Wikipedia

Kvinnlig politisk representation

Kvinnlig politisk representation syftar på kvinnors representation på formella politiska poster inom ett modernt parlamentariskt politiskt system, så som inom politiska partier, parlament och regeringar. Av historiska skäl har kvinnors politiska representation skilt sig från mäns, och blivit föremål för forskning i olika sammanhang.

Magdalena Andersson.
Sofia Panina.
Sirimavo Bandaranaike, 1960.
Isabel Martinez de Peron.

Historik redigera

Inom förparlamentariska politiska system, vanligen monarkier, har både män och kvinnor utövat politisk makt som monarker och olika typer av regenter. Kvinnliga makthavare i form av monarker och regenter har alltid funnits, även om dessa normalt var i minoritet.

När det moderna parlamentariska systemet infördes under 1800- och 1900-talen reserverades politiska ämbeten för personer med rösträtt och valbarhet. Kvinnor kunde i allmänhet inte inneha politiska ämbeten förrän de uppnått rösträtt och blivit valbara, en tidpunkt som skilde sig åt mellan olika länder. Även sedan kvinnlig rösträtt har införts, och kvinnor formellt fått rätten att sitta i parlament och utnämnas till politiska ämbeten, har den praktiska tidpunkten för när de faktiskt har kunnat utnyttja denna rätt berott på om politiska partier varit villiga att nominera kvinnor till valbar plats, eller politiska makthavare varit villiga att utnämna kvinnor till olika poster. Tidpunkten för när kvinnor har uppnått olika politiska poster har därför skilt sig mellan länder även efter att dessa infört kvinnlig rösträtt och valbarhet. Även när kvinnor har fyllt vissa poster, har andelen kvinnor på olika poster, och vid vilken tidpunkt de har uppnått dessa poster, skilt sig åt mellan olika länder. Anledningen till dessa skillnader har varit föremål för forskning.

Parlamentsledamöter redigera

Kvinnors representation i parlament har varit föremål för mycket forskning. I de flesta länder blev kvinnor automatiskt valbara samtidigt som de fick rösträtt, och valdes in i sitt lands parlament i det första valet som hållits efter att de fått rösträtt och blivit valbara. Sverige är ett sådant exempel. Detta var dock ingen självklarhet. I Nya Zeeland fick kvinnor rösträtt år 1893, men de blev inte valbara förrän år 1919, och den första kvinnan valdes inte in i parlamentet förrän år 1933.

Inför valet 1994 började flera svenska riksdagspartier använda varvade listor. Efter valet 1994 blev riksdagen världens mest jämställda parlament. Det har (2022) fortfarande högre representation än de flesta länder utanför Norden.

I april 2019 var den globala genomsnittet för kvinnlig representation i världens parlament 24.3 procent.[1] År 2020 bedömdes att kvinnors andel i världens parlament växte stadigt, men att kvinnor fortfarande var underrepresenterade. [2]

Sverige redigera

I Sverige var kvinnors antal i Riksdagen blygsamt fram till 1960-talet, men steg sedan långsamt fram till genombrottet på 1990-talet, varefter det sedan har varit mer eller mindre jämlikt.

Kvinnor kom in i Sveriges riksdag för första gången 1921, och var då fem stycken. Antalet sjönk till endast fyra 1932, men steg därefter, och uppnådde tjugo stycken år 1942.[3] Antalet kvinnor nådde dock inte över femtio förrän under 1960-talet, och så sent som 1962 var de fortfarande endast 47.[3] Efter införandet av enkammarriksdagen var kvinnor år 1976 sjuttiofem kvinnor av 349 ledamöter.[4] Genombrottet kom efter varannan damernas och riksdagsvalet 1994, då kvinnorna blev 141 av 349 ledamöter,[4] och från 1994 och framåt har antalet varit mer jämlikt.

Det förekom aktivism vid flera tillfällen för att öka antalet kvinnor i politiken: av Föreningen Kvinnolistan 1927, Kommittén för ökad kvinnorepresentation 1937, Samarbetskommittén för ökad kvinnorepresentation 1968 och Stödstrumporna 1991, av vilka endast den sista hade verklig framgång.

Regeringsministrar redigera

Den första kvinnliga viceministern i världen var Sofia Panina, vice social- och utbildningsminister i den provisoriska regeringen i Ryssland 1917. Den första kvinnliga ministern i världen tillträdde senare samma år. Det var Aleksandra Kollontaj, som var folkkommissarie för sociala frågor, det vill säga socialminister, i den kommunistiska bolsjevikregeringen. Den första kvinnliga ministern i en demokratisk regering var Constance Markiewicz på Irland 1919.

De allra flesta länder fick sina första kvinnliga ministrar först efter andra världskriget, och det var först efter 1970-talet de blev vanliga. De första kvinnliga ministrarna hade ofta ansvar för sociala frågor, som utbildning och sjukvård. Internationellt är det först efter 1990-talet som kvinnor har blivit en normal beståndsdel av en regering och börjat tilldelas tyngre poster.

