Futhark
Futhark eller fuþark (med runor: ᚠᚢᚦᚨᚱᚴ) är namnet på en mängd runrader (uppsättningar runor eller "runalfabet") från nordeuropeisk järnålder, uppkomna från okänd grund så tidigt som 100-talet e.Kr. och formellt brukade fram tills latinska alfabetet slog igenom under 1200-talet.[1] Namnet är bildat av de sex skrivtecknen som de flesta funna runrader börjar med: f, u, þ, a, r och k, ej olikt hur ordet alfabet kom till, vilket bildats efter de första bokstäverna i det grekiska alfabetet: alfa (α) och beta (β).
Var runa bygger på ett långt rakt streck, kallat stav, varifrån ett visst antal kortare streck, kallade kvistar, skjuter skott från i olika vinklar för att bilda var runa. Vissa runrader använder förenklade runor med mindre och färre kvistar, vilka kallas kortkvistrunor jämte normalrunor. En annan variant är runor utan stav där bara kvistarna fogats, kallade stavlösa runor.
Historia redigera
Utveckling redigera
Runorna, och rimligtvis även futhark, skapades troligen under de två första århundradena efter Kristus[2][3][4] och har troligen påverkats av både det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mängd olika teorier kring runornas uppkomst, och någon absolut säker teori är antagligen svår att fastställa. Vad man vet är att runorna fanns bland alla germanstammar runt Nordsjön och Östersjön under århundradet efter Kristi födelse.[5] Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt år 1 och den folkvandringsperiod som följde. De äldsta runfynden har daterats till ungefär 150[2] till 200.[4]
Historiskt bruk redigera
Näverdokument redigera
Tidsenliga futharkskrifter överlever främst på runstenar då dessa inte förmultnar eller rostar etc, men futharkfynd förekommer även i mindre utsträckning på träbitar och smycken med mera. Den yxiga naturen hos futharkrunor ger antydan att de inte nödvändigtvis utformats för ristning i sten, utan snarare för att enkelt ristas eller snittas med kniv i trä eller dylikt, såsom näverdokument. Fynd av den senare dokumenttypen har hittats i Östeuropa, daterade till högmedeltiden och senare, men tillsvidare har inget exempel med bekräftad runskrift hittats.[6] Troligheten att futhark brukats med näverdokument är ganska rimligt men chansen att något dylikt näverdokument med futharkskrift skulle dyka upp i Nordeuropa är mycket låg. Utbredningen av åkerplöjningen på gammal mark och barrskogarnas försurning av marken gör att växtbaserade artefakter av trä och näver har låga chanser att bevaras i naturen.
Runstenar redigera
Utöver den allmänt yxiga naturen finns det flera futharkrunor som utformas med kurvade kvistar när de ristas på sten, något som onekligen inte passar träsnitt. I vikingatida runstenstradition är runinskriften ofta inramad i en så kallad runslinga, en slingrande siluett som ofta går längs stenens kant eller dylikt. Slingor är ofta dekorerade som ormar eller drakar, kallade rundjur, men bär inte alltid runor. Slingor som bär runor kallas runbärare.
Runstenar agerar oftast historisk minnesmärke och brukar vara tungt utsmyckade med ikonologisk ornamentik, särskilt nordisk djurornamentik, ofta utan direkt koppling till själva runskriften, vilken vanligen bara berättar vem eller vilka som rest stenen och åt vem eller vilka den är rest åt och varför; exempelvis: Erik reste denna stenen åt sin balle broder Sven som stupat i strid utomlands. Vid sidan om runslingan står ofta vem som ristat stenen, ofta något i stil med: Runare: (namn). Stenar som inte bär minnesskrifter är ofta tomma från ornamentik, såsom den världskända Rökstenen, vilken har en dunkel skrift om sagokungar och förlorad nordisk mytologi. Tidiga runstenar saknar också utbredd ornamentik och har istället ofta runorna enkelt radade utan någon ordentlig slinga. Ett gott exempel är Möjbrostenen från folkvandringstiden, vilken lyder något i stil med en minnesskrift i två vågräta rader, ovan en enkel men unik avbildning av en ryttare och två hundar.
