Kavalleri

militär kår av soldater som kämpar på hästryggen
(Omdirigerad från Kavallerist)

Kavalleri eller rytteri är ett beridet truppslag som historiskt använde hästar för förflyttning och strid.

Kavalleri

I moderna arméer avser kavalleri oftast motorierat, mekaniserat eller helikopterburna förband, trots att pansartrupper är den egentliga uppföljaren historiskt. Det svenska kavalleriet är idag militärpolis-, spanings- och jägarförband.

Den som tillhör kavalleriet kallas i allmänhet 'kavallerist', liksom 'infanterist' tillhörande infanteriet. Rytteristrid avser främst strid på hästrygg, så kallad uppsutten strid, men även strid till fot involveras vid behov, så kallad avsutten strid. Visst kavalleri, såsom dragoner, använder hästen främst för förflyttning och strider huvudsakligen till fot. I modern tid speglas uppsutten och avsutten strid inom pansarskyttet, vilka ska ha möjlighet att strida både inifrån sitt pansarskyttefordon genom öppningar (uppsutten strid) och utanför fordonet i dess närområde (avsutten strid).

Etymologi

redigera

Kavalleri är troligen lånat från franskans cavalerie, som i sig tillkommit från italienskans cavalleria (liksom tyska: kavallerie, engelska: cavalry) med samma betydelse. Cavalleria härrör från cavallo (häst) och latinets caballus (häst).[1]

Rytteri härrör från medellågtyska rūterie som betyder "rideri" (jämför tyska: reuterei).[2]

Lätt och tungt kavalleri

redigera

Man kan göra en grundläggande uppdelning mellan lätt kavalleri och tungt kavalleri efter graden av bepansring som bärs, främst av ryttaren men också av hästen.

Lätt kavalleri

redigera

Lätt kavalleri användes främst för att spana på fiendens trupprörelser och för att störa samlingar och förflyttningar med snabba utfall för att sedan dra sig undan innan fienden hann omgruppera och slå tillbaka anfallet. Beväpnade med pilbågar eller i senare tid med musköter eller gevär kan dock även ett lätt kavalleri ha en betydande roll som anfallsvapen. Historiska exempel på det är hunnerna, mongolerna under Djingis Khan, mamluker och kosacker.

När de japanska samurajerna stred till häst var de också beväpnade med pilbågar och utgjorde ett formidabelt medeltungt kavalleri, men på grund av den dåliga tillgången på hästar i Japan var kavalleriet aldrig så betydelsefullt i den militära strategin som i Europa och Asien.

Tungt kavalleri

redigera

Tungt kavalleri har som främsta uppgift att anfalla fiendens infanteri eller kavalleri i syfte att bryta igenom försvarslinjen och slå ut fienden. I perioder har det tyngre kavalleriet varit helt dominerande som anfallsvapen på slagfälten.

Det kanske mest välkända exemplet på ett framgångsrikt tungt kavalleri är riddarna under medeltiden som under cirka 500 år stod helt i fokus för krigföringen tills bruket med långa pikar, långbågar och senare framför allt eldhandvapen som musköten bidrog till att åter öka infanteriets betydelse.

Kavalleri och häststridsvagnar under antiken

redigera
Huvudartikel: Häststridsvagn
 
Hettitisk stridsvagn på en egyptisk relief.

Användandet av hästar som riddjur för soldater i militära sammanhang är av ganska sent datum. Även om hästen använts som dragdjur eller för klövjade transporter under många tusen år, dröjde det till omkring tidig järnålder innan man lyckades avla fram hästar som var starka nog för att bära en människa någon längre sträcka. Därför var det tidigaste kavalleriet beroende av stridsvagnar, dragna av två eller ibland fyra hästar.

Stridsvagnen var en uppfinning från de centralasiatiska stäpperna där nomader använde dem för snabba räder mot bofasta jordbrukande samhällen i Kina, Kaukasus, Östra Europa och i "den bördiga halvmånen". Från stridsvagnen slogs man antingen med någon form av spjut eller sköt med projektilvapen. Vanligen fanns en kusk eller körsven som styrde och en eller två stridande soldater.