Sverige fick sin första kvinnliga minister 1947, men det var inte förrän 1966 de blev fler än en kvinna i regeringen samtidigt. Sedan 1954 och framåt har det alltid funnits kvinnor i den svenska regeringen.

Regeringschefer och statschefer redigera

Titeln för en regeringschef och en statschef (icke medräknat monarker) varierar i världen. I sammanhanget borträknats kungliga kvinnliga statschefer. Vanligen kallas moderna regeringschefer premiärministrar och icke kungliga statschefer för presidenter. Vilka befogenheter dessa har varierar mellan olika länder. I vissa fall är regeringschefen den som styr landet medan statschefen endast har en ceremoniell roll, och i andra fall utses premiärministern av presidenten, som har de verkställande makten. I vissa fall är regeringschefen och statschefen samma person.

Evhenia Bosch var folkkommissarie för Ukraina 1917–1918 och därmed formellt sovjetrepublikens statschef. Hon har därför ibland kallats världens första kvinnliga regeringschef. Sovjetstaten Ukraina var dock bara en stat på papperet och inte en egen nation vid denna tidpunkt. Det fanns ytterligare ett antal kvinnor som tjänstgjorde som formella statschefer i ett antal sovjetrepubliker, men dessa räknas inte som statschefer i praktiken eftersom sovjetrepublikerna inte var egna nationer. Khertek Anchimaa-Toka var statschef i den sovjetiska lydstaten Folkrepubliken Tuva 1940-1944, innan denna även formellt inlemmades i Sovjet. Süchbaataryn Jandzjmaa blev 1953 ställföreträdande statschef i Folkrepubliken Mongoliet.

Världens första valda kvinnliga regeringschef (premiärminister) var Sirimavo Bandaranaike, som valdes till premiärminister på Sri Lanka år 1960. Den första kvinnliga regeringschefen i Europa var Margaret Thatcher, som blev Storbritanniens premiärminister 1979. Världens första kvinnliga president var Isabel Perón, som blev Argentinas president 1974. Hon blev president i sin egenskap av vice president mitt under en mandatperiod och blev därför inte vald. Den första valda kvinnliga presidenten var Vigdís Finnbogadóttir, som valdes till Islands president 1980.

Sri Lanka blev 1994 det första landet i världen att ha en kvinna som både (icke kunglig) statschef och regeringschef samtidigt, då Chandrika Kumaratunga var president och Sirimavo Bandaranaike premiärminister samtidigt. Mary McAleese efterträdde 1997 Mary Robinson som Irlands president och blev därmed den första kvinna att efterträda en annan kvinna som president. När Beata Szydło år 2015 efterträdde Ewa Kopacz som Polens premiärminister, var det första gången en kvinna efterträdde en annan kvinna som regeringschef.

Kvinnliga regerings- och statschefer utgjorde undantag fram till 1990-talet: endast tjugo kvinnor tjänade som regeringschefer eller (icke kungliga) statschefer före år 1990. Mellan 1960 och 2015 blev 108 kvinnor stats- eller regeringschefer i 70 länder, merparten regeringschefer.[5]

När Barbados blev en republik 2021, blev det första landet i världen att ha en kvinna, Sandra Mason, som inledande president. Landet har inte haft en manlig president ännu.

Den första kvinnan på olika politiska poster redigera

 
Aleksandra Kollontaj.

Den första kvinnan på en politisk post har ofta betraktats som en historisk händelse. Nedan räknas den första kvinnliga innehavaren av ett visst politiskt ämbete upp. Observera att detta endast gäller den första innehavaren av detta ämbete, och endast politiska ämbeten inom ett modernt politiskt system. Listorna står i kronologisk ordning.

Internationellt redigera

Denna lista räknar upp den kvinna som var först på en politisk post inte bara i sitt eget land utan även i hela världen.

Albanien redigera

Australien redigera

Belgien redigera

Bulgarian redigera

Chile redigera

Danmark redigera

Egypten redigera

Estland redigera

Förenade Arabemiraten redigera

  • Vice statssekreterare: Aysha al-Sayaar, vice statsekreterare för utbildning, 1996 (första politiska ämbetet för en kvinna)
  • Minister: Lubna Khalid Al Qasimi, minister för ekonomisk planering, 2004

Ghana redigera

Grekland redigera

Finland redigera

 
Miina Sillanpää

Frankrike redigera

Indien redigera

Irak redigera

  • Minister: Naziha al-Dulaimi , kommunalminister, 1958 (första kvinnliga ministern i Arabvärlden)
  • Parlamentsledamot: Sexton kvinnor 1980[9]

