En linjär operator T som opererar på mätbara funktioner i
R
n
{\displaystyle \mathbb {R} ^{n}}
är en integraloperator om det finns en kärna
K
:
R
n
×
R
n
→
R
{\displaystyle K:\mathbb {R} ^{n}\times \mathbb {R} ^{n}\rightarrow \mathbb {R} }
så att man kan formulera
T
f
(
x
)
=
∫
K
(
x
,
y
)
f
(
y
)
d
y
{\displaystyle Tf(x)=\int K(x,y)f(y)\,dy}
för en funktion f och alla
x
∈
R
n
{\displaystyle x\in \mathbb {R} ^{n}}
. Tyvärr är ofta den här formeln inte definierad för alla funktioner och inte heller för alla punkter. De här operatorerna kallas singulära . Mer precist, en integraloperator T är en singulär integraloperator om kärnan K inte är definierad inom diagonalen
{
(
x
,
y
)
:
x
=
y
}
{\displaystyle \{(x,y):x=y\}\,}
och Tf(x) är definierad bara när
x
∉
spt
(
f
)
:=
{
f
(
u
)
:
u
≠
0
}
¯
{\displaystyle x\notin {\mbox{spt}}(f):={\overline {\{f(u):u\neq 0\}}}\,}
,
dvs Tf(x) är inte definierad i funktionens f underlag .
Den intressanta frågan är: hur kan vi definiera en singulär integraloperator så att den är en begränsad operator
L
p
→
L
p
{\displaystyle L^{p}\rightarrow L^{p}}
där
L
p
{\displaystyle L^{p}\,}
är
L
p
{\displaystyle L^{p}}
-rummet för
R
n
{\displaystyle \mathbb {R} ^{n}}
?
Till exempel, låt
f
∈
C
c
∞
(
R
)
{\displaystyle f\in C_{c}^{\infty }(\mathbb {R} )}
, dvs underlaget för f är en kompakt mängd och f är
C
∞
{\displaystyle C^{\infty }}
. Definiera
H
f
(
x
)
:=
∫
f
(
y
)
x
−
y
d
y
{\displaystyle Hf(x):=\int {\frac {f(y)}{x-y}}\,dy}
för
x
∉
spt
(
f
)
{\displaystyle x\notin {\mbox{spt}}(f)\,}
, dvs
H
{\displaystyle H\,}
är Hilberttransformen . Då blir kärnan
K
(
x
,
y
)
=
1
x
−
y
{\displaystyle K(x,y)={\frac {1}{x-y}}}
.
Hilberttransformen är en singulär integraloperator eftersom kärnan har en singulär punkt när
x
=
y
{\displaystyle x=y\,}
. Man kan också definiera Hilbertransformen för Lp -funktioner eftersom
C
c
∞
(
R
)
{\displaystyle C_{c}^{\infty }(\mathbb {R} )}
är en tät delmängd i
L
p
(
R
)
{\displaystyle L^{p}(\mathbb {R} )}
.
Dessutom, med detta kan man visa att det finns
C
p
>
0
{\displaystyle C_{p}>0\,}
så att om
f
∈
L
p
{\displaystyle f\in L^{p}}
så är
‖
H
f
‖
p
≤
C
p
‖
f
‖
p
{\displaystyle \|Hf\|_{p}\leq C_{p}\|f\|_{p}}
.
Därför är H en begränsad operator
L
p
→
L
p
{\displaystyle L^{p}\rightarrow L^{p}}
.
Kan man även visa detta för generella singulära integraloperatorer? Tb-satsen förklarar att det går.
Inom Tb-satsen behövs några antaganden om testfunktionerna
b
1
{\displaystyle b_{1}}
och
b
2
{\displaystyle b_{2}}
, kärnan K och operatoren T .
Para-akkretivt antagande för testfunktionen
redigera
Låt
b
:
R
n
→
R
{\displaystyle b:\mathbb {R} ^{n}\rightarrow \mathbb {R} }
vara en lokalt integrebar funktion. Man sägar att b är en para-akkretiv funktion om det finns
δ
>
0
{\displaystyle \delta >0\,}
så att
1
|
Q
|
|
∫
Q
b
|
≥
δ
{\displaystyle {\frac {1}{|Q|}}\left|\int _{Q}b\right|\geq \delta }
för alla kuber
Q
⊂
R
n
{\displaystyle Q\subset \mathbb {R} ^{n}}
där integralen är Lebesgueintegralen och |Q| är kubens Q :s Lebesguemått .
