Mingranat, militärförkortning mingr eller mgr (engelska: High-Explosive, High-Capacity[a][4][5][6] (formellt), alternativt: mine shell[7][8] (från tyskan), tyska: minengeschoß[9]), är en explosiv granattyp som liknar spränggranater men har mycket större sprängladdning och tunnare gods i granatväggarna. De ska även enligt tradition vara försedd med fördröjt tändrör,[10] men detta uppehålls inte alltid.[11] Fördröjningen på tändröret är till för att granaten ska penetrera in i eller igenom målets väggytor innan detonation, varvid den kraftiga sprängladdningen ska krevera de närliggande väggytorna i målet.

Explosiva granater av olika typer.
Vänster till höger:
Pansargranat
Halvpansargranat
Spränggranat
Mingranat
Ritning av en Tysk 55 mm mingranat från slutet av andra världskriget. Notera dess mycket tunna granatväggar och spetsrör.

Tyskland utvecklade 3 kända typer av kanoner i kaliber 55 mm under slutet av kriget: en 55 mm luftvärnsautomatkanon, kallad Gerät 58,[1] och två 55 mm flygplanautomatkanoner, kallade Maschinenkanone MK 112[2] och MK 115.[3]

Mingranater används huvudsakligen mot luftmål i modern tid men har i tidigare skede sett större användning mot byggnader och skepp.[10][12] Typen är effektiv mot luftmål då dess vapenverkan mot aluminiumskinn skapar större påverkan på flygfarkostens flygegenskaper och struktur jämte till exempel spränggranater, vilka genom sin mindre sprängladdning och större splitterverkan skapar fler, men mindre, hål i aluminiumskinn.

Mingranater utvecklades ursprungligen för att förstöra fästningar. De skulle tränga sig in i befästningsväggar och rasera de inifrån genom den fördröjda explosionen. De har även använts mot örlogsfartyg i liknande syfte men har där även använts med samma vapenverkan som dedikerade sjöminor, vilket innebär att de sköts mot vattenlinjen till ett skepp i hopp om att den fördröjda explosionen skulle skapa tryckskador på skeppets skrov under vattnet.[13][14]

BeskrivningRedigera

AnvändningRedigera

Mingranater är mycket högexplosiva granater vilka huvudsakligen används mot lätt skyddade och oskyddade materiella mål i antimateriellt syfte. Vid anslag ska granaten ta sig in i eller igenom målets väggar och detonera inuti efter viss fördröjning.[10] Granatens sprängladdning ska då vara kraftig nog att få målets väggar att kraftigt krevera (sprängas i bitar).[10] Genom att spränga bort material i målets väggar gör man målet mer känsligt mot andra element, till exempel kan en byggnad rasera av sin vikt när underliggande stödväggar sprängs bort, skepp kan ta in vatten och sjunka om deras skrov brister för nära vattenlinjen, och flygplan kan tappa flygförmågan om vingar, kropp och roder förlorar sina yttre ytor.

MinverkanRedigera

 
Brittisk utprovning av mingranater till den tyska automatkanonen Maschinenkanone MK 108 mot en Bristol Blenheim, 1945. Ett skott.

Som namnet antyder är mingranater utformande efter minverkan. Minverkan är enligt Sveriges försvarsmakt tryckverkan från innesluten sprängladdning.[15] För att vidareutveckla detta; minverkan är den effekt som skapas när en sprängladdning detonerar inuti ett slutet utrymme.

Vid detonation av sprängmedel skapas ett mycket stort utåtgående tryck inom detonationens radie. Material som befinner sig inom denna radie påverkas av trycket och kan gå i bitar om påverkan från trycket överskrider deras integritetskapacitet (formellt kallas detta brisad eller krevad beroende på ifall sprängningen sker snabbt eller långsamt), vilket då kallas tryckverkan (verkan från tryck). Det bör dock nämnas att termen tryckverkan har större användningsområde än att beskriva verkan från explosioner.[15]

Minverkan skapas dock när explosionen tar platts inuti material, därav beskrivningen tryckverkan från innesluten sprängladdning. Detta betyder att trycket blir större eftersom det inte finns någonstans för trycket att ta vägen, varvid verkan i det omliggande materialet blir större och bildar större brisad/krevad.

