Lista över feminina ord i svenska språkliga varieteter

Grammatiskt genus, som har tilldelat ett dött ting som dörr kvinnligt kön i svenska språket, är en annan sak än biologiskt kön.

Feminina ord i svenska språkliga varieteter är en lista över arvord och tidiga lånord som har eller har haft feminin ordböjning i svenska folkmål eller tidigare nysvenskt riksspråk.

UrsprungRedigera

De svenska språkliga varieteterna, såväl folkmålen som det begynnande standardspråket, hade ursprungligen tre grammatiska genera (genus): femininum (kvinnokön), maskulinum (manskön) och neutrum.[1][2] Substantiv som betecknar döda ting kan ha grammatiskt genus: jord, sol och bok är gamla feminina ord; himmel, väg och sten är gamla maskulina ord.[3] Talarna sade inte ”den” om saker; de nyttjade pronomina hon och han om döda ting: sola (solen) kallades ”hon”, vilket kan ske även i nutida standardsvenska.

Uppdelningen i tre genera är ett arv från urindoeuropeiskan.[4] De svenska feminina orden har tre huvudkällor:

  1. Det finns en kärna av arvord som funnits i språket sedan förhistorisk tid. Dessa ord är korta och konkreta, som hand, och finns ofta i besläktade språk, och har där feminint genus (om sådant finns): engelska hand, tyska die Hand (die = femininum).
  2. På medeltiden och senare kom många tyska ord in i svenskan, inledningsvis mest lågtyska, som ankomst; jämför standardtyska die Ankunft. Några av dessa ord behöll eller fick feminint genus i svenska språkliga varieteter inklusive skrivna former av svenska, eftersom femininum då var levande i all svenska.
  3. Dessutom inkom ett stort antal ord med klassiskt (latinskt och grekiskt) ursprung. De fåtaliga tidiga lånorden från tiden före Sveriges kristnande ser skenbart inhemska ut, som mölla (kvarn). Fler ord kom med kristendomen, och har också omformats till ha samma struktur som inhemska ord: kyrka, mässa. Men den stora inströmningen kom i senare tid med ord som information, astronomi, triangel och buljong. Dessa oftast klassiska eller franska ord kan vanligen identifieras som lånord av lekmannen eftersom de har annorlunda betoning och struktur.

I nedanstående lista medtages ord från de två första kategorierna, och de äldsta orden ur den tredje. Nyare lånord med klassiskt ursprung har inte tagits med, av två skäl: dels har de knappast funnits i folkmål, och har alltså knappast utvecklat genuin svensk tillhörighet till feminint och maskulint genus utan har snarare direkt fått realgenus (den‑genus); dels kan feminint och maskulint genus, om det alls funnits, ofta avgöras av dessa ords slutstavelse.

Utmärkande drag för feminina ord i grammatikenRedigera

I de nyare svenska språklig varieteter som inte har så mycket kasusböjning finns eller fanns framför allt dessa två utmärkande drag för feminina ord:

  1. Ett feminint ting eller en person omnämndes med pronomenet hon, som nämnts ovan.[a] I vissa äldre texter kan detta vara det enda tydliga tecknet på att författaren gav feminint genus åt döda föremål, som hos Carl von Linné: ”på norra sidan af Öen, der hon war aldrabrantast”[6].
  2. Feminina ord hade ofta egna ändelser, särskilt i talspråk:
A) i bestämd form
sola i götamål och mellansvenska mål[7],
solena i gränsbygderna Blekinge–Skåne–Småland,
soliSödertörn,[8]
dock boken som i standardspråket i sydsvenska mål och i några uppsvenska mål;[7][8]
B) på bestämningsord: öina varma sol = en varm sol i Listers härad.
(Bestämningar är adjektiv och andra ord som är beroende av huvudordet i en nominalfras. I ovanstående exempel har bestämningarna öina och varma ändelser eftersom de styrs av det feminina huvudordet sol.)

I språkliga varieteter med bevarad kasusböjning finns eller fanns ett större antal morfologiska skillnader mellan femininum och maskulinum, vilket beskrivs i specialartiklar som Älvdalska.

SexusRedigera

Feminint och maskulint genus skall inte förväxlas med sexus. Sexus är semantiskt (biologiskt) genus;[9] vissa ord betecknar verkligen kvinnliga eller manliga personer:

den gamla gummanhon

den gamle gubbenhan

Dessa ord tillhör i nutida standardsvenska samma grammatiska genus: utrum (den‑genus) – se nedan. Men de har olika sexus; sexus finns alltså även om de grammatiska genera maskulinum och femininum försvunnit.

