Prokurator var under ryska tiden en till kejserliga senaten för Finland knuten ämbetsman.

Prokuratorn utnämndes av kejsaren och var landets högsta åklagarmyndighet samt utövade tillsyn över att lag och författning efterlevdes av alla ämbetsverk och myndigheter. Han var chef för ett ämbetsverk, prokuratorsexpeditionen, och biträddes av en prokuratorsadjoint. I stället för prokuratorsämbetet inrättades i det självständiga Finland ett justitiekanslersämbete.[1]

Prokurator Ämbetstid
Matthias Calonius 1809–1816
Anders Fabian Orrhjelm 1816
Carl Edvard Gyldenstolpe 1817–1822
Carl Johan Walleen 1822–1854
Carl Wilhelm Trapp 1855–1856
Carl Edvard Gadd 1856–1863
Eugen von Knorring 1863–1867
Bror Peterson 1867–1870
Frans Richard de la Chapelle 1870–1871
Johan Philip Palmén 1871–1877
Theodor Sederholm (Cederholm) 1877–1882
Robert Montgomery 1882–1886
Karl Gustaf Ehrström 1886
Alexander von Weissenberg 1886–1890
Georg Henrik Calonius 1890–1897
Woldemar Söderhjelm 1897–1900
Eliel Johnsson (Soisalon-Soininen) 1901–1905
Daniel Woldemar Åkerman (t.f.) 1905
Valdemar von Hellens (Hirvikanta) 1905
Julius Grotenfelt 1905–1908
Lorenzo Kihlman 1908–1909
Axel Charpentier (t.f.) 1909–1910
Immi Savonius (t.f.) 1910–1911
Aleksei Hozjainov 1911–1913
Konstantin Kazanski 1914–1917
Pehr Evind Svinhufvud 1917–1918

ReferenserRedigera