Fänika, fännika (tyska: Fähnlein, 'liten fana'), betecknade under slutet av medeltiden och ända in på 1600-talet en avdelning fotfolk som följde en fana. Dess styrka överskred sällan 500 man. Ett antal fänikor förenades till ett regemente.[1]

SverigeRedigera

I Sverige utgjorde fänikan under hela 1500-talet den högsta enheten vid fotfolket. Varje landskap uppsatte ett, under olika tider växlande, antal fänikor, vartill kom Gårdsfänikan, ett slags garde, fänikor av präste-, frälse-, fogde-, bergslags- och andra knektar samt ett stundom betydande antal fänikor av värvat manskap.[1]

Fänikans normalstyrka utgjorde under mitten av 1500-talet 25 rotar om 21 man, inberäknade över- och underrotmästare. Den delades i 5 kvarter under var sin kvartermästare, och dess befäl ("ämbeten") utgjordes för övrigt av 1 hövitsman, 1 fänrik, 1 löjtnant (åt fänriken), 1 profoss, 1 kaplan, 1 mönsterskrivare, 1 fältskär samt 5 trumslagare och 1 pipare eller i allt 542 personer. Styrkan växlade dock betydligt och sjönk ofta till 300, ja till 200 man. Vid 1600-talets inträde sjönk styrkan ända till 150 man, stundom mindre; fänikan fick då benämningen kompani.[1]

De flesta svenska regementen har sitt ursprung i lokala fänikor. Ett exempel är I 15, Älvsborgs regemente som har sitt ursprung i de fänikor som under 1500-talet skapades i Västergötlands södra del.[källa behövs]

Fännika användes även om själva fanan, särskilt använt som fälttecken.[2]

KällorRedigera

  1. ^ [a b c] Fänika i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
  2. ^ ”Fännika”. SAOB. 1926. https://svenska.se/saob/?id=F_2023-0127.Clky&pz=5. ”i uttr. under fännikan o. d., under fanan l. fanorna, i krigstjänst.”