En kärna
K
{\displaystyle K\,}
är en Calderón-Zygmund kärna om det uppfyller standardvillkoren :
Begränsadvillkor : det finns
C
>
0
{\displaystyle C>0\,}
så att
|
K
(
x
,
y
)
|
≤
C
|
x
−
y
|
n
{\displaystyle |K(x,y)|\leq {\frac {C}{|x-y|^{n}}}}
för alla
x
≠
y
{\displaystyle x\neq y}
.
Tillväxtvillkor : det finns
C
>
0
{\displaystyle C>0\,}
och
α
>
0
{\displaystyle \alpha >0\,}
så att
|
K
(
x
+
h
,
y
)
−
K
(
x
,
y
)
|
+
|
K
(
x
,
y
+
h
)
−
K
(
x
,
y
)
|
≤
C
|
h
|
α
|
x
−
y
|
n
+
α
{\displaystyle |K(x+h,y)-K(x,y)|+|K(x,y+h)-K(x,y)|\leq {\frac {C|h|^{\alpha }}{|x-y|^{n+\alpha }}}}
för alla
|
h
|
<
1
2
|
x
−
y
|
{\displaystyle |h|<{\frac {1}{2}}|x-y|}
.
Svagt begränsat-villkor för operatorer
redigera
Låt
b
1
,
b
2
∈
L
∞
(
R
n
)
{\displaystyle b_{1},b_{2}\in L^{\infty }(\mathbb {R} ^{n})}
vara para-akkretiva funktioner. En linjär operator T är
(
b
1
,
b
2
)
{\displaystyle (b_{1},b_{2})\,}
-svagt begränsat om det finns
C
>
0
{\displaystyle C>0\,}
så att
|
∫
χ
Q
b
2
T
(
χ
Q
b
1
)
|
≤
C
|
Q
|
{\displaystyle \left|\int \chi _{Q}b_{2}T(\chi _{Q}b_{1})\right|\leq C|Q|}
för alla kuber
Q
⊂
R
n
{\displaystyle Q\subset \mathbb {R} ^{n}}
.
Begränsad med mellansvängning (rummet BMO)
redigera
Låt
b
1
,
b
2
∈
L
∞
(
R
n
)
{\displaystyle b_{1},b_{2}\in L^{\infty }(\mathbb {R} ^{n})}
vara para-akkretiva funktioner, dessa kallas testfunktioner . Låt
T
{\displaystyle T\,}
vara en integraloperator som har en Calderón-Zygmund kärna. Antag att
T
{\displaystyle T\,}
är definierad för
b
1
{\displaystyle b_{1}\,}
och dessutom
T
{\displaystyle T\,}
:s transponat
T
∗
{\displaystyle T^{*}\,}
är definierad för
b
2
{\displaystyle b_{2}\,}
.
Då är
T
{\displaystyle T\,}
en begränsad operator
L
p
→
L
p
{\displaystyle L^{p}\rightarrow L^{p}}
om och endast om
T
{\displaystyle T\,}
är
(
b
1
,
b
2
)
{\displaystyle (b_{1},b_{2})\,}
-svagt begränsad,
T
b
1
∈
BMO
(
R
n
)
{\displaystyle Tb_{1}\in {\mbox{BMO}}(\mathbb {R} ^{n})\,}
och
T
∗
b
2
∈
BMO
(
R
n
)
.
{\displaystyle T^{*}b_{2}\in {\mbox{BMO}}(\mathbb {R} ^{n})\,.}
Idén är att första prova Tb-satsen så att vi har en begränsad operator
T
:
L
2
→
L
2
{\displaystyle T:L^{2}\rightarrow L^{2}}
. Det här är den kritiska andelen för det här provet. Nämligen, när vi har
T
:
L
2
→
L
2
{\displaystyle T:L^{2}\rightarrow L^{2}}
det är lätt att prova
T
:
L
p
→
L
p
{\displaystyle T:L^{p}\rightarrow L^{p}}
för fixt
1
<
p
<
∞
{\displaystyle 1<p<\infty \,}
eftersom vi kan interpolera med Cotlars olikheten för
1
<
p
<
2
{\displaystyle 1<p<2\,}
och sedan använda dualhetet för
2
<
p
<
∞
{\displaystyle 2<p<\infty }
.
