Wikipedia

Germanska språk

gren i den indoeuropeiska språkfamiljen
(Omdirigerad från Germanska språken)
 Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-04)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

De germanska språken är en av grenarna i den indoeuropeiska språkfamiljen.[1] De största germanska språken är de västgermanska språken engelska och tyska, med ca 340[2][3] respektive 100 miljoner modersmålsanvändare vardera. Totalt i världen finns över 600 miljoner modersmålsanvändare.

De germanska språken i Europa
  Centraltyska
  Engelska (insulära anglo-frisiska)
  Frisiska (kontinentala anglo-frisiska)
  Gräns mellan nord- och västgermanska språk.
Germanska språk
Gren i den indoeuropeiska språkfamiljen Redigera Wikidata
Språkfamilj Redigera Wikidata
Under­klass till• mänskligt språk
 • indoeuropeiska språk Redigera Wikidata
Studeras inomgermansk filologi Redigera Wikidata
Har del(ar)nordiska språk, västgermanska språk, östgermanska språk Redigera Wikidata
Förenklat språkträd för germanska språk.

Andra betydande språk innefattar ett flertal västgermanska språk (däribland nederländska och afrikaans) och de nordiska eller nordgermanska språken (framförallt svenska, danska och norska). SIL Ethnologue uppger att det finns 53 olika germanska språk och dialekter.

Förutom språkgrupperna nordiska språk och västgermanska språk (engelska, tyska, nederländska, frisiska m.fl.), fanns en östgermansk grupp, nämligen de utdöda gotiska språken. Det sista av dessa språk var krimgotiska som dog ut på 1700-talet.

De germanska språkens gemensamme förfader är urgermanska, som antagligen talades under tidig nordeuropeisk järnålder. Urgermanskan och alla dess efterkommande utmärker sig genom ett antal unika lingvistiska företeelser. Den mest kända är antagligen konsonantförskjutningen, känd som Grimms lag. Tidiga germanska dialekter kommer in i historien tillsammans med de germanska folk som bosatte sig i Nordeuropa längs Romarrikets gräns från 100-talet e.Kr.

Särdrag från några germanska språk

redigera

De germanska språken skiljer sig från varandra i högre grad än vad som är fallet inom en del andra språkfamiljer, som till exempel de romanska eller slaviska språken. I grova drag skiljer sig de germanska språken från varandra i fråga om hur konservativa eller progressiva de är vad gäller en generell utveckling mot att bli analytiska. Vissa, såsom tyska, färöiska och isländska, har bevarat mycket av sin invecklade flekterande morfologi, ett arv från urindoeuropeiskan. Andra, som till exempel engelska, svenska och afrikaans, har rört sig mot en till stor del analytisk struktur.

Ett särdrag, som återfinns i alla germanska språk utom engelska, är V2-ordföljd, något som är en ganska ovanlig lingvistisk företeelse. Engelskan har till största del ersatt denna struktur med en komplett SVO-ordföljd.

De flesta germanska språk har ganska invecklade vokalsystem och ett stort antal fonem.

Skrift

redigera

De tidigaste spåren från germanska är från namn, som nedtecknades av Tacitus under första århundradet e.Kr., och vid ett tillfälle på 100-talet f.Kr., på en inskription på den så kallade Negauhjälmen.[4]

Från omkring 100-talet e.Kr. utvecklade talare av tidiga germanska dialekter den äldre futharken. Tidiga runinskriptioner är också starkt begränsade till personnamn och är därför svåra att tolka. Det gotiska språket skrevs med det gotiska alfabetet som utvecklades av biskop Wulfila till hans bibelöversättning på 300-talet e.Kr.[5] (se Silverbibeln). Senare började kristna präster och munkar, som skrev och talade latin förutom sina germanska modersmål, skriva de germanska språken med något modifierade latinska bokstäver, bortsett från i Skandinavien, där runskriften fortsatte att vara i bruk fram på medeltiden, men i vissa delar som exempelvis Gotland och Älvdalen användes runor till viss del så långt fram som på 1700-talet.

