Hexogen, samt RDX[a] (samsbokstav: H)[b] (trivialnamn), eller cyklotrimetylentrinitramin, kort cyklonit (rationellt namn),[1][2] är ett högexplosivt sprängämne, främst använt för militära ändamål. I ren form ett vitt pulver som framställs genom nitrering av hexametylentetramin, som i sin tur framställs av metanol och ammoniak. Det börjar sönderfalla vid 170 °C och smälter vid 205 °C.

Hexogen
Cyklotrimetylentrinitramin
StrukturformelMolekylmodell
Systematiskt namn1,3,5-trinitroperhydro-1,3,5-triazin
Övriga namnCyclonit, RDX
Kemisk formelC3N3H6(NO2)3
Molmassa222,12 g/mol
UtseendeVita kristaller
CAS-nummer121-82-4
SMILESC1N([N+](=O)[O-])CN[N+](=O)[O-])CN1[N+](=O)[O-]
Egenskaper
Densitet1,82 g/cm³
Löslighet (vatten)Olöslig
Smältpunkt205,5 °C
Kokpunkt234 °C
Faror
Huvudfara
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Hexogen kännetecknas av att det har lägre detonationshastighet och energiinnehåll jämfört med pentyl, men i gengäld är mindre känsligt för mekaniska stötar.

Militärt används ren hexogen sällan, utan det blandas vanligen med vax och/eller andra ämnen, så kallad flegmatiserad hexogen, för att minska känsligheten och/eller förbrännings- respektive detonationshastigheten.[2]

Historia redigera

Hexogen framställdes först för medicinska ändamål av tysken Hans Henning år 1899. Först 1920 insågs ämnets explosiva egenskaper.

Användning redigera

Sedan andra världskriget blandas hexogen med trotyl[1] och vax, till hexotol, vilket stundtals förekommer som sprängladdning i granater. Hexogen används även i plastiska sprängämnen som C-4.

Se även redigera

Referenser redigera

Anmärkningar redigera

  1. ^ RDX kommer från den brittiska försvarsmakten och står för "Research Department eXplosive" eller "Royal Demolition eXplosive".
  2. ^ Samsbokstav står för sammansättningsbokstav och används inom det militära för att bland annat märka explosiv ammunition med vilket sprängämne det innehåller.

Noter redigera

  1. ^ [a b] ”cyklonit - Uppslagsverk”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/cyklonit. Läst 23 juli 2020. 
  2. ^ [a b] AMORDLISTA, Preliminär ammunitionsordlista. 1979 års upplaga. sid. 23, 31. Läst 27 september 2021