Nuförtiden finns många olika bevis för
T
:
L
2
→
L
2
{\displaystyle T:L^{2}\rightarrow L^{2}}
. En prov är att vi använder dyadisk kuber :
Om
k
∈
Z
{\displaystyle k\in \mathbb {Z} }
så är
Q
⊂
R
n
{\displaystyle Q\subset \mathbb {R} ^{n}}
en dyadisk kub med ordning k , om där finns
m
¯
∈
Z
n
{\displaystyle {\overline {m}}\in \mathbb {Z} ^{n}}
så att
Q
=
[
0
,
2
k
[
n
+
2
k
m
¯
.
{\displaystyle Q=[0,2^{k}[^{n}\,+\,2^{k}{\overline {m}}\,.}
Vi betecknar
D
k
{\displaystyle {\mathcal {D}}_{k}}
av familj av alla dyadisk kuber med ordning k i
R
n
{\displaystyle \mathbb {R} ^{n}}
och
D
:=
⋃
k
∈
Z
D
k
.
{\displaystyle {\mathcal {D}}:=\bigcup _{k\in \mathbb {Z} }{\mathcal {D}}_{k}.}
För varje
k
∈
Z
{\displaystyle k\in \mathbb {Z} }
dyadiska kuber med ordning k är en stratifiering av
R
n
{\displaystyle \mathbb {R} ^{n}}
och vi har:
Q
,
Q
′
∈
D
k
⇒
Q
∩
Q
′
=
∅
∨
Q
⊂
Q
′
∨
Q
′
⊂
Q
.
{\displaystyle Q,Q'\in {\mathcal {D}}_{k}\quad \Rightarrow \quad Q\cap Q'=\emptyset \quad \lor \quad Q\subset Q'\quad \lor \quad Q'\subset Q.}
Vi har en begränsad operator
T
:
L
2
→
L
2
{\displaystyle T:L^{2}\rightarrow L^{2}}
om och endast om vi kan bevisa att
‖
T
f
‖
2
≤
C
‖
f
‖
2
{\displaystyle \|Tf\|_{2}\leq C\|f\|_{2}\,}
för alla
f
∈
L
p
{\displaystyle f\in L^{p}}
. Eftersom
L
2
(
R
n
)
{\displaystyle L^{2}(\mathbb {R} ^{n})}
är en Hilbertrummet med inre produkten
⟨
f
,
g
⟩
:=
∫
R
n
f
g
{\displaystyle \langle f,g\rangle :=\int _{\mathbb {R} ^{n}}fg}
så man kan använda inom funktionalanalys så att
‖
T
f
‖
2
=
sup
{
|
⟨
g
,
T
f
⟩
|
:
g
∈
L
2
,
‖
g
‖
2
≤
1
}
.
{\displaystyle \|Tf\|_{2}=\sup\{|\langle g,Tf\rangle |:g\in L^{2},\|g\|_{2}\leq 1\}\,.}
Därför, vi måste använda att
|
⟨
g
,
T
f
⟩
|
≤
C
‖
f
‖
2
‖
g
‖
2
{\displaystyle |\langle g,Tf\rangle |\leq C\|f\|_{2}\|g\|_{2}}
för alla
g
∈
L
2
{\displaystyle g\in L^{2}\,}
och
‖
g
‖
2
≤
1
.