Iran redigera

Israel redigera

Italien redigera

Japan redigera

Jordanien redigera

Kanada redigera

Kina redigera

 
Soong Ching-ling, 1937

Lettland redigera

Litauen redigera

Nederländerna redigera

Norge redigera

Nya Zeeland redigera

Pakistan redigera

Polen redigera

Portugal redigera

Rumänien redigera

Ryssland redigera

 
Jekaterina Furtseva, 1964
Ryska republiken
  • Vice Minister: Sofia Panina, vice social- och utbildningsminister, 1917
Sovjetunionen
Ryska federationen

Schweiz redigera

Spanien redigera

Storbritannien redigera

 
Margaret Bondfield

Sverige redigera

 
Kerstin Hesselgren

Sydkorea redigera

Syrien redigera

Taiwan redigera

Turkiet redigera

Tyskland redigera

Weimarrepubliken
  • Parlamentsledamot: trettiosex kvinnor, 1919.[16]
Ockuperade Tyskland
Västtyskland
Östtyskland
Enade Tyskland

Ungern redigera

USA redigera

 
Susanna Madora Salter, första borgmästaren
 
Frances Perkins, på omslag för Time Magazine 1933, första ministern (USA:s arbetsminister) på federal nivå.

Österrike redigera

Se även redigera

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ ”Women in Parliaments: World and Regional Averages”. ipu.org. Inter-Parliamentary Union. http://www.ipu.org/wmn-e/world.htm. 
  2. ^ ”The share of women in legislatures around the world is growing, but they are still underrepresented” (på amerikansk engelska). pewresearch.org. Pew Research Center. https://www.pewresearch.org/fact-tank/2019/03/18/the-share-of-women-in-legislatures-around-the-world-is-growing-but-they-are-still-underrepresented/. 
  3. ^ [a b] Norrbin, Camilla, isolering till integrering: en kollektivbiografisk studie över de kvinnliga riksdagsledamöterna under tvåkammarriksdagens tid 1922-1970, Institutionen för historiska studier, Univ., Diss. Umeå : Univ., 2004,Umeå, 2004 http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-251
  4. ^ [a b] https://8sidor.se/alla-valjare/2020/10/kvinnorna-i-riksdagen/
  5. ^ Jalaza, Farida (2016-04-15). ”Introduction”. Shattered, Cracked, or Family Intact?: Women and the Executive Glass Ceiling Worldwide. Oxford University Press. sid. 32. ISBN 9780190602093 
  6. ^ Karen Ankersted, Helga Larsen, Elna Munch och Mathilde Malling Hauschultz
  7. ^ Nina Bang, Marie Christensen, Inger Gautier Schmit, Marie Hjelmer och Olga Knudsen
  8. ^ Emma Asson-Petersen, Marie Helene Aul, Minni Kurs-Olesk, Alma Ostra-Oinas, Johanna Päts, Helmi Press-Jansen och Marie Reisik
  9. ^ Women in Parliaments 1945–1995 Inter-Parliamentary Union
  10. ^ https://www.guide2womenleaders.com/Israel.htm
  11. ^ https://www.guide2womenleaders.com/Italy.htm
  12. ^ Aspazija, Zelma Cēsniece-Freidenfelde, Klāra Kalniņa, Apolonija Laurinoviča, Valērija Seile och Berta Vesmane
  13. ^ Magdalena Galdikienė, Ona Muraškaitė-Račiukaitienė, Gabrielė Petkevičaitė-Bitė, Emilija Spudaitė-Gvildienė och Salomėja Stakauskaitė
  14. ^ Gabriela Balicka, Jadwiga Dziubińska, Irena Kosmowska, Maria Moczydłowska, Zofia Moraczewska, Anna Piasecka, Zofia Sokolnicka och Franciszka Wilczkowiakowa
  15. ^ Domitila de Carvalho, Maria Guardiola och Maria Cândida Parreira
  16. ^ Boak, Helen. Women in the Weimar Republic. Oxford University Press. ISBN 978-1-5261-0162-4.
  17. ^ https://www.ncsl.org/legislators-staff/legislators/womens-legislative-network/first-women-in-state-legislatures.aspx
  18. ^ Första fem: Jeannette Rankin 1917-19, Alice Robertson 1921-23, Winnifred Huck 1922-23, Mae Nolan 1923-25, och Florence Kahn 1925-37.
  19. ^ Anna Boschek, Hildegard Burjan, Emmy Freundlich, Adelheid Popp, Gabriele Proft, Therese Schlesinger, Amalie Seidel och Maria Tusch

Tryckta källor redigera

  • Aggestam, Karin, and Ann Towns. "The gender turn in diplomacy: a new research agenda." International Feminist Journal of Politics 21.1 (2019): 9-28 online..
  • Aggestam, Karin, and Ann Towns, eds. Gendering Diplomacy and International Negotiations (Palgrave MacMillan, 2018).
  • Bauer, Nichole M. (December 2015). ”Emotional, sensitive, and unfit for office? Gender stereotype activation and support female candidates”. Political Psychology 36 (6): sid. 691–708. doi:10.1111/pops.12186. 

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kvinnlig_politisk_representation&oldid=54581824”