Runrader redigera
Äldre runraden redigera
Den äldre runraden, även urnordiska runraden, urgermanska runraden, samgermanska runraden eller äldre futharken, består av 24 runor och var i bruk hos alla germanfolk. I Norge fann man år 2021 världens äldsta runsten, Svingerudsstenen vid Tyrifjorden, daterad till mellan år 1 och år 250, som inkluderade de tre första bokstäverna i futharken.[7] I Sverige har man funnit i princip fullständiga urgermanska runrader på Kylverstenen från Gotland (ca. 400), Vadstenabrakteaten från Östergötland (ca. 450–550), Mariedammbrakteaten från Närke (ca. 450–550) och Grumpanbrakteaten från Västergötland (ca. 500). I Danmark finns ofullständiga runrader på Lindkærbrakteaten (400–650), Gudmebrakteaten (400–650) och eventuellt även på den odaterade Roskildebrakteaten funnen 1997. På kontinenten finns fyra kända, dock ofullständiga, återgivanden av den urgermanska runraden: Aquincumspännet i Budapest i Ungern (ca. 500), Charnayspännet i Frankrike (ca. 520–570), Brezapelaren i Bosnien (ca. 550), Beuchtespännet i Niedersachsen (ca. 560–590).
Kylverstenens runrad: 
f u þ a r k g w h n i j p e/ï R/z s t b e m l ŋ d o ?.
Vadstenabrakteatens runrad: 
f u þ a r k g w : h n i j e/ï p R/z s : t b e m l ŋ o (d).
Grumpanbrakteatens runrad:
f u þ a r k g w : h n i j e/ï p - - : t b e m l R o d.
Man känner till drygt 300 inskrifter som använder denna runrad, varav de flesta är från södra Skandinavien[4]. Fynden är i allmänhet svårtolkade. Genom Kylverstenens och Vadstenabrakteatens runrader kunde runologerna återskapa runornas inbördes ordning och dela in runraden i ätter.[2] Den 24-typiga runraden är uppbyggd av tre ätter (grupper) med åtta runor i varje. Ordet ätt har i detta sammanhang inget med släkte att göra, utan kommer av ordet åtta, precis som tjog kommer av ordet tjugo. Ätterna är Frejs ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt. Varje ätt börjar på gruppnamnets begynnelseruna:
 f |
 u |
 þ |
 a |
 r |
 k |
 g |
 w
|
 h |
 n |
 i |
 j |
 e/ï |
 p |
 R/z |
 s
|
 t |
 b |
 e |
 m |
 l |
 ŋ |
 d |
 o
|
Anglofrisiska runraden redigera
Den anglofrisiska runraden, även anglosaxiska runraden, utvecklades från de urgermanska 24 runorna genom att antalet runor utökades, och har i sin äldsta utformning 28 runor. En yngre 33-typig anglosaxisk runrad förekommer också. Den anglofrisiska runraden anses enligt Ray Page vara från 400-talet. Page menar att den spreds med anglerna och saxare till England. David N. Parsons har däremot argumenterat för en sen reform i England under 600-talet. Inskrifter med denna runrad finns bland annat på Themsensvärdet (Thames scramasax), Codex Vindobonensis 795 och Cotton MS Otho B (†).
Yngre runraden redigera
Under 500-talet till 800-talet förändrades språket i Norden påtagligt. Från att ha varit ett ålderdomligt germanskt språk som i dag är relativt svårt för oss att förstå, uppstod nu fornnordiskan, ett samnordiskt språk med kortare ord och förändrade vokaler.[2] Den äldre runraden blev allt svårare att använda till de nya ljuden och lösningen blev att förenkla runraden så att en runa kunde täcka flera ljud. Omkring år 800 hade dessa förändringar lett fram till den yngre runraden, som var den runrad som användes under vikingatiden. Förenklingarna kan ha varit motiverade av att fler hade behov av att lära sig skriva runor i sin verksamhet, exempelvis nordiska handelsmän.[2] De flesta runskrifter som finns bevarade idag är ristade med hjälp av denna runrad.