{\displaystyle \|g\|_{2}\leq 1\,.}
För
k
∈
Z
{\displaystyle k\in \mathbb {Z} }
och en para-akkretiv funktion
b
:
R
n
→
R
{\displaystyle b:\mathbb {R} ^{n}\rightarrow \mathbb {R} }
definiera sannolikhetsteoretiska begrepper "väntevärder" och "spridninger" :
k-väntevärde:
E
k
f
:=
∑
Q
∈
D
k
(
1
|
Q
|
∫
Q
f
)
χ
Q
{\displaystyle \mathbb {E} _{k}f:=\sum _{Q\in {\mathcal {D}}_{k}}\left({\frac {1}{|Q|}}\int _{Q}f\right)\chi _{Q}}
k-spridning:
D
k
f
:=
E
k
−
1
f
−
E
k
f
{\displaystyle \mathbb {D} _{k}f:=\mathbb {E} _{k-1}f-\mathbb {E} _{k}f}
b -viktad k -väntevärde:
E
k
b
f
:=
b
E
k
f
E
k
b
{\displaystyle \mathbb {E} _{k}^{b}f:=b{\frac {\mathbb {E} _{k}f}{\mathbb {E} _{k}b}}}
b -viktad k -spridning:
D
k
b
f
:=
E
k
−
1
b
f
−
E
k
b
f
{\displaystyle \mathbb {D} _{k}^{b}f:=\mathbb {E} _{k-1}^{b}f-\mathbb {E} _{k}^{b}f}
Med Carlesons inbäddningsats vi kan visa att
f
=
∑
k
∈
Z
D
k
b
f
{\displaystyle f=\sum _{k\in \mathbb {Z} }\mathbb {D} _{k}^{b}f}
för
f
∈
L
2
{\displaystyle f\in L^{2}\,}
med konvergens [särskiljning behövs ] vid
L
2
{\displaystyle L^{2}}
-norm . Med svagt begränsat-villkor och standardvillkor man kan visa att för
g
∈
L
2
{\displaystyle g\in L^{2}\,}
med
‖
g
‖
2
≤
1
{\displaystyle \|g\|_{2}\leq 1\,}
vi har
|
⟨
g
,
T
f
⟩
|
=
|
∑
k
∈
Z
⟨
g
,
[
(
E
k
b
2
)
∗
T
D
k
b
1
+
(
D
k
b
2
)
∗
T
E
k
b
1
+
(
D
k
b
2
)
∗
T
D
k
b
1
]
f
⟩
|
.
{\displaystyle |\langle g,Tf\rangle |=\left|\sum _{k\in \mathbb {Z} }\langle g,[(\mathbb {E} _{k}^{b_{2}})^{*}T\mathbb {D} _{k}^{b_{1}}+(\mathbb {D} _{k}^{b_{2}})^{*}T\mathbb {E} _{k}^{b_{1}}+(\mathbb {D} _{k}^{b_{2}})^{*}T\mathbb {D} _{k}^{b_{1}}]f\rangle \right|.}
Å andra sidan för en para-akkretiv funktion b , en dyadisk kub
Q
∈
D
k
{\displaystyle Q\in {\mathcal {D}}_{k}}
,
Q
=
⋃
u
=
1
2
n
Q
u
{\displaystyle Q=\bigcup _{u=1}^{2^{n}}Q_{u}}
, var
Q
u
∈
D
k
−
1
{\displaystyle Q_{u}\in {\mathcal {D}}_{k-1}}
, och
1
≤
u
≤
2
n
{\displaystyle 1\leq u\leq 2^{n}}
definirar vi en Haarfunktion
φ
Q
,
u
b
:
R
n
→
R
{\displaystyle \varphi _{Q,u}^{b}:\mathbb {R} ^{n}\rightarrow \mathbb {R} }
så att
ϕ
Q
,
u
b
(
x
)
:=
∫
Q
u
b
∫
∪
p
=
u
+
1
2
n
Q
p
b
∫
∪
p
=
u
2
n
Q
p
b
(
χ
Q
u
(
x
)
∫
Q
u
b
−
χ
∪
p
=
u
2
n
Q
p
(
x
)
∫
∪
p
=
u
2
n
Q
p
b
)
{\displaystyle \phi _{Q,u}^{b}(x):={\sqrt {\frac {\int _{Q_{u}}b\int _{\cup _{p=u+1}^{2^{n}}Q_{p}}b}{\int _{\cup _{p=u}^{2^{n}}Q_{p}}b}}}\left({\frac {\chi _{Q_{u}}(x)}{\int _{Q_{u}}b}}-{\frac {\chi _{\cup _{p=u}^{2^{n}}Q_{p}}(x)}{\int _{\cup _{p=u}^{2^{n}}Q_{p}}b}}\right)}
Med Haarfunktioner man kan använda b -viktad k -väntevärder och -spridningar så att man har:
|
∑
k
∈
Z
⟨
D
k
b
2
g
,
T
D
k
b
1
f
⟩
|
≤
C
3
‖
f
‖
2
‖
g
‖
2
.