Bruket spreds snabbt till de angripna folken och senare vidare. Stridsvagnsburet kavalleri hade en stor militär betydelse hos såväl kineser, egyptier, kelterna på de brittiska öarna och i de olika rikena i Mesopotamien, såsom hettiterna. Stridsvagnar användes även tidigt i det antika Grekland men i Homeros tid hade de förpassats till rollen att transportera soldaterna till stridsskådeplatsen. Därmed fick det grekiska stridsvagnskavalleriet i till exempel i kriget mot Troja som det skildras i Iliaden en roll som närmast motsvarade dragonernas (se nedan).

Kavalleri under nordeuropeisk sentida järnålder

redigera
Möjbrostenen (U877), 400–550 e.Kr.
Dekorerad hjälmplåt från Vendel, 550–750 e.Kr.

I norden förekom strid till häst redan under järnåldern, men huruvida det förekom bruk av organiserat kavalleri är oklart. Sentida vikingasagor beskriver flertalet beridna strider, men det är osäkert ifall dessa är historiska eller inspirerade från annat håll. I den fornnordiska kulturen finns guden Oden, vilken enligt legenden hade en åttabent häst vid namn Sleipner och ett magiskt spjut som aldrig missar sitt mål vid namn Gungner. I sagorna beskrivs Oden rida Sleipner med Gungner i hand som en lans eller jaktspjut, vilket möjligen är motivet som avbildas på Bökstastenen i Uppland. Enligt legenden ska Oden dö under ragnarök (världens undergång) när han ridandes Sleipner gör ett misslyckat utfall mot Fenrisulven och fångas i dess käftar.

Från att ha uppfunnits och utvecklats i Asien runt århundradena kring Jesu födelse (ca 200 f.Kr. – 100 e.Kr.)[3] ska stigbygeln ha funnit sin väg till Norden och Europa under sen järnålder.[3] Vikingatida fynd har bland annat funnits i Närke och Uppland.[4][5] Stigbyglar var en stor innovation inom kavalleriet eftersom de ger ryttaren ökad kontroll och balans under gång samt gör det praktiskt möjligt att sitta upp på hästen med tung utrustning.[3] De vikingatida hästarna (fornnordiska: hestr), eller russ (hross), var mycket små jämfört med dagens hästar, men sägs ha varit mycket starka för sin storlek.

Sydöst om Skandinavien fanns under vikingatiden en numera utdöd västslavisk folkgrupp som befolkade Vendland (Pommern), kallade Venderna. Dessa var liksom de nordiska vikingarna hedningar som bedrev sjöräder, speciellt mot den sydskandinaviska kusten, såsom Danmark och Norge. Gentemot de obskyra nordborna var venderna kända för att använda lätt sjöfarande kavalleri som del av deras rädstrategi.[6] De byggda mindre klinkbyggda båtar som höll två hästar, plus en mindre skara sjökrigare. Vendiska kungen Ratibor I (cirka 1124–1156) ska ha kommenderat en flotta om cirka 550 skepp, vilket indikerar en kavalleristyrka om över 1000 hästar.[6] De vendiska hästarna var likt sina skandinaviska kusiner små och snabba. Som lätt kavalleri var de vendiska ryttarna lätt skyddade och specialiserade sig på bakhåll, överraskande överfall och dylika korta sammandrabbningar.[6] Vid kap Arkona fanns mellan 700- till 1300-talet en kultplats där venderna upprätthöll en kavallerienhet om 300 ryttare.[6]

 
Moskovitryttare med en Sovnja(en) (rysk glav), 1300-tal.

Vid medeltidens intåg i Nordeuropa blev kavalleri mer utspritt och väldokumenterat. I vikingatidens eftermäle kom normanderna att bli ökända för sitt bruk av kavalleri, och i det område som idag utgör Ukraina och södra Ryssland kom så småningom kosack-kavalleriet att utvecklas.

Kavalleriet under tidigmodern tid

redigera

Med de nya pik- och hillebardförsedda infanteriet som kostade en bråkdel av det tunga kavalleriet i såväl mobilisering som underhåll visade sig i många fall kunna då det var väl organiserat möta kavalleriet. Med eldhandvapnens intåg i arméerna i Europa under senmedeltiden tvingades man att i motsvarande takt stärka kavalleriets rustningar och därmed ytterligare öka kostnaden under 1400 och 1500-talet. Kulorna från de tunga luntlåsmusköterna som började brukas kunde visserligen främst på nära håll slå igenom det pansar som en häst orkade bära, men de tunga rustningarna medförde att kavalleriet förlorade sin främsta fördel - rörligheten. Hästarna orkade inte med tillräcklig hastighet förfölja fienden och utnyttja ett genombrott, medan fienden snabbt kunde ersätta förlorade trupper kunde förluster bland de tunga ryttarna inte ersättas på samma sätt.

