Militärpolisen i Sverige
Militärpolisen i Sverige ingår i Försvarsmakten. Fram till 1964 var den svenska beteckningen fältpolis. Militärpolisen upprätthåller ordning och säkerhet inom Försvarsmakten, samt genomför militärpolisverksamhet vid internationella insatser. Sverige har däremot inga gendarmeriförband.
Organisation redigera
Militärpolisfunktionen inom Försvarsmakten har sitt centrum på Livgardet (LG) i Kungsängen, där Försvarsmaktens militärpolisenhet (FM MPE) finns, och sköter all svensk militärpolisutbildning.[1] De två militärpoliskompanier (14. MPkomp och 15. MPkomp) som ingår i Försvarsmaktens insatsorganisation är baserade på Livgardet. Militärpolisutbildad personal finns placerad på flera orter i Sverige, och ingår även i andra krigsförband än militärpoliskompanierna.
Trafikförband redigera
Militärpolisen har även trafikpolisiära uppgifter. Utöver militärpolisen finns inom Försvarsmakten även trafikförband i form av MOVCON-plutoner som ingår i Göta trängregemente (T 2), och trafikplutoner i Hemvärnet.[2]
Uppgifter och befogenhet redigera
Militärpolisens uppgifter är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom Försvarsmakten, samt att ge understöd till andra förband vid insatser.[3] Exempel på konkreta uppgifter är hantering av frihetsberövade personer, brottsutredningar, kriminalunderrättelsetjänst, personskydd och trafiktjänst. Militärpolisförband tjänstgör även inom internationella insatser.
Den svenska militärpolisens befogenheter regleras i en särskild förordning.[4] Förenklat har militärpolisen samma befogenheter som den civila svenska polisen, men endast inom Försvarsmakten, varmed avses såväl geografisk plats som person och materiel tillhörande Försvarsmakten.
Det förekommer att officerare i bevakningstjänst på militära förband är militärpoliser, vilket ger dem större befogenheter i händelse av ordnings- eller säkerhetsstörning.
Utbildning till militärpolis sker vid polisprogrammet vid Linnéuniversitetet i Växjö.
Internationell tjänstgöring redigera
Svenska militärpoliser i internationell tjänst kan ingå i svenska insatser inom ramen för FN- eller NATO-operationer. Sådana militärpolisers huvuduppgift är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom ingående militära förband. Militärpoliser i internationell tjänst är antingen grundutbildade inom Försvarsmakten eller av civil polismyndighet.
Historik redigera
Äldre tider redigera
I äldre tiders svenska krigsmakt utfördes polisiära uppgifter av profosser, som hade som uppgift att övervaka ordningen inom läger och förläggningar, beivra militära brott och övervaka verkställandet av militära straff.[5] Högst bland profosserna stod generalprofossen, som senare, under 1600- och 1700-talen, kallades generalgevaldiger, och hade både polis- och åklagaruppgifter.[6] Från 1798 överfördes åklagaruppgifterna till krigsfiskaler.[7] Under generalprofossen eller generalgevaldigern fanns regementsprofosser och kompaniprofosser eller faneprofosser. När en svensk armé låg i fält fanns i högkvarteret och i varje arméfördelningskvarter en fältgevaldiger, som lydde under kommendanten.[8] Profossbefattningen förlorade senare i betydelse, och hade som uppgift att verkställa kroppsbestraffningar och övervaka de som satt i arrest. På 1800-talet övergick den senare uppgiften på väblarna.
Väbel förekom redan på 1500-talet som benämning på den underofficer som höll uppsyn över ordning inom fänikan.[9] På 1600-talet slog fänikorna samman till regementen, och då fick regementsstaben en regementsväbel, som hade till uppgift att vara allmän åklagare inom regementet och att se till att utdömda bestraffningar verkställdes. Vanligen tillsattes denna befattning bara under krig, och kallades då fältväbel, men däremot inte då regementet var förlagt på roten. Efter Karl XII:s död 1718 drogs befattningen som väbel in och återupprättades flera gånger, men återinfördes mer långvarigt 1833. Regementsväbeln, oftast enbart kallat väbeln, hade in på 1900-talet som uppgift att agera polis inom regementets område och att övervaka att föreskrifter gällande ordning efterlevdes, samt att se till att innehavare av marketenterier och salubodar följde gällande föreskrifter. Dessutom skötte väbeln regementets arrest. Väblarna hade därför under 1800- och början av 1900-talet uppgifter som liknade profossernas i äldre tider.[5]
1900–1939 redigera
Ett krigspolisreglemente infördes 1914 för armén och ett för marinen 1927, men ingen militärpolisstyrka infördes under första världskrigets beredskapshöjning, trots att flera andra länder hade gendarmeri vid denna tid.[10] Möjlighet fanns dock att rekvirera civil polispersonal som förstärkning, men ingen utbildning för detta genomfördes.
