zanān) fram ett förslag om kvinnlig rösträtt i Majlis, som dock blockerades av de religiösa.

En ny kampanj för frågan drevs år 1956 av New Path Society (Jamʿīyat-e rāh-e now) i koalition med Association of Women Lawyers (Anjoman-e zanān-e ḥoqūqdān) och League of Women Supporters of Human Rights (Jamʿīyat-e zanān-e ṭarafdār-e ḥoqūq-e bašar).

Frågan togs därefter upp av shahen, som stödde kvinnlig emancipation som del av sitt moderniseringsprogram. I en folkomröstning i januari 1963 inkluderades ett förslag om kvinnlig rösträtt i ett reformprogram kallat vita revolutionen, där väljarna fick tacka ja eller nej till samtliga punkter i förslaget istället för att ta ställning till förslagen en och en: bland dessa punkter fanns en populär landreform sida vid sida med rösträtt för kvinnor. Reformen gick sedan igenom 1965, när parlamentsvalen hölls och kvinnor valdes in i parlamentet.

Marocko

Marocko införde rösträtt för kvinnor 1963.

Saudiarabien

I Saudiarabien infördes rösträtt för kvinnor 2015. Det hålls dock inga nationella val, enbart lokalval.

Turkiet

Turkiet införde rösträtt för kvinnor lokalt 1930 och nationellt år 1934.

Med införandet av den turkiska republiken 1923 förändrades förutsättningarna för den turkiska kvinnorörelsen, som omorganiserade sig i kvinnopartiet Kadinlar Halk Firkast ('Kvinnors Folkparti'), grundat av Nezihe Muhiddin. Eftersom kvinnor inte hade rösträtt kunde partiet inte registrera sig och omvandlades 1924 av Nezihe Muhiddin till rösträttsföreningen Türk Kadinlar Birligi ('Turkiska Kvinnors Union'), som verkade för rösträtt för kvinnor. Kemal Ataturk genomförde kvinnlig rösträtt som en del av de reformer han använde för att modernisera Turkiet.

Oceanien

Rösträtt för kvinnor infördes för första gången i Oceanien på Pitcairn 1838, och sist på Samoa 1990.

Australien

StateLibQld 1 195723 Moral Candidates all^ , (suffragette movement in Queensland)

Australien var fram till 1901 indelad i separata kolonier med separata parlament. Historiken för både införandet av kvinnors rösträtt och rörelsen kring kvinnlig rösträtt var därför inte enhetlig utan skilde sig mellan de olika kolonierna.

South Australia var den första delstat som fick kvinnlig rösträtt, men i det fallet skedde det utan någon rörelse kring frågan. Kvinnor i kolonin South Australia fick rösträtt i lokalvalen 1861. Därefter började dock en rörelse för att utöka rösträtten till parlamentsvalen under ledning av bland andra Mary Lee, som grundade Women's Suffrage League 1888. Kvinnor fick rösträtt till parlamentsvalen 1895. Catherine Helen Spence stod som kandidat i delstatsvalet 1897, även om hon inte vann valet.

Rörelsen för kvinnors rösträtt i Australien påbörjades i delstaten Victoria. Kvinnor, i form av Fanny Finch och en till namnet okänd kvinna, hade röstat i delstaten första gången i valet 1856. Det berodde på att kvinnor hade rösträtt av misstag då kön inte specificerats när "skattebetalare" utan könsspecificering tillerkändes rösträtt. Kvinnor röstade därför i valet 1864. Myndigheterna såg därför till att specificera rösträtten för män 1866. Henrietta Dugdale påbörjade därefter rörelsen för kvinnlig rösträtt i Melbourne 1868, och grundade tillsammans med Annie Lowe Victorian Women's Suffrage Society 1884. Victoria införde kvinnlig rösträtt 1908, vilket var den sista delstaten i Australien. Bland dess ledande företrädare fanns Annette Bear-Crawford, Vida Goldstein, Alice Henry och Mary Colton.

i delstaten New South Wales grundades Women's Literary Society av Rose Scott och Mary Windeyer i Sydney 1889, vilket två år senare omvandlades till Womanhood Suffrage League of New South Wales. Woman's Christian Temperance Union i New South Wales var också verksamma för införandet av rösträtt och grundade 1890 Franchise League under Eliza Pottie.

Western Australia införde kvinnlig rösträtt 1899. En av den lokala rörelsens ledande figurer var Edith Cowan, som 1921 blev den första kvinna som invaldes i ett delstatsparlament, både lokalt och i hela Australien.

I Queensland grundades Women's Equal Franchise Association 1894, och Woman's Christian Temperance Movement of Queensland var också verksam i frågan. Bland dess ledande figurer fanns Emma Miller.

