Jan Eliasson

svensk diplomat och politiker
För riksdagsmannen (1826–1907), se Jan Eliasson i Skuttungeby.

Jan Kenneth Eliasson, född 17 september 1940 i Gamlestads församling i Göteborg,[1] är en svensk diplomat och politiker (socialdemokrat). Han var ordförande i FN:s generalförsamling 2005–2006 och Sveriges utrikesminister mellan 24 april och 6 oktober 2006. Han var vice generalsekreterare för FN 2012–2016.[2] Eliasson var ordförande i Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) från juni 2017–maj 2022.[3]

Jan Eliasson

Jan Eliasson, oktober 2011.

Tid i befattningen
1 juli 2012–31 december 2016
Företrädare Asha-Rose Migiro
Efterträdare Amina Mohammed

Tid i befattningen
24 april–6 oktober 2006
Statsminister Göran Persson
Företrädare Laila Freivalds
Efterträdare Carl Bildt

Född Jan Kenneth Eliasson
17 september 1940 (83 år)
Gamlestads församling i Göteborg, Sverige
Politiskt parti Socialdemokraterna
Yrke Diplomat, politiker
Jan Eliasson invigningstalar på utställningen "Den stora saknaden"Mynttorget i Stockholm 2022. Här har författaren och illustratören Marit Törnqvist placerat ut 500 handskrivna brädor för att uppmärksamma alla dem som välkomnades att söka asyl i Sverige men sedan hamnade i en fälla av långa väntetider, rättsosäkra beslut, åldersuppskrivningar och ändrade lagar. Några gick döden till mötes.

Biografi redigera

Uppväxt och fram till 1970-talet redigera

Jan Eliasson är född i Gamlestaden, och uppvuxen i stadsdelarna Kålltorp och Guldheden i Göteborg. Han är ett av två barn till John Eliasson (1912-1991), ordförande för avdelning 3 i Transportfacket i Göteborg, och Karin Eliasson (född Nilsson, 1913-1999), samt bror till Roger Holtback.[4] Brödernas far var metallarbetareSKF och senare taxichaufför, medan deras mor arbetade som hemsömmerska.[5]

Eliasson har arbetarbakgrund,[6] och han fick ofta följa med sin fackligt engagerade far på demonstrationståg i hemstaden under sin barndom. Redan i unga år blev han socialdemokrat, men har inte varit verksam i partipolitiken. Eliasson studerade, som den förste i sin släkt, på Hvitfeldtska gymnasiet och åkte som utbytesstudent med AFS Interkulturell Utbildning till Indiana åren 1957–1958, där han vid ett tillfälle träffade John F. Kennedy.[7]

Åren 1962–1966 läste Eliasson vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet,[8] och 1965 tog han där civilekonomexamen. Han har även genomgått reservofficersutbildning i flottan,[6] med examen 1962.[9] År 1965 anställdes Eliasson vid Utrikesdepartementet (UD) och har som UD-anställd tjänstgjort vid bland annat ambassaderna i Paris, Bonn, Harare och Washington.

Vid Uppsala universitet samarbetade han under 1970-talet med professor skytteanus Leif Lewin om att upprätta utbytesprogram mellan universitetet och utrikesdepartementet. Han var också i två omgångar gästprofessor vid dess institution för freds- och konfliktforskning.[10] Åren 1982–1983 var han utrikespolitisk rådgivare i Statsrådsberedningen och 1983–1988 chef för UD:s politiska avdelning.[9]

1980- och 1990-talet redigera

Åren 1980–1986 deltog Eliasson som Olof Palmes rådgivare i FN:s medlaruppdrag i kriget mellan Iran och Irak.[11] Från 1988 till 1992 tjänstgjorde han som Sveriges FN-ambassadör i New York, där han bland annat fungerade som generalsekreterarens personlige representant i IranIrak-konflikten. Åren 1991–1992 var han vice ordförande i ECOSOC.

Eliasson var 1992–1994 undergeneralsekreterare i FN och chef för den nyinrättade avdelningen för humanitär hjälp, UNOCHA, då han bland annat verkade för ökat bistånd till Somalia. I oktober 1994 blev han ordförande i ESK-gruppen för medling mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten kring regionen Nagorno-Karabach. Åren 1994–2000 var han kabinettssekreterare vid UD.

Eliasson invaldes 1977 som korresponderande ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet[12] och 1997 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.[13]

2000-talet redigera

Åren 2000–2005 var Jan Eliasson ambassadör i Washington. I juni 2005 valdes han (som förste svensk)[10] till ordförande för FN:s generalförsamling på ett mandat som löpte ut den 11 september 2006.

 
George W. Bush och Jan Eliasson, 2005.

