Öppna huvudmenyn

Principen om första asylland är inskriven i Dublinförordningen och säger att den som flyr från förföljelse ska söka asyl i det första europeiska land han/hon anländer till och som kan erbjuda skydd, allt under förutsättning att landet tillhör Europeiska unionen eller Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.

Svenska migrationsverket har följande beskrivning. Den som flyr har inte rätt att välja asylland. Tanken är att den som har skyddsskäl ska söka asyl i det första land han/hon kommer till efter flykten, om personen där är skyddad från förföljelse och från att sändas tillbaka till det land man flytt ifrån. En asylsökande som har vistats i ett så kallat första asylland före ankomsten till Sverige återsänds därför dit. Det sker emellertid inte om personen bara rest genom ett annat land utan att stanna där. (Jämför Dublinförordningen.)[1]

Denna princip, tillsammans med det faktum att Sverige inte gränsar till något land där folk förföljs, har för Sverige effekten att ingen kan söka asyl på en svensk ambassad eftersom beskedet blir att man ska söka asyl där man är eller ett grannland. Dessutom beviljas inte turistvisum för medborgare i länder varifrån många asylsökande kommer. Därför kommer de flesta asylsökande i Sverige med flyktingsmugglare och utan pass som hade kunnat visa till vilket land de först anlänt.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Ordförklaringar - Migrationsverket” (på sv). www.migrationsverket.se. http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Ordforklaringar.html. Läst 8 oktober 2015. 
  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.