Det äldsta fyndet med den yngre runraden förknippas till skallen från Ribe, ett skalltak till en människa som hittades vid handelsstaden Ribe i Danmark. Skallen bär ett runt hål som användes för att fördriva värk. Texten lyder;
Ulf och Oden och Hå-tiuR(?). Hjälp är buri mot denna värk. Och dvärgen är besegrad. Bour.
Slutet av namnet hå-tiuR är otydbar. Buri betyder troligen det hål som borrats i skallen. Bour antas vara den onda dvärgens namn.
- f u þ ã r k
- h n i a s
- t b m l R
Den uppträder i några olika varianter med olika utformning av runtecknen. De två viktigaste varianterna i Norden kallas normalrunor eller danska runor och kortkvistrunor eller svensk–norska runor. En extrem variant är stavlösa runor eller hälsingerunor som först bara var kända från Hälsingland och Medelpad. De tre varianterna representerar antagligen olika behov: normalrunan var mest monumental och passade bäst på runstenar, kortkvistrunan var något enklare och snabbare att skriva och användes troligen oftast vid ristning i trä, medan stavlösa runor var en riktig snabbskrift.[3] Tyvärr finns knappt några vikingatida inskriptioner på trä bevarade, så denna teori har varit svår att styrka.[2]
Stavlösa runor redigera
Stavlösa runor saknar huvudstavar och har förmodligen mest använts som en plats- och tidsbesparande variant av den yngre runraden. Dessa runor har med största sannolikhet skapats för att i huvudsak ristas i trä. Runstenar som är enbart ristade med stavlösa runor är endast kända från Hälsingland. Därför har denna variant av runor också kallats Hälsingerunor, en term som bör undvikas då fynd med stavlösa runor ristade i trä hittats bland annat i Norge.[3] Den mest kända stenen med stavlösa runor är Malstastenen, som i dag finns i Hälsinglands museum. I det angränsande landskapet Medelpad finns också inslag av stavlösa runor på runstenar, men då endast u och r. På några runstenar i Södermanland finns avsnitt skrivna med stavlösa runor och sådana förekommer också på tre runristade lösföremål från Sigtuna i Uppland. Från Bryggen i Bergen finns en trästicka med en nu ofullständig runrad med stavlösa runor. Därför är termerna hälsingerunor eller svenska runor – som Otto von Friesen kallade dem – mindre lämpliga.
De stavlösa runorna liknar till det yttre mer kilskrift än runor, och kunde av den anledningen inte dechiffreras förrän 1674 av professor Magnus Celsius efter många fruktlösa tidigare försök. Olof Verelius skriver till exempel uppgivet i sitt verk Runographia (1675) om stavlösa runor: "Och efter theras uphofzmän hafwa welat wara kloka för sig ensamom, och intet welat förstås av gemene man, äre the icke wärde att man skall bemöda sig mycket om att utleta meningen på theras fördolda skrifwekonsta." De stavlösa runorna är på många sätt utformade på samma sätt som stenografiska skriftsystem och det är troligt att denna typ av runor främst använts som en snabbskrift i vardagsbruk.[8]
Stungna runor redigera
Kring år 1000 börjar stungna runor uppträda sporadiskt.[2] Det är runorna i, k och u som börjar förekomma i både stungen och ostungen form för att separera deras olika ljudvärden. Med stungen menas att en prick sätts i runan. Stunget i blir e (eller æ), stunget k blir g (eller ng) och stunget u blir y (eller ø).[2] I praktiken utökas därmed den 16-typiga runraden till 19 runor. Under medeltiden exploateras denna teknik på ytterligare runor, men ställs då inte längre i runradens ordning – runraden har då blivit ett alfabet.
