Öppna huvudmenyn

Jägarförband är ett militärt förband med huvudsaklig kompetens och förmåga inom störstrid, hindra strid, punktmålsbekämpning och underrättelseinhämtning på högre taktisk och operativ nivå i djupet av en fiendes territorium. Jägarförband har också på senare tid även fått uppgifter inom Military Operations Other Than War (lågintensiv krigföring) samt att understödja specialförband i deras operationer. Jämfört med reguljära infanteriförband är jägarförbanden ett lättare infanteri som är flexiblare, uthålligare och har ett mer självständigt uppträdande[1].

Internationella jägarförband som t.ex. amerikanska US Army Rangers eller det brittiska Special Forces Support Group används ofta som understöd till specialförbanden, men kan också utföra självständiga uppgifter på djupet av fiendens gruppering. En stor skillnad mellan de svenska jägarförbanden och internationella jägarförband är att de senare är klassade som specialoperationsförband (SOF) och ingår som en del i specialförbandssystemet.[2]

Svenska jägarförbandRedigera

 
Utbildningstecken för jägare, så kallad "jägarbåge".

Jägarförband i SverigeRedigera

I Sverige har det funnits (och finns) ett antal olika typer av jägarförband[1]:

Förutom jägarförbanden har det funnits (och finns) andra typer av elitförband av jägarkaraktär såsom arméns militärpolisjägare, spaningsförband, artillerijägare samt marinens Säkerhetskompani Sjö[1].

Jägarförband på 1980-taletRedigera

I mitten av 1980-talet var jägarorganisationen som störst i Sverige och det fanns sex olika utbildningsplatser som utbildade olika typer av jägarförband:

Dagens jägarförbandRedigera

Dagens jägarorganisation utbildas vid fem utbildningsplatser och består två jägarbataljoner, en underrättelsebataljon, ett kustjägarkompani samt ett flygbasjägarkompani[1]:

I Försvarsberedningen föreslogs 2019 att ett Norrlandsjägarförband etableras i Arjeplog.

HistorikRedigera

Jägarförbanden har fått sitt namn efter de soldater som tränades och utrustades för att använda jägarnas färdigheter i spaning och strid. År 1632 bildades det första jägarförbandet i det tyska grevskapet Hessen, där greve Wilhelm V av Hessen-Kassel samlade herrgårdsskyttar och skogsfogdar i en särskild enhet. Vid den här tiden stred det vanliga infanteriet i stora täta formationer i flera led och allt gjordes i takt med hjälp av trummor. Jägarförbanden användes istället tvärtom, det vill säga som små självständiga enheter i spridd ordning för spaning och strid bakom fiendens linjer, som utrustades med räfflade musköter med större precision och räckvidd än slättborrade. I svenska armén dök det första jägarbetonade förbandet upp under Pommerska kriget (1757-1762), då officeren Jacob Magnus Sprengtporten satte upp en lätt blandad frikår med jägaruppgifter i svenska Pommern i Tyskland som bestod av fotburna och hästburna jägarsoldater (lätta dragoner). År 1775 blev Jacob Magnus Sprengtportens bror, Göran Magnus chef för Savolaxbrigaden och då utvecklades jägarkonceptet ytterligare. De fotburna jägarsoldaterna började efterhand kallas för fältjägare och de hästburna jägarsoldaterna för hästjägare. Under 1800-talet började jägarkaraktären att urvattnas hos både fältjägar- och hästjägarförbanden - för att senare försvinna totalt vid slutet av 1800-talet.[1][13]

De moderna jägarförbanden har däremot utvecklas ifrån commandoförbanden som utbildades både av den brittiska armén och av den brittiska marinkåren, rangerförbanden som utbildades av den amerikanska armén och Marine Raiders som utbildades av den amerikanska marinkåren. De flesta av dessa enheter lades sedan ned efter andra världskriget - men flera av dessa enheter har idag återuppstått. I Sverige har även de finska Sissi-förbanden och fjärrpatrullerna haft stor betydelse av utvecklingen för de svenska jägarförbanden, eftersom flera svenska officerare och soldater deltog i finska vinterkriget (1939-1940). Det första förbandet i Sverige som utvecklades till ett modernt jägarförband var Norrbottens regementes (I 19) fjärde bataljon med namnet skidlöparbataljonen (I 19/IV) som organiserades i Boden 1910. Från början var skidlöparbataljonen ett lätt skytteförband avsedd för strid i ödemarksterräng, men bataljonen blev med tiden allt mer jägarbetonad och utvecklades till ett elitförband. År 1942 bytte skidlöparbataljonen namn till jägarbataljonen som senare utvecklades till kårjägarbataljoner och detachmentstab med självständiga jägarplutoner (kallades senare för fristående jägarkompanier).[1][3][4]