Det nya, lättare bepansrade kavalleriet fick som regel finna sig i att sköta mindre prestigefyllda roller på slagfältet. Det gängse tillvägagångssättet blev karakoll-taktiken. Rytteriet red fram mot det fientliga infanteriets led och fyrade av pistoler och red tillbaka till de egna leden.

Gustav II Adolfs "nya" kavalleritaktik under 30-åriga kriget där kavalleriet helt enkelt enligt polsk förebild utnyttjades för snabba direkta anfall med blanka vapen visade dock att den psykologiska verkan av ett stort och sammanhållet kavallerianfall kan leda till att den fientliga truppen råkar i panik och upplösning. På så vis kan inte truppen stå emot ryttarchocken eftersom försvaret med pikar och musköter kräver stor disciplin.

Kavalleriets andra glansperiod i europeisk historia är perioden från 30-åriga kriget till Napoleonkrigens slut. Här uppkommer en rad nya typer av kavalleriförband.

Dragoner

redigera
Huvudartikel: Dragon (soldat)
Svensk dragon, 1732.
Preussisk dragon i paraduniform, 1882.

Dragoner är av franskt ursprung från slutet av 1500-talet och ett mellanting mellan infanteri och kavalleri. De är beväpnade och organiserade som infanteri, med musköter eller karbiner samt blanka vapen, deras officerare och underofficerare har samma titlar som infanteriets, men soldaterna förflyttar sig till häst och kan även nyttjas som lätt kavalleri. Jämtlands dragonregemente var dock delvis oberidet, sånär som på två kompanier 1700-1713.[7]

Kyrassiärer

redigera
Huvudartikel: Kyrassiär
Helrustad kyrassiär, 1600-tal.
Preussisk kyrassiär, 1882.

Ursprunget för truppslaget är kroatiskt från sent 1400-tal då stålklädda kroatiska riddare övergav sina lansar för hjullåspistoler. Efterhand övergav man även den tunga helkroppsrustningen. Beteckningen kyrassiär kommer av att de behöll själva kyrassen, eller bröstharnesket, kring överkroppen samt en hjälm. Kyrassiärer är på grund av bepansringen att betrakta som tungt eller medeltungt kavalleri mellan 1600 och 1800-talen. Kyrassiärernas beväpning var som regel en rak värja samt pistoler.

Husarer

redigera
Huvudartiklar: Husar och Bevingad husar
Polsk bevingad hussar, 1600-tal.
Rysk husar från Grodnoregementet, 1812.

Husarerna är lätta eller medeltunga kavalleriförband av lättare typ än kyrassiärerna. De var på 1400-talet ursprungligen rustningslösa och beväpnade med lans, sköld och sabel, efterhand övergavs både sköld och pik för sabel och pistol. Termen är ursprungligen serbisk men har populariserats genom ungerskan, (huszár plural huszárok) efter de kavalleristyrkor som sattes upp av den ungerske kungen Matthias Corvinus i kriget mot turkarna 1485.

De lättrustade ungerska husarerna blev under 1600-talet stilbildande för truppslaget när de polska bevingade husarerna utvecklades mot ett tungt rustat genombrytande rytteri som under tidig medeltid.

De ungerska husarförbanden slogs senare för bland annat Österrike när delar av Ungern uppgick i det österrikiska kejsardömet 1526. Nationella husarförband med ungersk förebild sattes därefter upp i många länder världen över, även utanför Europa. Husarerna blev kända för sina färggranna och utsirade uniformer.

Hästjägare

redigera
Huvudartikel: Hästjägare

De beridna jägarförbanden har franskt ursprung och är i princip skarpskjutande franska husarer. Denna franska variant av rytteri var lätt beväpnad med sabel och karbin. Uniformen var inspirerad av den ungerska husarmunderingen. I Sverige fanns mellan 1802 och 1892 Jämtlands hästjägare.