Minverkan är mycket användbar när man vill skapa stora hål i material som beskrivet ovan. Minverkan är dock mindre användbart mot mjuka mål som infanteri. Eftersom mingranater exploderar inuti material så absorberar det omliggande materialet mycket av granatens splitter och tryckverkan, varav väldigt lite av granatens vapenverkan når närliggande infanteri. Mot infanteri är det mer önskvärt att använda spränggranater med så kallad sprängverkan, vilka traditionellt detonerar ögonblickligen vid anslag och sprider tryckverkan och splitter i ett större område relaterat till granatens storlek och utformning kring anslagsplatsen som bekämpar infanteri.

UtformningRedigera

 
25 cm mingranat (vänster)
24 cm spränggranat (höger)

För att få god minverkan behöver mingranater ha en mycket stor sprängladdning. Vanligen uppgör sprängladdningen 20-25% av granatvikten, jämfört med 10% för spränggranater.[16] Mingranater mot sjömål har dock något mindre sprängladdning (ca 17% av granatvikt) då de har tjockare spets ämnad att slå igenom fartygsplåt istället för betong eller aluminiumplåt.[12][13] Vissa sjömålsmingranater är dessutom försedd med en trubbig nos för att tillåta skjutning mot vattenlinjen på ett skepp.[14] Den trubbiga nosen ska göra så att granaten inte går sönder när den slår i vattenytan. Meningen med detta är att granaten sedan ska brisera under skeppets bältpansar (tjockt sidopansar) och skapa tryckskador på skrovet under vattnet.[14]

För att åstadkomma dessa stora sprängladdningar behöver granatkroppen på mingranater utformas med så tunt hölje som påkänningarna vid skottlossning medger.[15] Om höljet är för tunt kan påkänningarna vid skottlossning förstöra mingranaten i förväg. I vissa fall görs granatkroppen enbart längre för att få platts med större sprängladdning, trots att den då har liknande väggtjockled som en konventionell spränggranat.[10][17][12] Detta är dock inte optimalt då granatkroppen tar upp majoriteten av sprängladdningens kinetiska energi vid detonation vilket minskar den potentiella minverkan, och ju tjockare granatväggar mingranaten har ju mer energi krävs för att brisera granatkroppen och släppa ut tryckverkan. Men även i tunnväggiga mingranater åtgår 50% av sprängladdningens kinetiska energi åt för att brisera granatväggen.[6]

Tändröret på mingranater ämnade mot befästningar eller flygmål är vanligen utformade med tändröret i spetsen, så kallade spetsrör, medan mingranater ämnade för sjömål vanligen är utformade med tändröret i basen, så kallade basrör.

För att tillåta inträngning i väggar och liknande är tändrören på mingranater traditionellt försedda med fördröjning.[16] Detta betyder att tändröret först antänder sprängladdningen när en viss tid har gott efter anslag; vanligen enbart ett par mikrosekunder då eldvapenprojektiler vanligen skjuts iväg med en projektilhastighet om flera hundra meter per sekund.[16]

NamnRedigera

UrsprungRedigera

 
Förberedning av tunnelsprängning (mine explosion) under amerikanska inbördeskriget.

Benämningarna 'mingranat' och 'minverkan' kan i modern tid verka förvirrande då ordet 'min', eller rättare sagt 'mina', normalt förknippas med land- och sjöminor. Dock är ordet mina mycket gammal och är ursprungligen taget från tyskans, franskans och engelskans ord för gruva; "mine".[18] Användning av ordet "mine" för vapenverkan kommer från att man under tunnelkrigföring förr i tiden grävde tunnlar under fiendepositioner för att sedan spränga eller rasera tunneln i bekämpande syfte. Dessa typer av tunnlar benämndes historiskt som gruvor (mines)[19] och verkar ha lett till att de första landminorna benämndes "mine" (mina).[20]

Termen "mina" fick därav med tiden definitionen "nergrävd explosiv anordning" eller "en innesluten explosion", vilket under senare tid raffinerades till det vi i modern tid kallar minverkan; tryckverkan från innesluten sprängladdning.[15] Detta anspelas i benämningen mingranater då dess originella syfte är att rasera murar inifrån.

