Öppna huvudmenyn

Maschinenkanone MK 108

(Omdirigerad från MK 108)

Maschinenkanone MK 108, kort MK 108, (Tyska: Maskinkanon MK 108) var en automatkanon av Rheinmetal-Borsig i kaliber 30 mm som tillverkades i Nazityskland under andra världskriget för användning i flygplan.

Maschinenkanone MK 108
MK 108
Beskrivning
TypAutomatkanon
UrsprungslandNazityskland Nazityskland
Tjänstehistoria
Brukstid1943 – 1945
Medverkan i krigAndra världskriget
EraAndra världskriget
Produktionshistoria
Designdatum1940
TillverkareRheinmetall-Borsig
Produktionsperiod1943 – 1945
Specifikationer
Kaliber30 mm
Piplängd545 mm
Ammunition30 × 90 mm RB
MagasinBandmatad
LåsmekanismTungt slutstycke
Längd1 057 mm
Vikt58 kg
Eldhastighet650 skott/minut
Mynningshastighet540 m/s

HistoriaRedigera

Kanonen utvecklades som ett privat initiativ av företaget 1940 och överlämnades 1942 till Reichsluftfahrtministerium (RLM) som svar på en förfrågan om en tyngre flygplansbeväpning lämplig för användning mot de allierades bombplan. Vid prov visade det sig att kanonen var väl lämpad för denna roll, det krävde i genomsnitt bara fyra träffar med spränggranater för att få ner ett tungt bombplan som en B-17 Flying Fortress och B-24 Liberator och en enda träff på ett jaktflygplan. I jämförelse så krävdes det ett genomsnitt på 25 träffar från en 20 mm MG 151/20 för att skjuta ner en B-17.

MK 108 sattes snabbt i produktion och installerades i en flera av Luftwaffes jaktflygplan. Den såg första operativa bruk under senhösten 1943 med Bf 110 G-2 och i Bf 109 G-6/U4.

EgenskaperRedigera

AmmunitionRedigera

 
Uppsnittad patron med en Minengeschoß granat.

Kanonen använde den speciellt utvecklade 30x90RB mm ammunitionen, 30 mm kaliber, 90 mm hylslängd, reducerad fläns. Till skillnad från normal ammunition, som använder mässingshylsor så använde man stålhylsor. Flera olika typer av projektiler utvecklades, bland annat: övningsprojektil, pansarprojektil (volframprojektil)[1], pansarbrandgranat och dess ökända mingranater (minengeschoß) som fanns i två primära varianter: Auf.A och Auf.C, där C varianten hade bättre ballistik på bekostnad av sprängämne. Dessa fanns även i 3 undervarianter, icke spårljus, spårljus och spårljus för natt.[2] I praktiken användes bara pansarbrandgranaterna och mingranaterna då man under det andra skedet av kriget inte hade mycket tid för övning med övningsprojektilerna och volfram prioriterades till ammunition för stridsvagnar.

Mingranaterna gjordes av djupdraget stål i stället för att vara smidda och maskinbearbetade vilket var praxis för andra granater. Detta resulterade i en granat med ett tunt men starkt skal, som därmed hade en mycket större kapacitet för sprängämne. Mingranaterna var även försedda med brinntidrör vilket gjorde att de först exploderade efter att de trängt igenom ett lager av aluminium eller plywood på fiendeflygplan för större sprängverkan, till skillnad från de flesta vanliga spränggranater som exploderade direkt vid anslag. Sprängverken i dessa granater var ofta tillräckligt stor för att en enda patron skulle kunna sänka ett stort bombflygplan, till exempel en B-17.

KonstruktionRedigera

Kanonen visade sig vara mycket effektiv och pålitlig men ändå jämförelsevis lätt, kompakt och lätt att tillverka. Dessa egenskaper beror på dess enkla konstruktion, 80% av kanonen utgjordes av pressade plåtdetaljer, och att antalet rörliga delar begränsades till ett absolut minimum genom att kanonen fungerade genom principen med tungt slutstycke.

Använd i bland annatRedigera

KällorRedigera

Externa länkarRedigera