1940–2009 redigera
Under andra världskriget utbildades svenska fältpolisförband, efter att ett fältpolisreglemente införts 1940. Utbildningen under kriget skedde på hemlig ort. Det första fältpoliskompaniet bestod av militär personal med bakgrund inom polisen.[10] Efter krigsslutet 1945 förlades fältpolisutbildningen inledningsvis till tre regementen: Svea livgarde (I 1) i Stockholm, Livregementet till häst (K 1) i Stockholm och Livregementets husarer (K 3) i Skövde, och var en del av dessa förbands värnpliktsutbildning. Några år senare samlades all utbildning till I 1, med slutövningar i Rommehed. År 1955 bildades Fältpolisskolan som en enhet vid I 1, men i slutet av 1950-talet flyttas utbildningen successivt till K 3 i Skövde. År 1960 hade utbildningsverksamheten helt överförts till K 3, där ett fältpoliskompani om 145 man utbildades årligen.
År 1964 ändrades "fältpolis" till den internationellt vedertagna beteckningen "militärpolis".
År 1975 flyttades militärpolisutbildningen från K 3 till Livgardets dragoner (K 1) i Stockholm.[10] Under 1980-talet delades militärpolisverksamheten i två delar med olika förbandstyper: militärpoliskompanier inriktade på ordningstjänst och militärpolisskvadroner (Militärpolisjägare) inriktade på säkerhetstjänst, vilket framför allt innebar skydd mot sabotageverksamhet, och således innebar en verksamhet mer liknande jägarförband. Under en period skedde åter utbildning vid K 3, då förlagt till Karlsborg, förutom vid K 1. Den årliga utbildningsvolymen när all utbildning åter skedde vid K 1 var cirka 300 militärpoliser per år, motsvarande två kompanier eller skvadroner. Militärpolisverksamheten fortsatte även efter att K 1 gick upp i Livgardet.
Åren 1998–1999 upprättades militärpolisverksamhet inom marinen, vid Älvsborgs kustartilleriregemente (KA 4) i Göteborg.[10] Rekrytering och utbildning till det första militärpolisberedskapsförbandet, MP01, påbörjades 2002 och från 1 januari 2003 fanns ett stående MP-kompani i beredskap för tjänstgöring inom internationella insatser.[10]
År 2004 bytte militärpolisjägarna namn till MP-säk och ingick tillsammans med säkerhetsförband från Marinen och Flygvapnet i Försvarsmaktens säkerhetsbataljon.
2010– redigera
I och med att värnplikten från 2010 blev vilande, skedde från detta år inte längre någon värnpliktsutbildning av militärpoliser.[10] De anställda och kontrakterade militärpoliserna återfanns i den nya insatsorganisationen huvudsakligen inom två militärpoliskompanier och en säkerhetsbataljon, vilka samtliga enheter är baserade på Livgardet.
Källor redigera
- ^ Försvarsmaktens militärpolisenhet (FM MPE), Försvarsmakten, läst 2013-01-20
- ^ Trängregementet: Om förbandet Arkiverad 26 september 2012 hämtat från the Wayback Machine., Försvarsmakten, läst 2013-01-20
- ^ 15. militärpoliskompaniet Arkiverad 4 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine., Försvarsmakten, läst 2013-01-20
- ^ Förordning med reglemente för militärpolisen (1980:123 )
- ^ [a b] Profoss i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)
- ^ Generalgevaldiger i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
- ^ Krigsfiskal i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911)
- ^ Fältgevaldiger i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
- ^ Väbel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
- ^ [a b c d e f] Den svenska mililtärpolisens historia Arkiverad 15 juli 2013 hämtat från the Wayback Machine., Militärpolisföreningen, läst 2013-01-20
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Militärpolisen i Sverige.