UtspridningRedigera

Benämningen 'minverkan' och ammunition baserat på denna, till exempel 'mingranat' och 'minbomb', finns inte i många av världens vapenterminologier. Många länder skiljer inte på spränggranater och mingranater då man tycker verkan är för lika.

Termen minverkan används primärt i europeiska försvarsmakter som Tyskland och Sverige i modern tid. Till exempel heter mingranat, minbomb och minverkan, minengeschoß, minenbomb och minenwirkung på tyska.

På engelska har man historiskt använt benämningen "high capacity" (hög capacitet) för ammunition utformade med minverkan.[5][6]

Namn i olika länderRedigera

"notera att nedan termer och benämningar inte nödvändigtvis används längre"

HistoriaRedigera

BelägringsstridRedigera

 
Tysk 25 cm schwerer Minenwerfer (25 cm tung Minmörsare) under första världskriget

1800-taletRedigera

Mingranater uppfanns under andra halvan av 1800-talet, troligen i Europa, för att bekämpa moderna befästningar. Befästningarna under 1800-talet var konstruerade med mycket tjocka väggar menade att absorbera de äldre kanonkulorna från tidigare sekel. Dock saknade de armeringsjärn och var därför känsliga mot interna sprängningar i väggarna. Mingranaten uppfanns för att exploatera denna svaghet genom att borra in sig i befästningsväggarna och sedan detonera inuti. Detta gjorde att man effektivt kunde rasera stora delar av en fortifikation med mingranater.

Uppfinnandet av mingranater var ett resultat av den avancerade metallurgin som kom på 1800-talet. Ny kunskap och teknologi inom framställandet och produktion av olika metaller hade startat en revolution inom vapenindustrin eftersom man nu kunde producera mycket mer avancerade projektiler och kanoner.[27][28]

Det är okänt exakt vart mingranater först introducerades men en tidig användare var troligen Italien som använde en typ av artillerigranat vid namn "Granata mina" år 1884.[23]

1900-taletRedigera

Användningen av mingranater inom belägringsstrid fick en ganska kort historia då armeringsjärnet populariserades under slutet av 1800-talet. Armeringsjärn gjorde att befästningsväggar höll ihop trots krevad och ledde till att mingranater snabbt blev ett föråldrat koncept inom belägringsstrid.

Under början av 1900 började mingranater att försvinna från ammunitionssortiment men det var först under första världskriget som armerade fort visade att mingranater var helt föråldrade inom tungt artilleri och belägringsstrid.

Luftstrid och luftvärnRedigera

 
Bf 109E-4 var ett av de första tyska flygplan som utrustades med 20 mm MG FF/M och därmed kapacitet att skjuta mingranat.
 
Tysk mingranat till en 30 mm Maschinenkanone MK 108 flygplanautomatkanon från andra världskriget.

Andra världskrigetRedigera

Trots att mingranater blev föråldrade inom både belägringsstrid och sjöstrid under början av 1900-talet kom de att få en renässans under andra världskriget.

Nazityskland hade under utprovningen av 20 mm flygplanautomatkanonen MG FF sett att de behövde högre verkan från spränggranaterna för att kunna bekämpa tunga bombflygplan.[8] Detta ledde till att skapandet av mingranater för kanonen för att uppnå de resultat man ville ha. Detta var dock inget litet framsteg. Under mellankrigstiden var det problematiskt att tillverka lågkalibriga spränggranater med tillräckligt hög verkan på grund av de tillverkningsmetoder som tillämpades. Lågkalibriga spränggranater under denna tid göts hela och svarvades till form medan håligheten för sprängladdningen borrades ut. För att se till att metallen i granatkroppen behöll god struktur kunde man inte borra ut för mycket material, då borrning i metall hettar upp och försvagar det närliggande godset, varav sprängladdningen ibland behövde göras mindre än önskat för att tillåta tillverkning. Tyskarna lyckades lösa detta genom att gjuta hela granatkroppen med färdig hålighet, något som inte var teknologiskt möjligt tidigare. Genom att gjuta hela granatkroppen med färdig hålighet ökade inte bara kvalitén av strukturen utan möjliggjorde även för tunnare granatväggar och därmed större sprängladdning.[8]

