Öppna huvudmenyn
Jura
201 – 145 miljoner år före nutid
Period
(System)
Epok
(Serie)
Ålder
(Etage)
Miljoner
år sedan
Krita Äldre krita Berrias senare
Jura Yngre jura Tithon 152–145
Kimmeridge 157–152
Oxford 164–157
Mellersta jura Callov 166–164
Bathon 168–166
Bajoc 170–168
Aalen 174–170
Äldre jura Toarc 183–174
Pliensbach 191–183
Sinemur 199–191
Hettang 201–199
Trias Yngre trias Rät tidigare

Jura var en geologisk period i den mesozoiska eran, för cirka 208–146 miljoner år sedan. Alexander von Humboldt namngav år 1795 en lagerföljd i Jurabergen till jura och namnet förankrades genom William Smiths geologiska kartor över England och Wales, där han jämställde dessa bergarter med jurakalkstenen. Juras omfattning och utbredning och indelning i Jurabergen utreddes av Leopold von Buch 1837.[1]

Bland lager som blivit kända för sina fossiler märks Solnhofen i Tyskland och Holzmaden i Bayern, båda kända för sina maritima djur. Flygödlor och Archaeopteryx har främst påträffats i litografisk kalksten. Känd för sina dinosauriefynd är bland annat Morrisonformationen i västra USA.[1]

I Sverige finns bergarter från denna tid bevarade i Skåne. Vulkanen Jällabjär vid Röstånga härrör från Jura.[1]

  • För cirka 208 miljoner år sedan började den tid i världshistorien som senare skulle komma att kallas jura. Denna period varade i ungefär 50 miljoner år. Det var under jura som kontinentaldriften började bli märkbar. Den väldiga Pangea började spricka upp i mindre delar. Dessa delar var grunden till dagens kartbild.
  • Klimatet var under jura varmt, behagligt och fuktigt vilket gynnade många djur och växter. Öknarnas utbredning minskade och jorden blev grönare. Forskare tror även att nedisningarna lyste med sin frånvaro under denna tid.

Bergskedjan Anderna började ta form under jura genom den Andinska orogenesen.[2][3]

Illustration av hur det skulle kunna ha sett ut under jura i vad som skulle komma att bli Tyskland. Den visar en vuxen och en unge tillhörande Europasaurus holgeri. Där finns även iguanodon. Det finns två Compsognathus i förgrunden och en Archaeopteryx åt höger.
Fanerozoikum
Eon Era Period Miljoner
år sedan
Fanero-
zoikum
Kenozoikum Kvartär 2,6–0,0
Neogen 23–2,6
Paleogen 66–23
Mesozoikum Krita 145–66
Jura 201–145
Trias 252–201
Paleozoikum Perm 299–252
Karbon 359–299
Devon 419–359
Silur 444–419
Ordovicium 485–444
Kambrium 541–485
Protero-
zoikum
Neoprotero-
zoikum
Ediacara tidigare
Se även Geologisk tidsskala.

Innehåll

IndelningRedigera

Jura indelas normalt i tre epoker eller serier:[4]

I svensk geologi sammanförs ibland äldre jura med den yngsta etagen inom trias till en kontinuerlig lagerserie kallad Rät-Lias.[5]

Biologiskt livRedigera

I haven var djurlivet rikt med bland annat arter som revbyggande koraller, armfotingar och grävande irreguljära sjöborrar som var ekologiskt viktiga. Blötdjuren var en stor och mångformig grupp. Av dem hade ammoniterna så när som på en enda djurgrupp dött ut under en ekologisk kris vid övergången mellan trias och jura, men från denna utvecklades under jura en mängd nya arter. Här finns viktiga ledfossil för att datera juras lagerföljder. Belemniterna var vanliga i Europa[6]

Bland de encelliga organismerna uppträdde de första coccolitoforiderna och dinoflagellaterna. Radiolarerna ökade i antal och foraminiferer blev vanliga. Bland de ryggradslösa flercelliga djuren förekom många arter av kalk- och kiselsvampar.[1]

På land ändrade sig floran långsamt, dominerad av nakenfröiga växter och ormbunkar. Bland de nakenfröiga växterna märktes barrträd och de nu utdöda fröormbunkarna. I Skåne har i Höörsandstenen påträffat växtlager från äldre jura, innehållande bland annat fräkenväxten Schizoneura, ormbunkarna Dictophyllum Clathropteris och Marathiopsis, kottepalmen Nilssonias, bennetiten Pterophyllum och fröormbunken Sagenopteris. I Fyledalens glassand har man påträffat rester ginkoväxterna Bairea och Ginkgoites.[1]

Bland ryggradsdjuren var broskfiskar och skaldjursätande havsmusfiskar relativt vanliga, hajfiskar var sällsynta. Äldre grupper som kvastfeniga fiskar, lungfiskar och ordningen Palaeonisciformes bland de strålbensformiga fiskarna krympte. I stället utvecklades benganoiderna bland de strålbensformiga fiskarna. Enstaka arter bland benfiskarna förekom, men de var ännu sällsynta. Mycket få groddjur är kända, men kräldjuren frodades.[1]

Plesiosaurier och fisködlor frodades. Bland sköldpaddorna uppkom den största nutida gruppen gömhalssköldpaddorna. Ödlor av modern typ uppträdde under yngre jura. De däggdjurslika reptilierna var sällsynta redan i början av jura och dog ut under perioden. De ersattes av de tidiga däggdjuren, som levde ett undanskymt liv som nattaktiva smådjur.[1]

Landlivet dominerades av dinosaurierna, även kallade skräcködlorna. Dessa hade uppstått under trias och nu nått en rik artvariation. Äldre Jura domineras av äldre typer som archosaurierna. Under mellersta och yngre jura nådde dinosaurierna sina största storlekar. Sauropoden Brachiosaurus, rovdinosaurien Megalosaurus och Allosaurus hör till de verkliga jättarna. De fågelhöftade dinosaurierna var dock fortfarande mer sparsamt representerade, främst av Hadrosaurider och Stegosaurus.[1]

I luften härskade insekter och flygödlor. Flygödlorna fick mot slutet av jura en nedgång, möjligen i konkurrens med de första fåglarna. Archaeopteryx från yngre jura är en av de tidiga fåglarna.[1]

Syrehalten var enligt borrkärnor cirka 35 procent mot nuvarande 21 procent. Möjligtvis bidrog den högre syrehalten under perioden, till att de många arterna hade större kroppsstorlek.

KällorRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h i] Nationalecyklopedin multimedia plus, 2000
  2. ^ Charrier, Reynaldo; Pinto, Luisa; Rodríguez, María Pía (2006). ”3. Tectonostratigraphic evolution of the Andean Orogen in Chile”. i Moreno, Teresa. Geology of Chile. Geological Society of London. Sid. 45–46. ISBN 9781862392199. 
  3. ^ Ramos, Víctor A. (6 augusti 2009). ”Anatomy and global context of the Andes: Main geologic features and the Andean orogenic cycle”. The Geological Society of America Memoir "204": ss. 31–65. http://memoirs.gsapubs.org/content/204/31.short. 
  4. ^ Maurits Lindström, Jan Lundqvist, Thomas Lundqvist: Sveriges geologi från urtid till nutid, Studentlitteratur, ISBN 91-44-30381-5, sid 214
  5. ^ Maurits Lindström, Jan Lundqvist, Thomas Lundqvist: Sveriges geologi från urtid till nutid, Studentlitteratur, ISBN 91-44-30381-5, sid 212
  6. ^ Nationalencyklopedin, multimedia plus, 2000

Externa länkarRedigera