Även inom kavalleriet gjordes det försök med jägarliknade förband. Mellan åren 1929-1936 pågick en omfattande debatt om kavalleriets modernisering och olika organisationsformer som ryttar-, cykel- samt pansarbilsförband testades. Efter första världskriget hade försvaret insett att taggtråd och kulsprutor förhindrade kavalleriattacker. Men hästen var ändå till nytta genom att beridna enheter hade stor rörlighet och bra framkomlighet i terräng jämfört med dåtidens motorfordon. I 1937 års krigsorganisation ledde det fram till att ryttarregementena avvecklades och ersattes av kavalleribataljoner som inriktades mot underrättelseinhämtning bakom fiendens linjer samt ytövervakning, fördröjningsstrid och flankskydd inom eget behärskat område. Kavalleribataljonen var ett fördelningsförband som bestod av en motoriserad stab, en ryttarskvadron, en cykelskvadron och en pansarbilsskvadron som utbildades på Livregementet till häst (K 1), Livregementets husarer (K 3) och Norrlands dragonregemente (K4). 1942 började kavalleribataljonerna att avvecklas och ryttarskvadronerna ur kavalleribataljonerna från Livregementets husarer (K 3) och Norrlands dragonregemente (K 4) började utvecklas till beridna jägarskvadroner med inriktning mot underrättelseinhämtning och störstrid bakom fiendens linjer på fördelningsnivå. Ryttarskvadronerna från Livregementet till häst (K 1) utvecklades istället till ett garnisonsförband för beriden högvakt i Stockholm. Pansarbilskvadronerna ur kavalleribataljonerna överfördes till de nybildade pansartrupperna och cykelskvadronerna utvecklades till cykelskyttebataljoner som senare motoriserades med terrängfordon. 1943 flyttades jägarutbildningen av kårjägarbataljoner och detachmentstab med självständiga jägarplutoner (kallades senare för fristående jägarkompanier) från Boden till Kiruna och 1945 bildades Arméns jägarskola (JS).[14][15][16][17][18]

På Livregementets husarer (K 3) avhästades de beridna jägarskvadronerna redan 1949 och utvecklades till fördelningsjägarskvadroner som utrustades med lätta terrängfordon på fördelningsnivå. De första fallskärmsjägarna började utbildas vid Fallskärmsjägarskolan 1952 som organiserades i detachmentstab med självständiga fallskärmsjägarplutoner (kallades senare för fristående fallskärmsjägarkompanier). 1955 avvecklades fördelningsjägarskvadronerna vid Livregementets husarer (K 3) och ersattes med en ny förbandstyp som kallades för motoriserade spaningsskvadroner. På Arméns jägarskola (JS) i Kiruna avvecklades kårjägarbataljonerna 1955 och utbildningen inriktades enbart mot fristående jägarkompanier som efterhand blev bandvagnsburna. Utbildningen av attackdykare (A-dyk) för flottans behov startades 1955 på Flottans Attackdykarskola vid Märsgarn. 1956 började utbildningen av kustjägare och attackdykare (KJ/A-dyk) som organiserades i fristående kustjägarkompanier vid Närförsvarsskolan ingåendes i Vaxholms kustartilleriregemente (KA 1) i Vaxholm, som 1959 döptes om till Kustjägarskolan.[1][3][4][7][8][9][10][11]