Dessa nya mingranater visade sig vara mycket effektiva mot luftmål. Den större sprängladdningen skapade, i jämförelse med konventionella spränggranater, mycket större hål i ytorna på flygplan, vilket resulterade i större strukturella och aerodynamiska skador. Den nya mingranaterna var dock inte helt problemfria dock. På grund av den stora sprängladdningens viktförhållande till granatkroppen blev de nya mingranaterna extremt lätta. Detta gjorde att de inte skapade tillräckligt med rekyl för att driva det rekylerande systemet i 20 mm MG FF-kanonen, varav man fick konstruera en ny variant av kanonen, benämnd 20 mm MG FF/M (M för Minengeschoß), som var specialkonstruerad för att kunna skjuta mingranater.[8] Ett problem som inte gick att åtgärda lika lätt dock var granaternas räckvidd. Den lätta vikten gav visserligen mingranaterna hög mynningshastighet, men den gjorde även att de tappade energi mycket snabbare än en konventionell 20 mm granat, vilket minskade granaternas effektiva räckvidd.

I slutändan visade sig dock fördelarna med mingranater överväga nackdelarna och snart producerade Nazityskland mingranater i kalibrar från 20 mm upp till 55 mm för både flygplanautomatkanoner och luftvärnsautomatkanoner.[6]

EfterkrigstidenRedigera

Nazitysklands användning av mingranater mot luftmål visade sig vara så effektivt under kriget att flera stormakter kom att kopiera konceptet efter kriget. Den mest kända kopieringen efter kriget var av Frankrike och Storbritannien, vilka övertog utvecklingen av den tyska revolverkanonen 30 mm MK 213 som var avsedd för mingranat, och sedan producerade denna under namnet 30 mm DEFA i Frankrike och 30 mm ADEN i Storbritannien.[8]

Mingranater används än idag som jakt- och luftvärnsammunition mot luftmål och finns bland annat till 27 mm Mauser BK-27 som används i JAS 39 Gripen.[29] Typen börjar dock bli ersatt av programmerbara kulspränggranater vars större träffsannorlikhet överväger anslagsverkan hos mingranater.