Som ett tillägg till standardvarianten av det latinska alfabetet utvecklade flera germanska språk ett flertal olika diakritiska tecken och extrabokstäver, som till exempel Ä, Ö, Ü, ß (Eszett eller dubbel-s), IJ, Ø, Æ, Å, Ð, Ȝ, och Þ och Ƿ från runskriften. Äldre danska, svenska, norska och tyska skrevs vanligtvis med olika varianter av frakturstil. Detsamma gäller äldre finska även om det inte är frågan om ett germanskt språk.

Jiddisch använder det hebreiska alfabetet.

Lingvistiska markörer

redigera

Några unika särdrag hos de germanska språken är:

  1. Nedbrytningen av indoeuropeiskans tempussystem till dåtid och nutid
  2. Användandet av en dental ändelse (/d/ eller /t/) istället för en vokaländring (avljud) för att markera dåtid. Se: germanska svaga verb.
  3. Förekomsten av två olika typer av verbböjning: svag (genom att använda dentala ändelser) och stark (genom att använda avljud). Engelskan har 161 starka verb; nästan alla av dem är av fornengelskt ursprung. Se: västgermanska starka verb.
  4. Åtskillnaden av stark och svag adjektivböjning. Moderna engelska adjektiv böjs enbart efter komparation. Detta var inte fallet med fornengelskan, där adjektiv böjdes olika beroende på om de föregicks av en artikel eller en demonstrativ.
  5. Konsonantförskjutningen känd som Grimms lag.
  6. Betoningsförskjutningen till ordstammens rot. Även om engelskan har en oregelbunden betoning så har inhemska ord nästan alltid en fast betoning oavsett vad som läggs till dem. Detta är antagligen den allra viktigaste förändringen.

En omstridd hypotes är den germanska substrathypotesen som antar att ett antal ord med etymologier som är svåra att koppla samman med andra indoeuropeiska familjer, men varav varianter förekommer i nästan alla germanska språk, skulle peka på ett icke-indoeuropeiskt substratspråk bakom den germanska språkgruppen. Inga hittills utgivna etymologiska ordböcker stöder hypotesen.

Alla germanska språk tros härstamma från ett hypotetiskt urgermanskt språk, vilket utsatts för ljudförskjutningarna från Grimms lag och Verners lag. Dessa ägde antagligen rum under Nordeuropas järnålder från ca 400-talet f.Kr., men andra gemensamma innovationer som delar germanskan från urindoeuropeiskan pekar på en möjlig gemensam historia för pre-urgermansktalande genom den nordiska bronsåldern.

Från sitt första uppträdande är de germanska dialekterna uppdelade i tre grupper, väst-, öst- och nordgermanska språk. Deras exakta förhållande till varandra är svårt att avgöra från den lilla samling runinskrifter som finns och de förblev inbördes begripliga genom folkvandringen vilket gör att det är svårt att klassificera vissa självständiga dialekter. Den äldsta sammanhängande germanska texten som bevarats är den gotiska översättningen av Nya testamentet från 300-talet e.Kr. av Wulfila. Tidiga skrift på västgermanska språk är på fornhögtyska och fornengelska och härstammar från 800-talet e.Kr. Nordgermanska förekommer endast på utspridda runinskriptioner, då i form av urnordiska, ända fram tills det utvecklades till fornnordiska runt år 800. Längre runinskriptioner har dock överlevt från 700- och 800-talet (Eggjumstenen, Rökstenen). Längre texter på det latinska alfabetet förekommer från 1100-talet (Isländingaboken), och viss skaldpoesi verkar komma från så tidigt som 800-talet e.Kr.

Runt 900-talet hade dialekterna särat så mycket på sig att det blev svårt för germanerna att förstå varandra sinsemellan. Vikinganybyggarnas kontakter med de anglosaxiska engelsmännen i Danelagen tros ha bidragit till den fornengelska grammatikens kollaps, vilket resulterade i medelengelskan som dateras från 1100-talet.