År 1969 avhästades även Norrlands dragonregemente (K 4) och utvecklades till bandvagnsburna jägarskvadroner. Vid Arméns jägarskola (JS) i Kiruna utvecklades gränsjägarförband 1970 som organiserades i gränsjägarkompanier och fristående gränsjägarplutoner. 1970 avvecklades de fristående fallskärmsjägarkompaniernaFallskärmsjägarskolan och ersattes istället av fallskärmsjägarbataljoner. 1975 avvecklades de motoriserade spaningsskvadronerna vid Livregementets husarer (K 3) och ersattes av ny förbandstyp som kallades för jägarbataljoner. 1975 ombildades Arméns jägarskola (JS) till Lapplands jägarregemente (I 22) som fortsatte med utbildning av fristående jägarkompanier och gränsjägarförband. 1979 avvecklades Flottans Attackdykarskola vid Märsgarn och utbildning av attackdykare (A-dyk) för flottan överfördes till Kustjägarskolan vid Vaxholm (KA 1). 1980 avvecklades jägarskvadronerna vid Norrlands dragonregemente (K 4) och utvecklades mot en ny förbandstyp som kallades för norrlandsjägarbataljoner. Den sista försvarsgrenen som bildade jägarförband var flygvapnet som påbörjade utbildning av flygbasjägare 1983 på Flygbasjägarskolan vid Skaraborgs flygflottilj (F 7) som organiserades i flygbasjägarplutoner som organisatoriskt tillhörde basbataljonerna. 1983 avvecklades flottans attackdykare (A-dyk) på Kustjägarskolan vid Vaxholm (KA 1) och utgick därmed ur krigsorganisationen. 1985 började Livregementets husarer (K 3) och Lapplands jägarregemente (I 22) utbilda underrättelseinriktade jägarförband på fördelningsnivå som kallades för fördelningsunderrättelseskvadroner respektive fördelningsunderrättelsekompanier.[1][3][4][7][8][9][19]

År 1990 lades Kustjägarskolan (KA 1) ned vid Vaxholm och samtidigt avvecklades de fristående kustjägarkompanierna i krigsorganisationen. De fristående kustjägarkompanierna blev istället Kustjägarkompanier inom Amfibiebataljonerna, specialiserade på anfallsstrid i skärgårdsmiljö och Amfibiebataljonernas manöverförband. Inom amfibiebataljonen fanns det två kustjägarkompanier och samtidigt frikopplades attackdykarna (KJ/A-dyk) från kustjägarkompanierna och utvecklades till spaningsplutoner som underställdes bataljonsledningen i respektive Amfibiebataljon. 1997 avvecklades jägarbataljonerna vid Livregementets husarer (K 3) och utvecklades till motoriserade jägarbataljoner med större eldkraft samt rörlighet, men samtidigt började även jägarkaraktären att urvattnas vid förbandet. De fristående jägarkompanierna vid Lapplands jägarregemente (I 22) började 1997 utvecklades till norrlandsjägarbataljoner (kallades också för lapplandsjägarbataljoner). Men år 2000 lades Lapplands jägarregemente (I 22) ned och därmed utgick norrlandsjägarbataljonerna från I 22, gränsjägarförbanden samt fördelningsunderrättelsekompanierna ur krigsorganisationen. Även inom kustjägarorganisationen blev det förändringar år 2000 och kustjägarkompaniet samt spaningsplutonen (KJ/A-dyk) vid det nyinrättade Amfibieregementet (Amf 1) i Vaxholm inriktades återigen mot jägaruppgifter inom Amfibiekåren. Fallskärmsjägarskolan började år 2000 utbilda insatsförband (kallades senare för FJS Insatskompani) med anställda soldater som efterhand ingick i Försvarsmaktens specialförband (FM SF) tillsammans med Särskilda Skyddsgruppen (SSG).[1][4][7][10][11]