AnmärkningarRedigera

  1. ^ High-Explosive, High-Capacity skrivs ibland tvärt om: "High-Capacity, High-Explosive", eller HCHE för kort.
  2. ^ Enligt äldre fransk vapenstandardisering användes benämningen "á mine" för landminor nergrävda djupare än 3 meter ner i marken medan benämningen "fougasse" användes för landminor nergrävda mindre än 3 meter ner i marken.[26] Troligen fanns det verkansskillnader mellan 'Obus á mine'-granater och 'Obus fougasse'-granater.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”5.5 cm/77 (2.17") Gerät 58”. http://www.navweaps.com/Weapons/WNGER_55_Gerat58.php. Läst 29 maj 2021. 
  2. ^ ”MK-112”. https://ww2aircraft.net/forum/media/mk-112.19788/. Läst 29 maj 2021. 
  3. ^ ”Mk 115 Cannon”. https://www.youtube.com/watch?v=C_oMlF9mi2o. Läst 29 maj 2021. 
  4. ^ [a b] ”Brittisk ammunitionsplansch”. https://i.imgur.com/8tzNo2f.png. Läst 29 maj 2021. 
  5. ^ [a b c] Friedman, Norman (2011). Naval Weapons of World War One: Guns, Torpedoes, Mines and ASW Weapons of All Nations 
  6. ^ [a b c d e] Kapten Yngve Rollof (Nummer 7 1953). ”Artillerimaterielens utvecklingstendenser under senaste decenniet”. Tidskrift i Sjöväsendet (Kungliga Örlogsmannasällskapet). 
  7. ^ ”IDEAL WW2 FIGHTER ARMAMENT”. quarryhs.co.uk. https://www.quarryhs.co.uk/ideal.htm. Läst 8 mars 2021. 
  8. ^ [a b c d e] ”Minengeschoß shells”. https://warthunder.com/en/news/3052--en. Läst 27 september 2019. 
  9. ^ [a b] Handbuch der Flugzeug Bordwaffenmunition, 1936 - 1945. 
  10. ^ [a b c d e] AMLÄRA A, Ammunitionslära för armén. 1979 
  11. ^ Ammunitionsröjning, FV akanam. Data och bilder, Kursutgåva 1975. Försvarets materielverk, Huvudavdelningen för flygmateriel, Vapenbyrån. sid. 7, 8 
  12. ^ [a b c] ”sfhm-skriftserie_handbok-artilleripjaser-och-eldrorsvapen-1800-2000.pdf”. https://www.sfhm.se/contentassets/84a6e4f1b2ce4e2b96c4ba578a41c503/sfhm-skriftserie_handbok-artilleripjaser-och-eldrorsvapen-1800-2000.pdf. Läst 4 mars 2021. 
  13. ^ [a b] Meddelanden från främmande mariner”. Tidskrift i sjöväsendet (Kungliga Örlogsmannasälskapet i Karlskrona) (Häfte nummer 5 år 1908). http://www.koms.se/content/uploads/2016/10/TiS-Nr-5-1908.pdf. Läst 29 maj 2021. 
  14. ^ [a b c] Hugo Tollstén. ”Redogörelse för det franska fartygsartilleriet.”. Tidskrift i sjöväsendet (Kungliga Örlogsmannasälskapet i Karlskrona) (Häfte nummer 1 år 1909). http://www.koms.se/content/uploads/2016/10/TiS-Nr-1-1909.pdf. Läst 29 maj 2021. 
  15. ^ [a b c d] AMORDLISTA, Preliminär ammunitionsordlista. 1979 
  16. ^ [a b c] ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess / 45-46”. http://runeberg.org/nfcp/0039.html. Läst 7 mars 2021. 
  17. ^ ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / sida 344”. runeberg.org. http://runeberg.org/nfcb/0188.html. Läst 4 mars 2021. 
  18. ^ ”mina”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/mina. Läst 3 maj 2021. ”mina (franska mine ’gruva’, ’mina’, ’underjordisk gång’, troligen av ett likabetydande keltiskt ord; benämningen föranleds av att de första minorna lades i gångar under jorden)” 
  19. ^ ”Polybius, Histories, book 21, page 28”. http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus%3Atext%3A1999.01.0234%3Abook%3D21%3Achapter%3D28. Läst 3 maj 2021. 
  20. ^ ”The Origins of Military Mines: Part I”. https://fas.org/man/dod-101/sys/land/docs/980700-schneck.htm. Läst 3 maj 2021. 
  21. ^ ”A Hadtörténeti Múzeum Értesítôje 15. Acta Musei Militaris in Hungaria”. https://militaria.hu/uploads/files/81884400_1460288039.pdf. Läst 3 maj 2021. 
  22. ^ ”minegranat”. https://snl.no/minegranat. Läst 4 mars 0201. 
  23. ^ [a b] ”L'esposizione, Generale Italiana, In Toriono Nel 1884, Catalogo.pdf”. https://www.museotorino.it/resources/pdf/books/235/files/assets/common/downloads/publication.pdf. Läst 4 mars 2021. 
  24. ^ Bennet A., Juan. Curso de Artilleria 
  25. ^ ”Notes on the Construction of Ordnance”. https://books.google.se/books?id=tu_yC7IWSw8C&pg=PA73&lpg=PA73&dq=%22Obus+fougasse%22&source=bl&ots=ggIVY2SPyY&sig=ACfU3U3JyQxlc_kROu5VuXbaf2dC_7swcA&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwi8xOWFqJfvAhWhs4sKHS7jC6IQ6AEwC3oECA4QAw#v=onepage&q=%22Obus%20fougasse%22&f=false. Läst 4 mars 2021. 
  26. ^ ”The Origins of Military Mines: Part I”. https://fas.org/man/dod-101/sys/land/docs/980700-schneck.htm. Läst 3 maj 2021. 
  27. ^ ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 343-344”. http://runeberg.org/nfcb/0188.html. Läst 4 mars 2021. 
  28. ^ ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 345-346”. http://runeberg.org/nfcb/0189.html. Läst 4 mars 2021. 
  29. ^ ”Mingranater på JAS 39 Gripen.”. http://www.fht.nu/bilder/Flygvapnet/Flygvapennytt/fv_nytt_3_99_gripen_ett_flygande_artilleri.pdf. Läst 27 september 2019.