Inom matematiken är Lebesguemått ett mått som motsvarar de vanliga uppfattningarna om längd, yta och volym för mängder i en, två och tre dimensioner. Lebesguemåttet är definierat i det euklidiska rummet . Det introducerades år 1901 i en artikel av Henri Lebesgue och publicerades även i hans doktorsavhandling 1902.[1]
Lebesguemåttet definieras ofta med hjälp av ett yttre mått som kallas Lebesgues yttre mått eller yttre Lebesguemått. Med detta yttre mått går det att mäta alla mängder, men det saknar vissa egenskaper som ett mått skall ha.
Lebesgues idé var att använda den linjära strukturen i för att beräkna storleken på mängder. Man täcker mängden som ska mätas med rätblock, eftersom volymen av rätblock är lätt att beräkna och tar sedan den minsta volymsumman av rätblocken.
Yttre Lebesguemått är inte ett mått, eftersom det inte är sigma-additivt, på grund av att det finns för mycket mängder att mäta. Därför måste man identifiera vilka mängder som inte är resonliga att mäta.
Det går att visa att det finns mängder som inte är Lebesguemätbara. Om man begränsar yttre Lebesguemåttet till Lebesguemätbara mängder är det ett mått.
Mer precist, låt vara familjen av alla Lebesguemätbara mängder.
Eftersom funktionen är ett yttre mått, går det att visa att familjen är en sigma-algebra och att funktionen är uppräkneligt additiv för alla Lebesguemätbara mängder. Därför är funktionen
Carathéodorys kriterium för Lebesguemätbarhet är ganska abstrakt och inte nödvändigtvis det mest intuitiva. För mängder med ändligt yttre Lebesguemått finns det andra definitioner för mätbarhet som är ekvivalenta med Carathéodorys kriterium. Exempelvis kan man använda vad som kallas inre Lebesguemåttet.
Till exempel om är Lebesguemätbar så är måttet för talet . Likaså om är Lebesguemätbar så är måttet för talet . Inre Lebesguemåttet utvidgar det här begreppet för hela rummet .
För med är det inre Lebesguemåttet talet
Det går att visa att för med
.
Det går även att visa att en mängd med är Lebesguemätbar om och endast om
Det finns även överuppräkneliga mängder som har Lebesguemåttet noll, exempelvis har Cantormängden 1-dimensionella Lebesguemåttet noll.
Det går även att visa att om och varje delmängd till A är Lebesguemätbar så är . En följd av detta är att varje mängd som har positivt mått har en delmängd som inte är mätbar.
Lebesguemåttet är inte lämpligt för att mäta mängder med komplicerade geometriska strukturer, exempelvis mångfalder och fraktaler. För dessa finns ett mer modernt mått, Hausdorffmåttet.