Direktiv (Europeiska unionen)

För andra betydelser, se direktiv.

Ett direktiv är en typ av bindande rättsakt som kan antas av Europeiska unionens institutioner. Ett direktiv är bindande för unionens medlemsstater med avseende på det resultat som ska uppnås, men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Till skillnad från förordningar blir ett direktivs bestämmelser bindande för andra fysiska eller juridiska personer först efter att det har införlivats i den nationella lagstiftningen. Endast i vissa undantagsfall kan ett direktiv åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag eller en europeisk förordning.

Europeiska flaggan

Huvudsyftet med ett direktiv är att fastställa gemensamma mål och krav på resultat, men att överlåta åt medlemsstaterna att själva bestämma form och tillvägagångssätt. I enlighet med principen om tilldelade befogenheter måste alla direktiv ha en giltig rättslig grund i unionens fördrag eller i andra rättsakter. Direktiv som antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter. Om Europeiska konstitutionen hade trätt i kraft skulle ”direktiv” ha ersatts med ”europeisk ramlag”.

Utformning

Direktiv följer, i likhet med övriga rättsakter, de bestämmelser om utformning som antagits av Publikationsbyrån. Rättsakten består av tre delar: ingressen, artikeldelen och eventuella bilagor. Artikeldelen utgör den normativa delen av rättsakten och är uppdelad i artiklar. Ett direktiv innehåller alltid en avslutande artikel som fastställer till vem eller vilka det riktar sig. Denna avslutande artikel kan ha någon av följande formuleringar:

”

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

„

”

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

„

”

Detta direktiv riktar sig till de medlemsstater som [betingelser som inte alla medlemsstater uppfyller].

„

”

Detta direktiv riktar sig till [medlemsstatens officiella namn].

„

Den andra formuleringen används när direktivet inte är riktat till alla medlemsstater, till exempel om det är en rättsakt som endast berör euroområdet eller Schengenområdet. Den tredje formuleringen används när direktivet riktas till medlemsstater som uppfyller en viss betingelse, till exempel att de har inre vattenvägar. Den fjärde formuleringen används när direktivet riktas till en eller flera specifika medlemsstater.

I de fall ett direktiv faller under EES-avtalets tillämpningsområde åtföljs dess rubrik av texten ”(Text av betydelse för EES)”. Gemensamma EES-kommittén ansvarar för att införliva sådana rättsakter i EES-avtalet så att de även blir rättsligt bindande för EES-länderna Island, Liechtenstein och Norge.

Rättslig form och grund

Den rättsliga grunden för direktiv återfinns i artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt:

”	Ett direktiv ska med avseende på det resultat som ska uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.	„
– Tredje stycket i artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt efter Lissabonfördragets ikraftträdande

Eftersom direktiven kräver att medlemsstaterna införlivar dem i den nationella lagstiftningen skiljer de sig väsentligen från förordningar i sin rättsliga form och används för lagstiftning på europeisk nivå som inte kräver enhetlig utformning. Däremot har direktiven, till skillnad från beslut, allmän giltighet och riktar sig i regel till alla medlemsstater. Direktiv som antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter. Därutöver kan direktiv även antas i form av delegerade direktiv och genomförandedirektiv. Delegerade direktiv antas av Europeiska kommissionen för att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. Genomförandedirektiv antas av kommissionen eller, i vissa fall, Europeiska unionens råd för att fastställa enhetliga villkor för genomförandet av lagstiftningsakterna. Direktiv kan även i vissa andra fall antas av rådet och kommissionen när det grundar sig direkt på fördragen.

Rättslig effekt och tillämplighet

Ett direktiv träder i kraft tjugo dagar efter att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, om inget annat föreskrivs i direktivet. Ett direktiv får dock inte direkt effekt när det träder i kraft, utan medlemsstaterna måste vidta nationella genomförandeåtgärder för att direktivets bestämmelser ska få rättsverkan i förhållande till tredje man. Som exempel genomfördes dataskyddsdirektivet i svensk lag genom personuppgiftslagen (båda har dock sedermera ersatts av dataskyddsförordningen). Ett direktiv är rättsligt bindande för de medlemsstater det riktar sig till, men saknar normalt direkt effekt och kan därför inte åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag.

Genomförandeåtgärder

Medlemsstaterna är förpliktade att sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att genomföra ett direktiv. Varje direktiv fastställer den tidsfrist inom vilken medlemsstaterna måste ha vidtagit alla nödvändiga genomförandeåtgärder. I regel är denna tidsfrist mellan sex månader och två år. Alla genomförandebestämmelser måste innehålla en hänvisning, eller åtföljas av en hänvisning, till direktivet. Medlemsstaterna ska underrätta Europeiska kommissionen om de genomförandeåtgärder de vidtar och överlämna texten till alla genomförandebestämmelser till kommissionen.

Rättspraxis

Om en medlemsstat inte genomför ett direktiv i sin nationella lagstiftning inom den tidsfrist som direktivet fastställer, kan Europeiska kommissionen föra ärendet vidare till EU-domstolen genom ett överträdelseförfarande. Enligt EU-domstolens rättspraxis kan ett direktiv under vissa omständigheter ha direkt effekt, det vill säga det kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag. Den direkta effekten är dock endast vertikal, vilket innebär att direktivets bestämmelser enbart kan åberopas gentemot det offentliga, och inte andra fysiska eller juridiska personer. Villkoren för att ett direktiv ska ha vertikal direkt effekt fastställde domstolen i en dom den 19 januari 1982 i målet Becker mot Finanzamt Münster-Innenstadt. Villkoren innefattar att direktivet inte har införlivats korrekt och att bestämmelserna i direktivet är ovillkorliga och tillräckligt precisa.

”	Följaktligen kan de enskilda, i brist på inom fristerna vidtagna genomförandeåtgärder, gentemot alla nationella föreskrifter som är oförenliga med ett direktiv åberopa sådana bestämmelser i direktivet som vad innehållet beträffar framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa. De enskilda kan också åberopa dessa bestämmelser i den mån som bestämmelserna fastställer rättigheter som de enskilda kan göra gällande gentemot staten.	„
– Domskäl 25 i EU-domstolens dom i målet Becker mot Finanzamt Münster-Innenstadt (mål 8/81)

Ytterligare ett viktigt rättsfall var domstolens dom den 19 november 1991 i målet Francovich mot Italien, där domstolen slog fast att en medlemsstat kan bli skyldig att betala ut skadestånd till fysiska och juridiska personer som har lidit skada av att medlemsstaten inte har införlivat ett direktiv korrekt.

Se även

• Beslut
• Förordning

Referenser

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.