Eliasson utsågs den 27 mars 2006 till Sveriges utrikesminister efter den avgångna Laila Freivalds. Han tillträdde posten den 24 april, men behöll sitt uppdrag i FN parallellt med utrikesministerposten. Tiden som utrikesminister blev dock kort till följd av socialdemokraternas valförlust i september 2006. Hans största insats som utrikesminister blev evakueringen av svenskar i Libanon under konflikten med Israel sommaren 2006.

I december 2006 utsågs Eliasson till Förenta nationernas generalsekreterares särskilde sändebud i Darfur i Sudan, ett uppdrag han hade till juni 2008. Tillsammans med Margot Wallström fick han i uppdrag av Mona Sahlin i mars 2007 att leda en rådslagsgrupp för att utveckla socialdemokraternas utrikes- och EU-politik.

Eliasson har varit rådgivare åt Internationella Röda Korset. Han var ordförande i Anna Lindhs Minnesfond 2007–2011, och sommaren 2009 utsågs han till ordförande i Water Aid Sverige. Våren 2010 utsågs han av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon till särskild ambassadör för att genomföra FN:s Millenniemål.

2010-talet redigera

I januari 2012 nämndes han som möjlig kandidat till partiledarposten i Socialdemokraterna.[14]

Jan Eliasson var sedan 1 juli 2012 vice generalsekreterare i FN. Det tvååriga mandatet förlängdes sommaren 2014.[15] Han lämnade posten som vice generalsekreterare i FN vid utgången december 2016. Eliasson var mellan den 1 juni 2017 och den 1 juni 2022 ordförande för SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute).

Familj och andra aktiviteter redigera

Jan Eliasson är gift med Kerstin Eliasson (född Englesson 1945, dotter till Sixten Englesson), och paret har tre barn.[6][16] Kerstin Eliasson var åren 2004–06 statssekreterareUtbildningsdepartementet, och under makens tid som Sveriges ambassadör i USA verkade hon som forskningsrådgivare på ambassaden.[4] Hon har även varit ordförande för Musikhögskolans styrelse.[5]

Det är även känt att Jan Eliasson håller på och har spelat i fotbollslaget Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap, GAIS. I GAIS pojklag spelade han som elvaåring centerhalv.[6] Han samlar sedan 1988 på förstoringsglas.[17] Den 26 september 2009 var han huvudperson i SVT:s Här är ditt liv. 1996 och 2013 var han sommarpratare i P1. År 1997 fick han hedersutmärkelsen Årets göteborgare av Sveriges Radio P4 och Göteborg & Co[18]. Han blev 2012 utsedd till Årets Kenneth av Svenska Kennethklubben.

Den 13 maj 2022 gav Jan Eliasson ut sina memoarer i boken Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst.[19]