Några år före införandet av rösträtten förekom en nationell rörelse. 1889 bildades Australian Women's Suffrage Society för att verka för kvinnlig rösträtt nationellt. Womanhood Suffrage League of New South Wales lämnade 23 mars 1897 in en petition till Australasian Federal Convention om rösträtt i delstaterna New South Wales, Tasmanien, Victoria och Western Australia att införas i konstitutionen.

År 1901 förenades de australiska kolonier i en nation som delstater. Allmän rösträtt och valbarhet för kvinnor infördes nationellt år 1902. I praktiken gällde denna rösträtt endast vita kvinnor, precis som manlig rösträtt endast gällde vita män: Australiens urinvånare aboriginerna fick inte allmän rösträtt förrän 1962. Detta handlade dock inte om kön, utan om rasism, och gällde aboriginska män liksom kvinnor. I 1903 års val stod Nellie Martel, Mary Moore-Bentley, Vida Goldstein och Selina Siggins som kandidater i valet, även om ingen vann en plats (den första kvinna som blev politiskt vald blev Edith Cowan 1921).

Nya Zeeland

Victory Women's Franchise Passed, September 8th, 1893

Den första självständiga nation i världen som införde rösträtt för kvinnor på nationell nivå brukar traditionellt sett anses vara Nya Zeeland, där denna rätt infördes år 1893. Kvinnor blev dock inte valbara förrän 1919, då Women’s Parliamentary Rights Act antogs.

Rösträttsrörelsen på Nya Zeeland började med Mary Ann Müllers An appeal to the men of New Zealand år 1869, och drevs sedan till stor del av Women's Christian Temperance Union New Zealand (WCTU), vars tongivande medlem var Kate Sheppard. Frågan om kvinnors valbarhet drevs sedan av National Council of Women of New Zealand.

Pitcairn

År 1838 infördes rösträtt för kvinnor i den brittiska kolonin Pitcairn.

Kvinnlig rösträttskamp på film

Det har sedan åren kring sekelskiftet 1900 gjorts ett antal filmer som på olika sätt berör ämnet, ett urval:

• Le rêve d'une féministe (1909), stumfilmskomedi producerad av Pathé-Frères.
• The First Woman Jury (1912), noterbar som en av de första filmerna om rörelsen som också skrivits av en suffragett.
• Mothers of Men (1917), med Dorothy Davenport i huvudrollen.
• Woman (1918), en allegorisk film av Maurice Tourneur.
• Spionhotellet (1935), med William Powell och Rosalind Russell.
• Primadonnan (1940), med Alice Faye som Lillian Russell.
• En västerns amazon (1941), med Loretta Young.
• Skandalflickan (1947), med Betty Grable och Dick Haymes.
• Iron Jawed Angels (2004), med Hilary Swank, Anjelica Huston och Frances O'Connor.
• Suffragette (2015), med Carey Mulligan, Helena Bonham Carter och Meryl Streep.

Se även

• Allmän rösträtt
• Manlig rösträtt
• Feminism
• Kvinnors rättigheter
• Samhällsmoderlighet
• Suffragetter
• Konventionen om kvinnors politiska rättigheter
• Kvinnlig politisk representation

Galleri

• 

  Votes for women

• 

  Great Demonstration of Women1880-11-04 (22598653040)

• 

  Women suffrage cartoon

• 

  07 frauentag plakat1 VGA (7534320756)

• 

  Anti-suffrage postcard- Suffragists on the warpath

• 

  National Woman's Party members walking with banners 159021v

• 

  Cat and Mouse Act Poster - 1914

• 

  Poster by Anna Soós Korànyi for the Seventh Conference of the International Woman Suffrage Alliance

• 

  Victory Women's Franchise Passed, September 8th, 1893

• 

  AJ-1728

• 

  Kladderadatsch Damenwahl Gustav Brand 1919

• 

  Gleiche Rechte Gleiche Pflichten, social democrat party poster 1919

• 

  StateLibQld 1 76283 Women at the first state election comparing notes, Brisbane, 1907 , (suffragette movement in Queensland)

• 

  Women voting in Wieden, Vienna 1919

• 

  Women inside the gate of the city polling station voting for the first time in a Queensland state election, 25 May 1907 (28008208515)

• 

  Australian Federation of Women Voters 3rd conference

• 

  First Female Parliamentarians in the world in Finland in 1907

• 

  Stelectlaw

• 

  Political cartoon commenting on women's voting rights in Quebec

Referenser

Källor

• Åsa Karlsson-Sjögren, "Männen, kvinnorna och rösträtten : medborgarskap och representation 1723-1866".
• Nils Stjernquist (1996). Tvåkammartiden. Sveriges riksdag 1867-1970. Stockholm: Sveriges riksdag. ISBN 91-88398-19-6 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Kvinnlig rösträtt.
  Bilder & media
• Reportage om kampen för kvinnlig rösträtt ur Radioarkivet i Sveriges Radio Värmland
• Kvinnors kamp för rösträtt Portal från KvinnSam vid Göteborgs universitetsbibliotek, innehåller historik, biografier, foton m.m.