De östgermanska språken förlorade sin betydelse runt slutet av folkvandringarna. Burgunderna, goterna och vandalerna blev lingvistiskt assimilerade av sina respektive grannar runt 600-talet, endast krimgotiskan blev kvar ända fram till 1700-talet, då även den dog ut.

Under 600-talet separerades de västgermanska språken bland annat genom engelskans isolerade utveckling på sin ö. I de södra och mellersta germansktalande delarna av Europa uppkom den högtyska konsonantförskjutningen, vilket resulterade i att fornhögtyska, tillsammans med vissa centraltyska dialekter, skildes från fornsaxiska. Från äldre modern tid hade detta utvidgats med betydande skillnader, från högalemanniska i söder till nordnedersaxiska, nederländska och frisiska i norr. De nordliga västgermanska språken har förblivit oberörda av konsonantförskjutningen men har förenklat sitt vokalsystem.

De nordgermanska språken å andra sidan har förblivit mycket mer enhetliga, och även idag kan talarna av svenska, norska och danska i varierande grad förstå varandra sinsemellan.

Klassificering

redigera

Notera att uppdelningen mellan undergrupperna sällan är precisa; de flesta övergår i varandra och har dialekter som fortfarande är begripliga för talare av ett annat språk.

Järnåldern
500 f.Kr.–200 e.Kr. 		Urgermanska
Östgermanska Västgermanska Nordgermanska
Sydgermanska Anglofrisiska
Folkvandringstiden
200–700 		Gotiska, Langobardiska   Fornfrankiska Fornsaxiska Fornfrisiska Fornengelska Urnordiska
Vandaliska, Burgundiska, Fornhögtyska
Äldre medeltid
700–1100 		Fornlågfrankiska Fornnordiska
Medeltiden
1100–1500 		Medelhögtyska Medelnederländska Medellågtyska Medelengelska Fornvästnordiska, fornöstnordiska
Äldre modern tid
1500–1700 		Krimgotiska Äldre modern högtyska Nederländska dialekter Lågtyska dialekter Medelfrisiska Äldre modern engelska Västnordiska språk, östnordiska språk
Modern tid
1700 till nutid 		Utslocknad gren Högtyska dialekter Frisiska språk Engelska dialekter, lågskotska

Språkträd

redigera

Jämförelse

redigera
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-11)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Ordförråd

redigera

Flera av dessa ord har genomgått en betydelseförskjutning. Till exempel har urgermanskans *sterbaną utvecklats till tyskans 'sterben' (dö) men engelskans 'starve' (svälta).