År 2004 avvecklades fördelningsunderrättelsejägarskvadronerna vid Livregementets husarer (K 3) och ersattes av en divisionsunderrättelsebataljon. Norrlands dragonregemente (K 4) avvecklades som regemente 2004 och därmed utgick norrlandsjägarbataljonerna ur krigsorganisationen. Norrlandsjägarbataljonerna ersattes istället med en ny förbandstyp som kallas för Arméns jägarbataljon (AJB) som utbildas vid ett detachement i Arvidsjaur som tillhör Norrbottens regemente (I 19) i Boden. I samband med försvarsbeslutet 2004 överfördes Flygbasjägarskolan (FbjS) från F 7 Såtenäs till Blekinge flygflottilj (F 17) i Kallinge. År 2005 omlokaliserades Amfibieregementet (Amf 1) i Vaxholm till Berga med fortsatt utbildning av kustjägarkompanier och spaningsplutoner (KJ/A-dyk). Fallskärmsjägarbataljonen vid Fallskärmsjägarskolan avvecklades under 2006. År 2008 avvecklades de motoriserade jägarbataljonerna vid Livregementets husarer (K 3) och ersattes med ett lätt skytteförband med jägarkrav som kallades för luftburen bataljon. Den luftburna bataljonen hade stor rörlighet och en förmåga att snabbt förflytta sig över stora avstånd med hjälp av helikoptrar, transportflygplan eller egna fordon. Även divisionsunderrättelsebataljonen avvecklades 2008 vid Livregementets husarer (K 3) och ersattes av en ny förbandstyp som kallas för underrättelsebataljonen som skall förse försvarsmakten med tillfälligt sammansatta ISTAR-enheter. Fallskärmsjägarskolan lades ned 2008 och de värnpliktiga fallskärmsjägarna fick återigen en krigsplacering i underrättelsebataljonen som ett fallskärmsjägarkompani. År 2010 omorganiserades spaningsplutonen (KJ/A-dyk) vid Amfibieregementet (Amf 1) i Berga och blev återigen en del av kustjägarkompaniet. Flygbasjägarskolan vid Blekinge flygflottilj (F 17) i Kallinge avvecklades 2010 och flygbasjägarna organiserades sig om ett fristående flygbasjägarkompani.[1][7][19]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Gyllenhaal, Lars (2009). Elitförband i Norden (1. uppl.). Stockholm: Fischer & Co. Libris 11607497. ISBN 9789185183760 
  2. ^ The Operators, Inside the World's Special Forces
  3. ^ [a b c d] Barck Åke, red (1995). Lapplands jägare 1945–1995 – en minnesskrift. Kiruna: Lapplands jägarregementes kamratförening. Libris 7793397. ISBN 91-971088-7-1 
  4. ^ [a b c d e] Lapplands Jägare Del 2 1995–2000
  5. ^ Guldbrand Wilhelm, red (2010). Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner. Libris 12064720. ISBN 978-91-633-7129-5 
  6. ^ Cronenberg Arvid, red (1994). Umeås blå dragoner. Arvidsjaur: Norrlands dragonregemente. Libris 7449847. ISBN 91-630-2364-4 
  7. ^ [a b c d e f] K 3 - 25 år i Karlsborg
  8. ^ [a b c] Åhslund Bengt, red (1986). Livhusarerna: ett svenskt kavalleriregementes nutidshistoria : [studier i livhusarernas historia under Skövdetiden, 1891-1984]. Karlsborg: Livregementets husarers historiekommitté. Libris 7667188. ISBN 91-7810-757-1 
  9. ^ [a b c] Arméns fallskärmsjägarskola. D. 1 : 1952–1991 – en jubileumsbok. Karlsborg: Stift. Fallskärmsjägarskolans historia. 1992. Libris 1519334. ISBN 91-630-1182-4 
  10. ^ [a b c] Jarneberg Eric, red (1996). Kustjägare 1956–1996. Stockholm: Militärhistoriska förlaget. Libris 7747365. ISBN 91-85266-61-2 
  11. ^ [a b c] Carlsson Christer, red (2006). Kustjägarna 50 år. Stockholm: Sällskapet Kustjägarveteraner. Libris 10272397. ISBN 91-631-9337-X 
  12. ^ ”Flygbasjägarnas historia”. Försvarsmakten. Arkiverad från originalet den 29 november 2014. https://web.archive.org/web/20141129230354/http://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/blekinge-flygflottilj-f-17/om-blekinge-flygflottilj/flygbasjagarkompaniet/fortest/flygbasjagarnas-historia/. Läst 29 november 2014. 
  13. ^ Världens Historia, Illustrerad vetenskap, Nr 18 2014
  14. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100813163618/http://www.barrskogsfilm.se/artiklar/avhasta.htm. Läst 8 december 2014. 
  15. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 10 december 2014. https://web.archive.org/web/20141210174319/http://www.armehandbok.se/Sida_179.htm. Läst 10 december 2014. 
  16. ^ Cronenberg Arvid, red (1994). Umeås blå dragoner. Arvidsjaur: Norrlands dragonregemente. Libris 7449847. ISBN 91-630-2364-4
  17. ^ Åhslund Bengt, red (1986). Livhusarerna: ett svenskt kavalleriregementes nutidshistoria : [studier i livhusarernas historia under Skövdetiden, 1891-1984]. Karlsborg: Livregementets husarers historiekommitté. Libris 7667188. ISBN 91-7810-757-1
  18. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 19 december 2014. https://web.archive.org/web/20141219073148/http://k1kamrat.se/Om_oss/Livreg_tillhast.pdf. Läst 19 december 2014. 
  19. ^ [a b] Guldbrand Wilhelm, red (2010). Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner. Libris 12064720. ISBN 978-91-633-7129-5