{\displaystyle \left|\sum _{k\in \mathbb {Z} }\langle \mathbb {D} _{k}^{b_{2}}g,T\mathbb {D} _{k}^{b_{1}}f\rangle \right|\leq C_{3}\|f\|_{2}\|g\|_{2}.}
|
∑
k
∈
Z
⟨
E
k
b
2
g
,
T
D
k
b
1
f
⟩
|
≤
C
1
‖
f
‖
2
‖
g
‖
2
.
{\displaystyle \left|\sum _{k\in \mathbb {Z} }\langle \mathbb {E} _{k}^{b_{2}}g,T\mathbb {D} _{k}^{b_{1}}f\rangle \right|\leq C_{1}\|f\|_{2}\|g\|_{2}.}
Förra är symmetrisk med
⟨
D
k
b
2
g
,
T
E
k
b
1
f
⟩
{\displaystyle \langle \mathbb {D} _{k}^{b_{2}}g,T\mathbb {E} _{k}^{b_{1}}f\rangle }
, dvs man har:
|
∑
k
∈
Z
⟨
D
k
b
2
g
,
T
E
k
b
1
f
⟩
|
≤
C
2
‖
f
‖
2
‖
g
‖
2
.
{\displaystyle \left|\sum _{k\in \mathbb {Z} }\langle \mathbb {D} _{k}^{b_{2}}g,T\mathbb {E} _{k}^{b_{1}}f\rangle \right|\leq C_{2}\|f\|_{2}\|g\|_{2}.}
Därför vi har med triangelolikheten att
|
⟨
g
,
T
f
⟩
|
≤
max
{
C
1
,
C
2
,
C
3
}
‖
f
‖
2
‖
g
‖
2
{\displaystyle |\langle g,Tf\rangle |\leq \max\{C_{1},C_{2},C_{3}\}\|f\|_{2}\|g\|_{2}}
,
dvs Tb-satsen.
Hilberttransformen
H
f
,
{\displaystyle Hf\,,}
H
f
(
x
)
=
∫
f
(
y
)
x
−
y
d
y
{\displaystyle Hf(x)=\int {\frac {f(y)}{x-y}}\,dy}
,
är en begränsad operator
L
p
→
L
p
{\displaystyle L^{p}\rightarrow L^{p}}
eftersom man kan testa Hilbertransformen med para-akkretiva testfunktioner
b
1
=
b
2
=
1
.
{\displaystyle b_{1}=b_{2}=1\,.}
C
Γ
f
(
x
)
:=
∫
f
(
y
)
x
−
y
−
i
(
Γ
(
x
)
−
Γ
(
y
)
)
d
y
{\displaystyle {\mathcal {C}}_{\Gamma }f(x):=\int {\frac {f(y)}{x-y-i(\Gamma (x)-\Gamma (y))}}\,dy}
,
är en begränsad operator
L
p
→
L
p
{\displaystyle L^{p}\rightarrow L^{p}}
eftersom man kan testa Cauchytransformen med para-akkretiva testfunktioner
b
1
=
b
2
=
1
+
i
Γ
′
.
{\displaystyle b_{1}=b_{2}=1+i\Gamma '\,.}
Här
Γ
:
R
→
R
{\displaystyle \Gamma :\mathbb {R} \rightarrow \mathbb {R} \,}
är en Lipschitzfunktion vilket ger att derivatan
Γ
′
{\displaystyle \Gamma '\,}
finns nästan överallt .
Guy David, Jean-Lin Journé, Stephen Semmes, Opérateurs de Calderón-Zygmund, fonctions para-accrétives et interpolation , Rev. Mat. Iberoamericana 1(4): 1 - 56, 1985.