Urgermanska Fornengelska Engelska Frisiska (västfrisiska) Nederländska Lågtyska Högtyska Gotiska Isländska Färöiska Svenska Danska Norska (bokmål) Norska (nynorska)
*Ainaz Ān One Ien Een Een Eins Áins Einn Ein En En En Ein
*Aldaz Ald Old Âld Oud Oll Alt Alþeis (eldri, elstur) (eldri, elstur) (äldre, äldst) (ældre, ældst) (eldre, eldst) (eldre, eldst)
*Apalją Æppel Apple Apel Appel Appel Apfel Aplus Epli Epli[a] Äpple Æble Eple Eple
*Bōkō Bóc Book Boek Boek Book Buch Bōka Bók Bók Bok Bog Bok Bok
*Breustą Brēost Breast Boarst Borst Bost Brust Brusts Brjóst Bróst Bröst Bryst Bryst Bryst
*Brūnaz Brūn Brown Brún Bruin Bruun Braun Bruns Brúnn Brúnur Brun Brun Brun Brun
*Burdą Bord Board Boerd Bord Boord Brett Baúrd Borð Borð Bord Bræt Bord Bord
*Dagaz Dæg Day Dei Dag Dag Tag Dags Dagur Dagur Dag Dag Dag Dagg
*Daudaz Déað Dead Dea Dood Dood Tod Dauþs Dauður Död Død Død Daud
*Fingraz Finger Finger Finger Vinger Finger Figgrs Fingur Fingur Finger Finger Finger Finger
*Ganōgaz ġenōġ Enough Genôch Genoeg Noog Genug Ganōhs Nóg Nóg/ Nógmikið Nog Nok Nok Nok
*Gebaną Giefan Give Jaan Geven Geven Geben Giban Gefa Geva Giva Give Gi Gje
*Glasą Glæs Glass Glês Glas Glas Glas Gler Glas Glas Glas Glass Glas
*Gulþą Gold Gold Goud Goud Gold Gold Gulþ Gull Gull Guld / Gull Guld Gull Gull
*Habudą Hēafod Head Holle Hoofd Hööft Haupt Háubiþ Höfuð Høvd/Høvur Huvud Hoved Hode Hovud
*Haimaz Hām Home Hiem Heim[b] Heim Háimōþ Heim Heim Hem Hjem Hjem Heim
*Handuz Hand Hand Hân Hand Hand Hand Handus Hönd Hond Hand Hånd Hånd Hand
*Hauhaz Hēah High Heech Hoog Hoog Hoch Háuh Hár Høg/ur Hög Høj Høy Høg
*Hôkanaz Hōc/Ancgil Hook Heak Haak Haak Haken Krókur Krókur / Ongul Hake / Krok Hage / Krog Hake / Krok Hake / Krok
*Hūsą Hūs House Hûs Huis Huus Haus Hūs Hús Hús Hus Hus Hus Hus
*Hwaz Hwā Who Wa Wie Wokeen Wer Ƕas Hver Hvør Vem Hvem Hvem Kven
*Maniga Maniġ Many Mannich Menige Mennig Manch Manags Margir Mangir Många Mange Mange Mange
*Mênô Mōna Moon Moanne Maan Maan Mond Mēna Máni Máni Måne Måne Måne Måne
*Nahts Niht Night Nacht Nacht Natt/ Nacht Nacht Nahts Nótt Nátt Natt Nat Natt Natt
*Ne Nā/Nese No Nee Nee(n) Nee Nein/Nö/Nee Nē Nei Nei Nej Nej Nei Nei
*Snaiwaz Snāw Snow Snie Sneeuw Snee Schnee Snáiws Snjór Snjógvur Snö Sne Snø Snø
*Stainaz Stān Stone Stien Steen Steen Stein Stáins Steinn Steinur Sten Sten Sten Stein
*Sterban / *Swiltan / *Dîwan Steorfan/Sweltan Die/Starve Stjerre Sterven Döen/ Starven Sterben Diwan Deyja Doyggja Dö Dø Dø Døy
*Twai Twēgen Two Twa Twee Twee Zwei/Zwo Twái Tveir Tveir (/ Tvá) Två To To To
*Þat Þæt That Dat Dat, Die Dat (Dit) Das Þata Það Tað Det Det Det Det
*Wurmaz, -iz Wyrm Worm Wjirm Wurm, Worm Worm Wurm - Ormur Ormur Orm[c] Orm Orm Orm**
  1. ^ Motsvarigheten betyder 'potatis'. Det korrekta ordet är 'Súrepli'.
  2. ^ Föråldrat, används endast i sammansatta ord som 'heimwee' (hemlängtan).
  3. ^ Betyder 'orm', inte 'mask' som övriga ord.

Uttalsnoter:

  • Streck över en vokal, till exempel ā, betyder att den är lång.
  • þ uttalas som th i modern engelska.

Se även

redigera

Källor

redigera
  1. ^ http://www.ne.se/germanska-språk - Nationalencyklopedin på nätet - http://www.ne.se - läst datum: 20oct 2013
  2. ^ ”Ethnologue på Engelska”. http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=eng.  Ethnologue.com, läst 28 augusti 2010.
  3. ^ Curtis, Andy, Color, Race, And English Language Teaching: Shades of Meaning, (2006), s. 192
  4. ^ Todd, Malcolm, The Early Germans, Blackwell Publishing (1992)
  5. ^ Cercignani, Fausto, The Elaboration of the Gothic Alphabet and Orthography, in "Indogermanische Forschungen", 93, 1988, pp. 168–185.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Germanska_språk&oldid=54676690”