Lansiärer och ulaner

redigera
Huvudartiklar: Lansiär och Ulan
Polska ulaner ur Napoleon I:s garde under framryckning, 1809.
Ulan ur polska nationalgardet, 1848.

Lansiärerna eller ulanerna var östeuropeiskt, främst polskt, lätt kavalleri som behållit lansen som beväpning efter att eldhandvapnens och artilleriets genombrott på slagfälten på 1600-talet fått det tunga lansbeväpnade stålklädda rytteriet att försvinna.

Ulaner är ursprungligen en polsk benämning på lätta lansiärförband. Från mitten på 1700-talet upplevde lansen en renässans i de tyska staterna på grund av de legoförband av polska ulaner man lejde. Under Napoleonkrigen imponerade polska ulaner i fransk tjänst med sin effektivitet mot både infanteri och kavalleri till den grad att ulanförband uniformerade och beväpnade enligt polskt mönster återfanns i samtliga europeiska arméer.

Kosacker

redigera
Huvudartikel: Kosack
Vänster: Uralkosacker 1912. Höger: Rysk kosack som lansar en tysk soldat under första världskriget.

Kosackerna har ett delat ukrainskt och ryskt ursprung och i likhet med husarerna och ulanerna uppstod de ur krigen med de tatariska och turkiska folkens lättrörliga ryttarhärar under medeltiden. Kosackerna var till större delen ett irreguljärt brokigt rustat och uniformerat rytteri med låg disciplin men med stor uthållighet på hästryggen, mycket väl lämpade till spaning, bakhåll och ständigt ryckande och slitande i motståndarens sidor och eftertrupper. Beväpningen var oftast sabel och en kort pik, ibland pistoler. Förband med kosackisk förebild sattes upp av både Frankrike och Tyskland under 1800-talet.

Kavalleri under och efter världskrigen

redigera

Kavalleri spelade ingen strategisk roll under något av världskrigen, men hästar var viktiga för militära och civila transporter. Under första världskriget förekom kavalleri framför allt på östfronten men Storbritannien satte upp Imperial Camel Corps i Egypten 1916.

I samband med de bägge världskrigen har kavalleriet utvecklats på olika sätt i olika länder. I Förenta Staterna kom kavalleriet att utgöra stommen i de nya mekaniserade och bepansrade förbanden, medan kavalleriets tradition i Sverige levde vidare inom jägarförbanden där Norrlands dragonregemente (K 4) i Umeå utbildade sina sista beridna enheter för operativ tjänst 1967.

Dagens svenska beridna högvakt måste i detta perspektiv betraktas som en anakronism i sammanhanget, utan operativ eller taktisk betydelse. Det kan däremot vara intressant att notera att såväl svenska Tullverket som Försvarsmakten (representerade av infanteristerna vid Fältjägarregementet, I5, Östersund) under sent 1990-tal ånyo gjort försök med hästar i tjänst vid bland annat gränsövervakning.

Kavalleri i Sverige

redigera
 
Husar från svenska husarregementet, 1860-tal.
Huvudartikel: Kavalleriet

Adelsfanan

redigera

Adelsfanan var ett svenskt kavalleriförband med rötter i "adelns rusttjänst" i Alsnö stadga från 1279. Namnet Adelsfanan kom dock inte i bruk förrän 1571. Samtliga officerare i Adelsfanan var hämtade ur den svenska adeln. Under Gustav II Adolf var Adelsfanan organiserad så att fyra skvadroner värvades inom Sverige och en från Finland. Senare tillkom ytterligare en svensk skvadron och från 1660-talet tillkom en skvadron från Skåne. Förbandet avvecklades 1809 och är därför troligen det kavalleriförband som kontinuerligt varit i tjänst under längst tid i världen, mer än 500 år.