Sammanfall av femininum och maskulinum till utrumRedigera

När genus började förändras i det skrivna och talade riksspråket räknade grammatiker först med fyra grammatiska genera: maskulinum, femininum, reale/realgenus och neutrum. Reale/realgenus kallade man de gamla feminina och maskulina ord, som inte längre kallades hon eller han utan den.

Modern grammatik slår ihop maskulinum, femininum och reale/realgenus till utrum. I standardsvenska och några dialekter har maskulinum och femininum alltså sammanfallit till genuset utrum. Neutrum finns kvar; de två genera utrum och neutrum kallas populärt n‑genus (den bilen) och t‑genus (det huset).

Utrum i standardsvenska har i stort sett en ordböjning som liknar den gamla maskulina böjningen. I dialekter med tre genus kan man säga stenen (maskulinum) men sola (femininum). I standardspråket säger man stenen och solen. Sammanfallet mellan femininum och maskulinum innebär alltså i stort sett att femininum försvunnit eller uppgått i maskulinum. Om en person som talar standardsvenska vill behärska feminint genus (till exempel om personen vill lära en dialekt) är det ofta frågan om att lära sig de feminina orden och ändra deras böjning.

Regler för genusbestämning efter ordslut och ordbildningssuffixRedigera

Oförutsägbar och förutsägbar genustillhörighetRedigera

För många ord finns ingen regel som säger huruvida de har eller hade feminint genus; alla sådana ord tas med i listan nedan.

Ett mycket stort antal ord är däremot feminina eftersom de slutar på vissa språkljud eller vissa ändelser. Ord som kan genusbestämmas medelst dessa regler medtages oftast ej i listan, som annars skulle bli mycket lång.

Dessa regler gäller språkliga varieteter (nutida och äldre) som har feminint genus, alltså inte nuvarande standardsvenska. Reglerna gäller i princip alla olika svenska varieteter som har femininum, men standardsvenska former används som referensformer i framställningen.

ReglerRedigera

Ett antal ordslut markerar med inga eller få undantag feminint genus:

1. Ord som slutar på ‑a och har pluraländelse på ‑or i standardsvenska är feminina: flicka, klocka, lärarinna.[10][11] T‑genusord som hjärta, schema är självfallet inte feminina. De feminina orden ondska, grönska och spetälska har sällan pluralform, men om man försöker bilda en pluralform säger språkkänslan att pluraländelsen skulle vara ‑or. Hit hör även plurale-tantum-ord på ‑or, som icke eller sällan förekommer i singularis: byxor.

2. Substantiv som bildats av verb med suffixet ‑an är feminina:[10][11] till exempel fruktan av frukta, vidare längtan, ansökan och så vidare.

3. Ord på ‑het är feminina:[10][11] dumhet, frihet.

4. Ord på ‑else är i allmänhet feminina.[10][11] Undantag är de maskulina bakelse, blåelse[b] hackelse och stärkelse, samt självfallet neutrala ord som fängelse.[10][11]

5. Ord på ‑sel är i allmänhet feminina. Undantag är de konkreta neutrala orden betsel, fängsel, stängsel,[11] vilkas neutrala genus gör dem lätta att särskilja.

Dessutom finns en stor grupp ord som slutar på ‑ing, där reglerna är mer komplicerade. En tumregel är att abstrakta ord oftast är feminina, medan konkreta ting som man kan ta på är maskulina.[12] Undantag finns, som att drottning är feminint.[12][c] När man tillämpar regeln att abstrakta ord vanligen är feminina, måste man tänka på att många abstrakta ord fått konkreta betydelser utan att ändra genus till maskulinum: klänning (”klädning”, att kläda), rustning (att utrusta).[11]

Orden på ‑ing kan delas in i ord på ‑ning, ord på ‑ling, och övriga ord på ‑ing (som alltså inte slutar på ‑ning eller ‑ling).

5. Ord som slutar på ‑ning är oftast feminina:[10][11] fyllning, tidning[d]. Slutar ordstammen med ‑n‑, döljer stavningen att ändelsen är ‑ning. Sådana feminina ord är: aning, belåning, bemanning, ordning, mening (mieningg är dock oftast maskulint i älvdalska[13]). Undantag mot regeln att ‑ning‑ord är feminina är att härstamningsord som smålänning, och dessutom enhörning och andra ord på ‑hörning,[3] och hedning och galning, som alla har ‑n‑ som tillhör ordstammen och alltså egentligen inte slutar på suffixet ‑ning utan på ‑ing, är maskulina.[12] Även penning är maskulint,[12] och i nysvenska ibland tärning[3].

6. Abstrakta ord på ‑ling som förvandling[3], handling[10] (som har ‑l från ordstammen) är feminina efter tumregeln. Maskulina är de konkreta orden på ‑ling: brylling,[3] dymling,[3] grävling,[3] gröngöling,[3] myling,[3] myndling,[12] pyssling,[3] sjukling,[12] syssling,[3] usling,[3] yngling[12].