Armanenrunornas ”runrad” redigera
Den yngre runraden inspirerade till en nyutvecklad modern "runmagi" i början av 1900-talet, via framförallt den österrikiske ockultisten Guido von List (1848–1919). von List hävdade att han fått en sann uppenbarelse rörande runornas hemlighet under en ögonoperation. Från 1902 och fram till sin död arbetade han frenetiskt på sina armanenrunor och sitt Armanentum, det vill säga en grupp av förkristna nordiska visa män som arbetade med det som kom att kallas ariosofi, en kombination av runmystik och rasistisk ockultism.
von Lists 18-typiga runrad är till större delen baserad på den yngre runraden, med vissa namn och ljudvärden tagna från den anglosaxiska futhorcen. De två sista runorna, Eh och Gibor, som lagts till den yngre runraden, är tagna från de anglosaxiska Eoh and Gyfu. Bortsett från dessa runor, och en flyttad man-runa (från nummer 13 till 15), är runsekvensen identisk med den yngre runraden.
När det gäller runmagi inom new age och ockulta kretsar i ett internationellt perspektiv utövar armanenrunornas runrad och arvet efter von List fortfarande störst inflytande.
Se även redigera
Referenser redigera
- ^ ”Runic alphabet” (på engelska). omniglot.com. https://www.omniglot.com/writing/runic.htm#yngrfuthark. Läst 18 oktober 2023.
- ^ [a b c d e f g h] Enoksen, Lars Magnar, Runor (1998), ISBN 91-88930-32-7
- ^ [a b c] Jansson, Sven B. F., Runinskrifter i Sverige (1984), 3:e uppl. 1984, ISBN 91-20-07030-6
- ^ [a b c] Nationalencyklopedin (1995), Artikel "Runinskrifter", ISBN 91-7024-620-3
- ^ ”Runes” (på engelska). http://www.viking.no/e/heritage/eruner.htm. Läst 23 oktober 2019.
- ^ Pereswetoff-Morath, Sofia (2017). ”Finns det runor på näverremsan från Smolensk?” (universitetsuppsats). Uppsala universitet. dspace.spbu.ru. https://dspace.spbu.ru/bitstream/11701/9134/1/02-Pereswetoff-Morath.pdf. Läst 18 oktober 2023.
- ^ https://www.historiskmuseum.no/utstillinger/verdens-eldste-runestein/index.html
- ^ Karlgren, Hans, Germanernas runor (1967), i Friedrich, Johannes "Glömda skrifter och språk", Aldus / Bonniers: Lund
Vidare läsning redigera
- Brate, Erik (1922). Sveriges runinskrifter. Natur och kultur, 99-0145096-9 ; 11. Stockholm: Natur och kultur. Libris 10238183. http://runeberg.org/runor/
- Jansson, Sven B. F (1987). Runes in Sweden / translation: Peter Foote ; photo: Bengt A. Lundberg.. ([Ny, bearb. utg.]). Stockholm: Gidlund. Libris 8kjbwdkf6mkt4lcj. https://litteraturbanken.se/forfattare/JanssonSBF/titlar/RunesInSweden/info
- Sveriges runinskrifter. Band 1, Ölands runinskrifter. Stockholm: Almqvist & Wiksell international. 1900-1906. Libris 19103371. http://litteraturbanken.se/forfattare/SoderbergS/titlar/OlandsRuninskrifter/info
- Sveriges runinskrifter. Band 2, Östergötlands runinskrifter. Stockholm: Almqvist & Wiksell international. 1911-1918. Libris 19103427. http://litteraturbanken.se/forfattare/BrateE/titlar/OstergotlandsRuninskrifter/info
- Sveriges runinskrifter. Band 3, Södermanlands runinskrifter. Stockholm: Almqvist & Wiksell international. 1924-1936. Libris 19103426. http://litteraturbanken.se/forfattare/BrateE/titlar/SodermanlandsRuninskrifter/info