Utmärkelser, övriga utnämningar redigera

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Sveriges befolkning 1980, CD-ROM, version 1.00 (Sveriges Släktforskarförbund 2004).
  2. ^ Paulsson Rönnbäck, Erik (2 mars 2012). ”Eliasson vice generalsekreterare”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/eliasson-vice-generalsekreterare_6896177.svd. Läst 2 mars 2012. 
  3. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (27 april 2017). ”Jan Eliasson ny styrelseordförande för SIPRI”. Regeringskansliet. http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/04/jan-eliasson-ny-styrelseordforande-for-sipri/. Läst 23 januari 2018. 
  4. ^ [a b] Näslund, Lars (2012-07-28): "Jan Eliasson stortrivs på sitt nya jobb i FN". expressen.se. Läst 2 september 2015.
  5. ^ [a b] Hühne von Seth, Marianne (2012-03-09): "Elegant entertainer". Arkiverad 5 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. tidningenkarriar.se. Läst 2 september 2015.
  6. ^ [a b c d] Mälarstedt, Kurt (2013-04-15): "Jan Eliasson är FNs hököga". veteranen.se. Läst 2 september 2015.
  7. ^ https://www.hemtrevligt.se/hemmetsjournal/artiklar/manniskor/20220528/diplomaten-jan-eliasson-om-sin-karriar/
  8. ^ [a b] "Jan Eliasson både alumn och hedersdoktor". handels.gu.se. Läst 2 september 2015.
  9. ^ [a b] " H.E. Mr. Jan Eliasson – President of the sixtieth session of the United Nations General Assembly". un.org. Läst 2 september 2015. (engelska)
  10. ^ [a b c] Waara, Anneli (2005-10-06): "Jan Eliasson utsedd till hedersdoktor". uu.se, 2006-03-28. Läst 2 september 2015.
  11. ^ Ådahl, Martin (2006). ”Nya utrikesministern Jan Eliasson: Supersnackaren”. Fokus (3). http://www.fokus.se/2006/03/nya-utrikesministern-jan-eliasson-supersnackaren. 
  12. ^ Kjellander, Rune (2007). Svenska marinens högre chefer 1700–2005. Chefsbiografier och befattningsöversikter samt Kungl Örlogsmannasällskapets ämbetsmän och ledamöter 1771–2005. Stockholm: Probus Förlag. sid. 240. ISBN 978-91-87184-83-3 .
  13. ^ Anderson, Björn (2016). Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. 20 år med akademien och dess ledamöter 1996–2016. Stockholm: Kungliga Krigsvetenskapsakademien. sid. 36. ISBN 978-91-980878-8-8 .
  14. ^ Röstlund, Lisa (24 januari 2012). ”Föreslås bli S-ledare – Jan Eliasson "hedrad"”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14259177.ab. Läst 2 mars 2012. 
  15. ^ Drevfjäll, Ludvig (2014-06-02): "Jan Eliasson, 73, förlänger med FN". expressen.se. Läst 2 september 2015
  16. ^ "Kerstin Eliasson – Curriculum Vitae". Arkiverad 22 september 2015 hämtat från the Wayback Machine. scienceworksdc.com. Läst 2 september 2015. (engelska)
  17. ^ ”Jan Eliasson - svensk diplomat i världen”. Sveriges Television Rapport. 27 mars 2006. https://www.svt.se/nyheter/jan-eliasson-svensk-diplomat-i-varlden?. Läst 2 mars 2012. 
  18. ^ ”Årets göteborgare 2022: Alexander Jeremejeff”. www.goteborg.com. https://www.goteborg.com/guider/arets-goteborgare. Läst 1 november 2023. 
  19. ^ Eliasson, Jan (2022). Ord och handling: ett liv i diplomatins tjänst. [Stockholm]: Albert Bonniers förlag. Libris k0l1vzh8h4jfrk71. ISBN 9789100177911 
  20. ^ ”Aftonbladet”. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article24072288.ab. Läst 9 december 2016. 
  21. ^ ”https://www.forseti.is/f%C3%A1lkaor%C3%B0an/orduhafaskra/ (på islandska)”. https://www.forseti.is/f%C3%A1lkaor%C3%B0an/orduhafaskra/. Läst 8 mars 2020. 
  22. ^ ”Vabariigi President”. www.president.ee. https://www.president.ee/en/estonia/decorations/bearer/2989/jan-eliasson. Läst 2 juli 2020. 
  23. ^ ”Decorations of the Republic of Estonia Awarded in 1995-1998” (på engelska). Office of the President of the Republic. 19 mars 2001. https://vp1992-2001.president.ee/eng/ametitegevus/Valgetaht.asp. Läst 9 augusti 2020. 
  24. ^ ”Le onorificenze della Repubblica Italiana”. www.quirinale.it. https://www.quirinale.it/onorificenze/insigniti/11902. Läst 22 maj 2020. 
  25. ^ Ministerio de Asuntos Exteriores y de Cooperación: ”Real Decreto 373/2007, de 16 de marzo, por el que se concede la Gran Cruz de la Orden de Isabel la Católica al señor Jan Eliasson, ex Ministro de Asuntos Exteriores del Reino de Suecia” (på spanska). Boletín Oficial del Estado núm. 66, de 17 de marzo de 2007: sid. 11698. ISSN 0212-033X. http://www.boe.es/boe/dias/2007/03/17/pdfs/A11698-11698.pdf. 
  26. ^ ”Jan Eliasson får Harry Martinsonpriset”. Sveriges Television. 4 februari 2008. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jan-eliasson-far-harry-martinsonpriset. Läst 26 oktober 2020. 

Källor redigera

Vidare läsning redigera

Externa länkar redigera

Diplomatiska titlar
Företräddes av
Anders Ferm
 Sveriges FN-ambassadör
1988–1992
Efterträddes av
Peter Osvald
Företräddes av
Rolf Ekéus
 Sveriges ambassadör i Washington
2000–2005
Efterträddes av
Gunnar Lund
Politiska uppdrag
Företräddes av
Laila Freivalds
 Sveriges utrikesminister
2006
Efterträddes av
Carl Bildt
Övrigt
Företräddes av
Jean Ping
 Ordförande i FN:s generalförsamling
2005–2006
Efterträddes av
Haya Rashed Al-Khalifa
Företräddes av
  Asha-Rose Migiro
 Förenta Nationernas vice generalsekreterare
2012–2016
Efterträddes av
  Amina Mohammed
Företräddes av
Lars-Åke Nilsson
 Kabinettssekreterare i Utrikesdepartementet
1994–1999
Efterträddes av
Hans Dahlgren