Se även

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ https://www.saob.se/artikel/?seek=kavalleri
  2. ^ https://www.saob.se/artikel/?seek=rytteri&pz=1
  3. ^ [a b c] ”The Invention of the Saddle Stirrup”. https://www.thoughtco.com/invention-of-the-stirrup-195161. Läst 23 september 2023. 
  4. ^ ”STIGBYGEL”. https://digitaltmuseum.se/021026148427/stigbygel. Läst 23 september 2023. 
  5. ^ {{#switch: nfbm | authors = stigbygel, författarpresentation i Projekt Runeberg | adelskal = Sveriges ridderskaps och adels kalender i Projekt Runeberg | aikalais = stigbygel/ i Aikalaiskirja (0251.html stigbygel, på finska) | alvpg = stigbygel i Älvsborgs läns porträttgalleri (1932) | anrep = stigbygel/ i Gabriel Anrep, Svenska adelns ättar-taflor (1858–1864), afdelning 0251.html stigbygel | asupps = stigbygel/ i Åhlén & söners uppslagsbok | bibgrund = stigbygel i Carl G. Lagergren, Bibelns grundläror (1922) | biblblad = stigbygel/{{{3}}} i Biblioteksbladet (0251.html stigbygel) | bioprast = Biografisk matrikel över Svenska kyrkans prästerskap i Projekt Runeberg | bioprof = stigbygel i Magnus Laurentius Ståhl, Biographiske underrättelser om professorer vid kongl. universitetet i Lund, ifrån dess inrättning till närvarande tid (1834) | biosvman = stigbygel/ i Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män i Projekt Runeberg | blaabog = Kraks Blå Bog i Projekt Runeberg | blanchesam = stigbygel/{{{3}}} i August Blanche, Samlade arbeten (1889–1892) | bln16-1900 = stigbygel i Carl Sjöström, Blekingska Nationen 1697–1900 (1901) | bokobibl = stigbygel/{{{3}}} i Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen (0251.html stigbygel) | bonkon = stigbygel/ i Bonniers konversationslexikon | bortgang = stigbygel i Carl August Adlersparre, Anteckningar om bortgångne samtida (1859) | brehm = stigbygel/ i Alfred Brehm, Djurens lif (andra upplagan, 1882–1888) | bwgbgteat = [https://runeberg.org/nfbm Wilhelm Berg, Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar (1896–1900) i Projekt Runeberg | cygnarb = [https://runeberg.org/nfbm Fredrik Cygnæus, Samlade arbeten (1881–1892) i Projekt Runeberg | danforf = stigbygel i Anton Andersen, Danske Forfatterinder i det nittende Hundredaar (1896) | dbl = stigbygel/ i Carl Frederik Bricka, Dansk Biografisk Leksikon (första utgåvan, Fel i uttryck: Okänt ord "html".) | dialektl = stigbygel i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867) | dimh = stigbygel/ i Erik Jakob Ekman, Den inre missionens historia (1896–1902) | eckmat = [https://runeberg.org/nfbm Ecklesiastik-matrikel öfver Sverige (1838–1888) i Projekt Runeberg | ekbohrn = stigbygel i Carl Magnus Ekbohrn, Förklaringar över 100,000 främmande ord och namn m.m. (1936) | elgenst = [https://runeberg.org/nfbm Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor (1925–1936) i Projekt Runeberg | ensv1948 = stigbygel i Karl Kärre m.fl., English-Swedish Dictionary : Engelsk-svensk ordbok (1948; nytryck av 2:a upplagan 1938) | ensvtekn = stigbygel i Einar Engström, Engelsk-svensk teknisk ordbok (1971) | eurkonst = stigbygel i Arvid Ahnfelt, Europas konstnärer (1887) | famijour = stigbygel/ i Svenska Familj-Journalen (0251.html stigbygel) | fataburen = Fataburen (1906–1935) i Projekt Runeberg | fattig25 = stigbygel i Gustaf Aldén, Lag om fattigvården (1925) | finminn = [https://runeberg.org/nfbm Finlands minnesvärde män. Samling af lefnadsteckningar (1853–1857) i Projekt Runeberg | flygman = stigbygel i Svenskt flyg och dess män (1940) | gamlagot = [https://runeberg.org/nfbm Carl Rudolf A:son Fredberg, Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag (1919-1922) i Projekt Runeberg | gbglund = stigbygel i Carl Sjöström, Göteborgs nation i Lund 1669-1906 (1907) | gbgpg = stigbygel/ Göteborgs och Bohus läns porträttgalleri (1935) | haandlex = Norsk Haandlexikon for almennyttige Kundskaber (1881–1884) i Projekt Runeberg | hagberg/l = stigbygel i Shakspeare's dramatiska arbeten, Tolfte bandet (1861), översatt av Carl August Hagberg | hallhist = stigbygel i Sven Petter Bexell, Hallands historia och beskrivning | halvforf = [1] Norsk Forfatter-Lexikon 1814–1880 av Jens Braage Halvorsen, avslutat