Öppna huvudmenyn
För musikalbumet Käringtand med vissångerskan Margareta Söderberg, se Käringtand (musikalbum).

Käringtand (Lotus corniculatus) L. är en ört tillhörande gruppen ärtväxter.

Käringtand
Gewone rolklaver bloeiwijze (Lotus corniculatus var. corniculatus).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningÄrtordningen
Fabales
FamiljÄrtväxter
Fabaceae
SläkteKäringtandssläktet
Lotus
ArtKäringtand
L. corniculatus
Vetenskapligt namn
§ Lotus corniculatus
AuktorL.
Jacob Sturm: Deutschlands Flora in Abbildungen (1796)
Jacob Sturm: Deutschlands Flora in Abbildungen (1796)
Hitta fler artiklar om växter med

Innehåll

BeskrivningRedigera

Kärringtand kan bli upp till 4 dm hög.

Blommorna är gula och sitter i stora flockar. Topparna är ofta röda, vilket gör att hela flocken på håll kan skifta i rött. Blommar juni – juli.

Frukten är en balja innehållande ett stort antal frön.

Bladen är tvåpariga med uddblad.

Rötterna på kärringtand, som tränger djupt ned, har de knölar, leguminosknölar, som är typiska för ärtväxter. Ett praktexempel med knölar på rötterna är ärtväxten jordnötter, som alls icke är nötter i stil med exempelvis hasselnötter.

BiotopRedigera

Kärringtand växer på icke kalkfattig gräs- och hedmark. Den trivs på såväl fuktiga som torra ställen, där den klarar torka bra.

Angrips inte av klöverål och bara föga av klöverröta (Screotinia trifoliorum).[1]

HabitatRedigera

Käringtanden förekommer i hela Sverige, längst i norr dock sparsamt, och i stora delar av övriga Europa. I Norge går käringtand upp till 750 m ö h; på Hardangervidda upp till 1 380 m ö h. I Finland små populationer här och var; längst i norr bara tillfälligt.

I Afrika förekommer käringtand i ett smalt bälte längs medelhavskusten samt i Marocko.

Enstaka fyndorter finns i Nordamerika, men kärringtand är inte ursprunglig där.

UtbredningskartorRedigera

FörväxlingsarterRedigera

Snarlika arter är

Gul Sötväppling, den högra växten i teckningen av Jacob Sturm (se bildtext vid uppförstorning)

  • Gulvial (Lathyrus pratensis)
  • Stor kärringtand (Lathyrus pedunculatus). Den kan skiljas från den vanliga kärringtanden, genom att stjälken är ihålig hos stor kärringtand.
  • Smal kärringtand (Lathyrus tenusis), vars särskiljande tecken är att stjälken är mycket tunn.

Andra arter, som i bygdemål kallats kärringtandRedigera

EtymologiRedigera

Corniculatus kommer av latin cornu, som betyder horn.

AnvändningRedigera

Käringtanden används delvis som foder (därav namnet på underarten foderkärringtand), men kan vara giftig i stora mängder. Ses dock mer som slåtterväxt än betesväxt och tål ej betning lika bra som exv vitklöver.[1]

Om kärringtand på jordbruksmark inte betraktas som ogräs, utan tillåts, kommer det kväve, som finns i luften upptagas i leguminosknölarna. När växten vissnat har marken fått ett tillskott av det kväve, som andra växter behöver som näring, d v s symbios med jordförbättring som resultat. Frö för gödsling finns emellertid inte tillgängligt i handeln.[1]

UnderarterRedigera

  • Finsk käringtand (Lotus corniculatus var. maritimus)
  • Fjällkäringtand (Lotus corniculatus var. borealis Hyl)
  • Foderkäringtand (Lotus corniculatus var. sativus Hyl)
  • Vanlig käringtand (Lotus corniculatus var. corniculatus)
  • Åskäringtand (Lotus corniculatus var. arenosus)

BygdemålRedigera

Namn Trakt Referens Förklaring

Gigelärt [4] Gigel betyder sneda tänder
Gulhane
Kattklor
Kosmör [5]
Käringgigel [1]
Kärringtuppor Dalarna [3] Med tuppor ("toppar") menas i dalmål blommor

Externa länkarRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c d] A Elofson, Johannes Borg, Bror Wallin: Lönande betesskötsel / Lönande betesdrift, Lantbruksförbundets Tidskrifts AB, Stockholm 1947
  2. ^ Henriette Kress: Henriette's Herbal Homepage [1] Styvmorsviol
  3. ^ [a b] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 310 [2], Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  4. ^ Carl Lindman: Bilder ur Nordens flora, tavla 324, andra upplagan, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1917 – 1926
  5. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 361 [3] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962

KällorRedigera

  • Bo Nylén: Nordens Flora (andra upplagan). Bokförlaget Prisma, Stockholm 2000. ISBN 91-518-3821-4