Betesmark eller hagmark (hage) är sådan jordbruksmark som används för bete åt främst idisslare som nötkreatur, får och getter samt hästar. Betesmarken kan vara en äng som inte brukas till annat än bete eller en odlad vall efter att vallväxterna skördats. Betesdjuren bidrar samtidigt med naturlig gödsling av marken. Betesmarken kan vara en inhägnad hage.
Beskrivning redigera
Betesmarker är en del av kulturlandskapet och ingår i ett rikt odlingslandskap, ett av de 16 nationella miljömålen som antogs av Sveriges riksdag 1999. Det svenska Naturvårdsverket skiljer i stora drag på naturbetesmark och kultiverad betesmark. Bruk och skötsel av betesmarker omfattas av Europeiska unionens jordbruksstöd, som i Sverige administreras av Statens jordbruksverk. Stöd kan utgå både som gårdsstöd och miljöersättning beroende på hur marken brukas. Gårdsstöd utgår till all brukad jordbruksmark som har högst 60 träd per hektar.
Miljöersättning för betesmark utgår med olika belopp per hektar och antalet djur, beroende på stödområde och markslag: slåtter- eller frövallar med efterbete, betesvallar på åkermark, slåtterängar med efterbete och permanenta betesmarker som inte är lämpliga att plöja samt speciella typer som skogsbete, alvarbete, fäbodbete och mosaikbete.
Skogsbete kan ske där marken är täckt av gräs och örter i blandskog som inte använts för skogsbruk, som när man traditionellt släppt djuren på bete i utmarkerna. Mosaikbete är mindre grästäckta områden som är uppblandade med till exempel klapperstensfält, berghällar, sandblottor och ljunghedar, som i kustlandskapen.
Betesmarker har ofta anlagts på marker som varit för kuperade eller steniga för att plöjas eller slås, liksom på strandängar och där jordmånen varit för mager eller jordlagret för tunt. Andra marker för bete har varit nedlagda svedjebruk, utdikade våtmarker och annan uppodlad mark som förlorat sin lönsamhet i takt med jordbrukets rationalisering. En process som startade redan under 1700-talet då man övergick från ängsbruk till vallodling.
Till skötseln av betesmarker hör att de blir avbetade varje år och om de slås skall inga växtdelar lämnas kvar att multna. De måste röjas för att inte växa igen, men träd av olika ålder och vissa buskage, till exempel i skogsbrynen bidrar till hög biologisk mångfald av växter, insekter och häckande fåglar. Värdefulla betesväxter är bockrot, kummin, vicker, käringtand, klöver, näveväxter, ängskovall, gröe, ängssvingel, timotej, lusern och hundäxing. Under ängsbrukets tid kunde näringstillförseln ökas genom att det röjda riset brändes och askan spreds. Lågt belägna ängar kunde även översvämmas av näringsrikt vatten om våren. Växtligheten kunde förbättras genom insådd av höfrö från höskullens golv.
I det gamla jordbrukssamhället kunde betesmarken finnas antingen på den egna gårdens ägor eller på byns allmänningar eller utmarker. På sydsvensk dialekt kallas en sådan betesmark för fälad (danska: fælled, från fælles – gemensam).
Exempel på viktiga biotoper för betesmarker runt om i världen är stäpper och hedar, savannerna samt Sahelregionen i Afrika, Nordamerikas prärie och Pampas i Sydamerika. Betesmarker för köttproduktion bidrar till avskogning av regnskog.[1][2] Överbetning bidrar till ökenspridning.[3][4]
Samerna har sommarbetesmarker på kalfjället och vinterbetesland i skogen för sina renar.
Officiell statistik om betesmark redigera
Äldre statistik gällande arealen av betesmark i Sverige kompliceras av att synen på vad som utgör betesmark ändrats över tid. Från år 1981 har dock kategorierna förblivit desamma. Under de senaste tre årtiondena har arealen varierat mellan knappt 330 000 hektar och drygt 510 000 hektar. Trenden sedan år 2005 har varit nedåtgående.[5] På Jordbruksverkets webbplats publiceras årligen statistik om den svenska betesmarken i det Statistiska meddelandet om jordbruksmarkens användning. I Eurostats databas publiceras statistik om betesmarken i Europa under kategorin Agriculture och underkategorin Structure of agricultural holdings. I FAO:s databas publiceras statistik om betesmarken i världen under kategorin Resources och underkategorin Land.
Se även redigera
Noter redigera
- ^ Henrik Jönsson: Skövlingen av regnskog ökar igen, Göteborgs-Posten 2008-01-26
- ^ Jenny Jewert: Biff eller bönor?, Dagens Nyheter 2007-03-02
- ^ Johan Nyman: Hotad odlingsmark spåras med satellit, Svenska Dagbladet 2007-01-14
- ^ Nils-Aage Larsson: Med tidsmaskin in i framtiden Arkiverad 18 november 2011 hämtat från the Wayback Machine., Göteborgs-Posten 2007-05-20
- ^ Jordbruksverket (2011). Jordbruket i siffror åren 1866–2007. ISBN 91-88264-36-X. http://www.jordbruksverket.se/omjordbruksverket/statistik/jordbruketisiffror.4.5586fdf512e8fc79a8480001553.html. Läst 29 december 2011
Källor redigera
- Bete, Ängsbruk och Vallodling, Nationalencyklopedin (läst 2011-03-10 / 2001-07-18)
- Betesmarker, Nordisk familjebok, Stockholm 1905
- Betesmark, Lantmannens uppslagsbok, Stockholm 1923
- Ett rikt odlingslandskap, Naturvårdsverkets miljömålsportal (läst 2011-03-11)
- Ett rikt odlingslandskap, Naturvårdsverket (läst 2011-03-11)
- Ett rikt odlingslandskap, Jordbruksverket (läst 2011-03-11)
- Arealer med olika markslag[död länk], Naturvårdsverket (läst 2011-03-11)
- Nya regler kring träd och buskar i betesmarker, Jordbruksverket
PDF - Miljöersättning för vallodling, Jordbruksverket PDF
- Vall - vår största gröda, Jordbruksverket (läst 2011-03-11)
- Miljöstödet och ängs- och hagmarkerna, Jordbruksverket PDF
- Betesmarker och slåtterängar, Jordbruksverket (läst 2011-03-11)
- Vilken miljöersättning för betesmarker och slåtterängar kan jag söka?, Jordbruksverket (läst 2011-03-11)
- Mosaikbetesmarker – ett verktyg för mångfald, Jordbruksverket PDF