av Halvdan Koht (1885–1908) i Projekt Runeberg | handrift = stigbygel/ i Handbok för driftpersonal vid statens kraftverk (1942–1943) | hgsl = [2] Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige (1859–1870) i Projekt Runeberg | histbib = stigbygel/ i Historiskt bibliotek utgifvet af Carl Silfverstolpe (1875–1880) | hvar8dag = stigbygel/ i Hvar 8 dag (0251.html stigbygel:e årgången) | hvemerhvem = Hvem er Hvem? (1912–1973) i Projekt Runeberg | hwsvkvin = stigbygel i Walborg Hedberg och Louise Arosenius , Svenska kvinnor från skilda verksamhetsområden (1914) | ink = stigbygel/ i Haakon Nyhuus, Illustreret norsk konversationsleksikon (1907–1913) | jaryskald = stigbygel i Alfred Jensen, Ryska skaldeporträtt. Kultur- och litteraturhistoriska bilder från Ryssland (1898) | jekforf = stigbygel i Jens Edvard Kraft, Norsk Forfatter-Lexicon 1814–1856 (1863) | kalmherd = stigbygel i Gustaf Karlberg, Kalmar stifts herdaminne från äldsta till närvarande tid (1909) | ksvperson = stigbygel i Erik Wilhelm Dahlgren, Kungl. Svenska Vetenskapsakademien : Personförteckningar 1739–1915 (1915) | kxvtid = stigbygel i Erik Thyselius, Karl XV och hans tid (1910) | kuka = stigbygel/ i Kuka kukin on (0251.html stigbygel, på finska) | kulbild Svenska kulturbilder (första utgåvan, 1929–1932) | kunskapens = stigbygel/ i Kunskapens bok | kyrkohist = stigbygel/ i Kyrkohistorisk Årsskrift (0251.html stigbygel) | landostad = stigbygel/ i Land och Stad (0251.html stigbygel) | lantblex = stigbygel i Gunnar Dahlberg och Ivar Johansson, Svenskt lantbrukslexikon (1941) | lantuppsl = stigbygel i Herman Juhlin-Dannfelt, Lantmannens uppslagsbok (1923) | linnstrom = stigbygel/ i Hjalmar Linnström , Svenskt boklexikon. Åren 1830–1865 (1867–1884) | lio1962p = stigbygel i Sven Gösta Thulin, Östergötlands läns landsting 1863-1962: porträttgalleri (1962) | lukat = | lundsh = stigbygel/ i Severin Cavallin, Lunds stifts herdaminne (1854–1858) | mbsvlitt = stigbygel i Bernhard Meijer, Svenskt literatur-lexikon (1886) | medhist = stigbygel/ i Otto Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia 1663–1812 (1891–1893) | merkbio = stigbygel i Einar Hoffstad, Merkantilt biografisk leksikon: hvem er hvem i næringslivet? (1935) | medornen = stigbygel i Med Örnen mot polen : Andrées polarexpedition år 1897 (1930) | millionar = stigbygel/ i Carl Fredrik Lindahl, Svenska millionärer. Minnen och anteckningar af Lazarus (1897–1905) | muslex = stigbygel i J. Leonard Höijer, Musik-Lexikon (1864) | narkyrk = stigbygel i J. L. Saxon, Närkes kyrkor i ord och bild (1928) | nekludip = stigbygel i Anatolij Nekljudov, Diplomatic Reminiscences (1920) | nf = [https://runeberg.org/nfbm/0251.html stigbygel i Nordisk familjebok i Projekt Runeberg | nfaa = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1876) | nfab = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1878) | nfac = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1880) | nfad = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1881) | nfae = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1882) | nfaf = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1883) | nfag = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1884) | nfah = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1884) | nfai = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1885) | nfaj = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1886) | nfak = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1887) | nfal = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1888) | nfam = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1889) | nfan = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1890) | nfao = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1891) | nfap = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1892) | nfaq = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1893) | nfar = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagan, 1894) | nfas = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagans supplement, 1896) | nfat = stigbygel i Nordisk familjebok (första upplagans supplement, 1899) | nfba | nfbb = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904) | nfbc | nfbd = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905) | nfbe = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1906) | nfbf | nfbg = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907) | nfbh | nfbi = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908) | nfbj | nfbk = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909) | nfbl | nfbm = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910) | nfbn | nfbo = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911) | nfbp | nfbq = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1912) | nfbr | nfbs = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913) | nfbt = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914) | nfca | nfcb = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915) | nfcc | nfcd = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1916) | nfce | nfcf = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917) | nfcg = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1918) | nfch | nfci = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1919) | nfcj = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1920) | nfck | nfcl = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921) | nfcm | nfcn = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922) | nfco = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1923) | nfcp = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1924) | nfcq = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925) | nfcr = stigbygel i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1926) | nfda | nfdb | nfdc | nfdd | nfde | nfdf | nfdg | nfdh | nfdi | nfdj | nfdk | nfdl | nfdm | nfdn | nfdo | nfdp | nfdq | nfdr | nfds | nfdt | nfea | nfeb | nfec = stigbygel i Nordisk familjebok (tredje upplagan, 1923–1937) | nffa | nffb | nffc | nffd | nffe | nfff | nffg | nffh | nffi | nffj | nffk | nffl | nffm | nffn | nffo | nffp | nffq | nffr | nffs | nfft | nfga | nfgb = stigbygel i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951) | nfm = stigbygel/{{{3}}} i Nordisk familjeboks månadskrönika (0251.html stigbygel) | nordflor = stigbygel i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) | norkal = stigbygel/ i Norges statskalender 0251.html stigbygel | nvh = stigbygel/ i När var hur 0251.html stigbygel | nyaord = stigbygel i Björn Collinder, Nya ordhandboken (1992) | nysvslbok = stigbygel i Karl K:son Leijonhufvud, Ny svensk släktbok (1906) | oftl = stigbygel i Ordbok för tidningsläsare (Ljus' förlag, Stockholm 1903) | ogistock = stigbygel i Östgötar i Stockholm (1945) | okostgotar = stigbygel i Klas Gustav Odén, Östgötars minne: biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595–1900 (1902) | olfb = stigbygel/ i Örebro läns förvaltning och bebyggelse (1948–1950) | ordochbild = stigbygel/ i Ord och Bild: illustrerad månadsskrift (0251.html stigbygel) | osterlex = stigbygel/ i Anton Ridderstad, Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon öfver Östergötland (1875-1877) | pedagtid = stigbygel/ i Pedagogisk tidskrift (0251.html stigbygel) | pgnarke = stigbygel i Porträttgalleri från Närke (1939) | pk = stigbygel/ i Publicistklubbens porträttmatrikel (0251.html stigbygel) | pgkrist = stigbygel i Porträttgalleri från Kristianstads län (1931) | pgosterg = stigbygel i Porträttgalleri från Östergötland (1937) | pgskarab = stigbygel i Porträttgalleri från Skaraborgs län (1933) | pgsmal = stigbygel i Porträttgalleri från Småland (1932) | pgsoder = stigbygel i Porträttgalleri från Södermanland (1934) | pht = stigbygel/ i Personhistorisk tidskrift (0251.html stigbygel) | portr427 = stigbygel i 427 porträtter af namnkunniga svenske män och fruntimmer (1847) | psalmbok = stigbygel | religrys = stigbygel i Jonas Stadling, De religiösa rörelserna i Ryssland (1891) | rikskal = stigbygel/ i Svensk rikskalender 0251.html stigbygel | rosenberg = stigbygel/{{{3}}} i Carl Martin Rosenberg, Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige (1882–1883) | rostrad = stigbygel/{{{3}}} i Röster i Radio (0251.html stigbygel) | rostrattkv = stigbygel/ i Rösträtt för kvinnor (0251.html stigbygel:e