Setebos är en av de yttersta retrograda irreguljära månarna till Uranus. Den upptäcktes den 18 juli 1999 av John J. Kavelaars et al. och fick den tillfälliga beteckningen S/1999 U 1. Den är också betecknad Uranus XIX.[5]

Setebos
Upptäcktsbild av Setebos (inom cirkeln).
Upptäckt
UpptäckareJohn J. Kavelaars
Brett J. Gladman
Matthew J. Holman
Jean-Marc Petit
Hans Scholl
Upptäcktsdatum18 juli 1999
Beteckningar
AlternativnamnUranus XIX (19)
S/1999 U 1
Uppkallad efterSetebos
Omloppsbana[1][2]
Epok: 1 januari 2000
Banmedelradie17420400 km
Excentricitet0,5908
Siderisk omloppstid2225,08 d
Medelanomali179,449°
Inklination158,235° (till ekliptikan)
Longitud för uppstigande nod250,235°
Medelrörelse0,1617921°/d
Periapsisargument359,953°
Måne tillUranus
Propra banelement[1][2]
Periapsisprecession823,91 a
Precession för uppstigande nod1044,2 a
Fysikaliska data
Medelradie24 km[3][4]
Area≈ 7200 km² (uppskattat)
Volym≈ 58000 km³ (uppskattat)
Massa≈ 7,5 × 1016 kg (uppskattat)
Medeldensitet1,5 g/cm³[3][4]
Flykthastighet≈ 0,0204 km/s (uppskattat)
GM0,0058 km³/s²[3][4]
Albedo0,04[3][4]
Temperatur≈ 65 K (uppskattat)
Skenbar magnitud23,3 R[3][4]
B–V0,77
V–R0,35

Setebos är uppkallad efter guden som dyrkades av Caliban och Sycorax i William Shakespeares pjäs Stormen.

Banparametrarna antyder att den kan tillhöra samma dynamiska kluster som Sycorax och Prospero, vilket i sin tur antyder ett gemensamt ursprung.[6] Förslaget verkar dock inte stödas av de observerade färgerna. Månen förefaller vara neutral (grå) (färgindex BV = 0,77, RV = 0,35),[7] vilket liknar Prospero men skiljer sig från Sycorax (som är ljusröd).

Källor redigera

  1. ^ [a b] ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters” (på engelska). JPL/NASA. 23 augusti 2013. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. Läst 10 juni 2015. 
  2. ^ [a b] Brozovic, M. och Jacobson, R. A. (2009) ”The Orbits of the Outer Uranian Satellites”, Astronomical Journal 137, 3834.
  3. ^ [a b c d e] ”Planetary Satellite Physical Parameters” (på engelska). JPL/NASA. 19 februari 2015. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. Läst 10 juni 2015. 
  4. ^ [a b c d e] Sheppard, S. S., Jewitt, D., Kleyna, J. 2005. ”An Ultradeep Survey for Irregular Satellites of Uranus: Limits to Completeness”, Astronomical Journal 129, 518-525.
  5. ^ Gladman, B. J.; Kavelaars, J. J.; Holman, M. J., Petit, J.-M.; Scholl, H.; Nicholson, P. D.; and Burns, J. A.; The Discovery of Uranus XIX, XX, and XXI, Icarus, 147 (2000), pp. 320–324
  6. ^ Grav, Tommy; Holman, Matthew J.; Gladman, Brett J.; and Aksnes, Kaare; Photometric survey of the irregular satellites, Icarus, 166, (2003), pp. 33–45. arXiv:astro-ph/0301016
  7. ^ Grav, Holman & Fraser 2004.

Externa länkar redigera