årgången) | rysstsar = stigbygel/{{{3}}} i Oscar Heinrich Dumrath, Ryssland och dess tsarer (1919–1920) | salmonsen = Salmonsens Konversationsleksikon | samlaren = stigbygel/ i Samlaren (0251.html stigbygel) | samtid = stigbygel i Harald Wieselgren, Ur vår samtid: femtio porträtt med nekrologer (1880) | sbh = stigbygel i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906) | schartau = stigbygel i Johan Alarik Schartau, Slägten Schartau 1648-1902 (1902) | sfl = stigbygel/ i Svenskt författarlexikon | sfubon = stigbygel/ i Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden (1913–1939) | sjhungryss = stigbygel i Jonas Stadling, Från det hungrande Ryssland (1893) | skarahal = stigbygel/ i Elis Erlandsson, Skara högre allm. läroverks lärjungar 0251.html stigbygel (1922–1925) | skarahe1 = stigbygel i Skara stifts herdaminne' | skistock = stigbygel i Skåningar i Stockholm (1940) | skl = stigbygel/ i Svenskt konversationslexikon (1845-1851)) | skn16-1832 = stigbygel i Carl Sjöström, Skånska Nationen före afdelningarnes tid (1682–1832) (1904) | skn1833-89 = stigbygel i Carl Sjöström, Skånska Nationen 1833–1889 (1904) | smistock = stigbygel i Smålänningar i Stockholm (1941) | smok = stigbygel/ i Svenska män och kvinnor | snl = stigbygel/ i Sveriges nationallitteratur (1912), | sonkal = stigbygel/ i Sveriges och Norges stats-kalender 0251.html stigbygel | spg = stigbygel/ i Svenskt porträttgalleri (1895–1913) | sportlex = stigbygel/ i Nordisk familjeboks sportlexikon (1938-1946) | sqvinnor = stigbygel i Wilhelmina Stålberg, Anteckningar om svenska qvinnor (1864) | statskal = stigbygel/ i Sveriges statskalender 0251.html stigbygel | 1931bih = 1931. Bihang | steelswe = stigbygel i Iron and Steel in Sweden (1920) | stf = stigbygel/ i Svenska Turistföreningens årsskrift 0251.html stigbygel | sthlmsf50 = | sthlmherd = stigbygel i Gunnar Hellström, Stockholms stads herdaminne från reformationen intill tillkomsten av Stockholms stift (1951) | strokirk = stigbygel/ i Oscar Fredrik Strokirk, Kultur- och personhistoriska anteckningar 0251.html stigbygel (1915–1920) | svcohrs = stigbygel i Edvard Cohrs, Cohrs' atlas över Sverige (1928) | svda = stigbygel/ i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 0251.html stigbygel (Fel i uttryck: Okänt ord "html".) | svea = stigbygel/ i Svea folkkalender (0251.html stigbygel) | sveapres = stigbygel i Anton Anjou, Kongl. Svea hofrätts presidenter samt embets- och tjenstemän 1614–1898 (1899) | svebiblio = stigbygel i Gustaf Edvard Klemming och Aksel Andersson, Sveriges bibliografi 1481–1600 (1889–1892) | svekon19 = | = stigbygel | svekonst80 = stigbygel i Svenska konstnärer. Biografisk handbok. (1980) | sverhist = stigbygel/ i Carl Georg Starbäck och Per Olof Bäckström, Berättelser ur svenska historien (1885–1886) | sverig15 = stigbygel/ i Joseph Guinchard, Sveriges land och folk : historisk-statistisk handbok (1915) | svetym = stigbygel i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922) | svhistfry = stigbygel/ i Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien | svindkal = stigbygel/ i Svensk industrikalender 0251.html stigbygel | svkyrhis = stigbygel/ i Carl Alfred Cornelius, Svenska kyrkans historia efter reformationen (1886–1887) | svlartid = stigbygel/ i Svensk Läraretidning (0251.html stigbygel) | svlihist = stigbygel i Karl Warburg, Svensk litteraturhistoria i sammandrag (sjätte upplagan, 1904) | svsf = stigbygel/ i Per Hanselli, Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin | svupps = stigbygel/ i Svensk uppslagsbok | svversdal = stigbygel i Svensk vers. Psalmer, sånger och visor, valda och sammanställda av Alfred Dalin (1935) | tegnersam = stigbygel/ i [MARC] Author: Esaias Tegnér, Samlade skrifter. Ny kritisk upplaga, kronologiskt ordnad (1918-1925)stigbygel i Projekt Runeberg
  6. ^ [a b c d] ”Wends: The Slavic Pirates that the Vikings Feared” (på engelska) (videodokumentär). Baltic Empire. youtube.com. 26 maj 2023. https://www.youtube.com/watch?v=7Q1HQHx8tMA. Läst 9 juni 2023. 
  7. ^ Karolinska uniformer och munderingar åren 1700 till 1721 s. 6. Författare: Anders Larsson. Jengel Förlag 2022. ISBN 978-91-88573-43-8