7. Följande regel gäller övriga ord på ‑ing (som inte slutar på ‑ning och ‑ling). Ord på ‑ing som näring är oftast feminina. Undantag är de maskulina fästing,[3] geting,[3] köping,[3] niding,[3] röding,[3] viking[3], äfsing[14] och härstamningsord på ‑ing (som närking). Viking i betydelsen vikingatåg är dock feminint.[3] Neutrala ord som beting och livgeding är givetvis inte feminina.[e] De nyaste lånorden på ‑ing (icing, mobbing) har inget annat genus än utrum, om man inte undersöker hur folkmålstalare som älvdalingar behandlar sådana ord.

Förutom ovanstående sju regler finns regeln att substantiv som är avledda av verb och adjektiv medelst ‑d, ‑t, ‑st, ‑est är feminina: dygd (av duga), längd (lång), dräkt (av draga, som förut betydde ”bära”; gammalstavning var ”drägt”), mängd, färd, intäkt med flera.[11] Undantag är blåst, jäst, törst, tingest[11] och ibland mäld[3]. Denna regel kräver dock för mycket etymologisk och filologisk kunskap för att dessa feminina ord skall kunna täckas av en lättanvänd regel istället för att medtagas i listan nedan.

Regler för ändelser och ord från främmande språkRedigera

Icke‑germanska lånord från latin, grekiska, franska och andra avlägsnare språk har oftast inte haft en sådan tidig spridning i talspråk så att de fått feminint (eller maskulint) genus. Sådana ord medtages ej i listan, men regler om dessas genus som fanns i tidigare nysvenska grammatikböcker meddelas här.

  1. Främmande ord som slutar på betonat ‑i (anarki, despoti) räknades i tidigare nysvensk grammatik som feminina.[10][11]
  2. Främmande ord som slutar på betonat ‑ik (botanik) räknades i tidigare nysvensk grammatik som feminina.[11]
  3. Främmande ord på ‑tion och ‑ion (information, religion) räknades i tidigare nysvensk grammatik som feminina.[10][11] Dessa ord blev i de flesta fall inte folkliga ord i gamla folkmålen. I en nutida levande dialekt som älvdalska räknas informasiuon och relijuon som maskulina.[13]
  4. Främmande ord som slutar på betonat ‑tet (anonymitet, solidaritet) räknades i tidigare nysvensk grammatik som feminina.

Dessutom har ett antal mer eller mindre skriftspråkliga ord som inte slutar med nyssnämnda ändelser ansetts vara feminina. Det är i många fall ovisst huruvida dessa ord hunnit utveckla feminint genus eller fått realgenus redan vid inlånandet:

aktris,[3] elefantiasis,[14] entré,[14] emfas,[14] eminens,[14] epålett,[14] eternell,[14] etik,[14] evidens,[14] exeges,[14] familj,[14] fanerogam,[14] famakopé,[14] finess,[14] galeas,[14] genesis,[3] historiett,[3] idé,[14] indolens,[3][14] instans,[3] intelligens,[3] karess,[14] konjunktur,[3] kultur,[3] lektyr[15] (även maskulint[3]), lian[15] (även maskulint[3]), linje,[3] nymf,[3] viol[14].[f]

Bland dessa främmande ord har kvinnobetecknande ord (aktris, nymf) starkare feminint genus på grund av sexus.

Kortfattad regelRedigera

På kortast möjliga sätt kan följande sammanfattning ges för vilka svenska substantiv som är feminina.

Bland de utrala orden är dessa feminina:

  • Alla ord i nedanstående lista.
  • Alla ord på ‑a med pluralis på ‑or; alla ord på ‑het; alla ord på ‑sel; alla ord som bildats med suffixet ‑an på verb.
  • Alla ord på ‑else utom bakelse, blåelse, hackelse och stärkelse.
  • Alla ord på ‑ing utom:
    • inbyggarbeteckningar som avletts av geografiska namn;
    • hedning, galning, penning, och ord på ‑hörning;
    • brylling, dymling, grävling, gröngöling, myling, myndling, pyssling, sjukling, syssling, usling, yngling;
    • fästing, geting, köping, niding, röding, viking, äfsing.
  • Med viss tvekan: alla ord på betonat ‑i, ‑ik, ‑ion, ‑tet samt orden i listan i närmast föregående stycke.

ListaRedigera

Nedanstående lista (tills vidare ofullständig[g]) innehåller feminina svenska ord i alfabetisk ordning. Ord tas med om de inte kan genusbestämmas av en svensktalande med lättfattliga regler; den ”lista” som artikelnamnet utlovar består alltså dels av en verklig lista nedan, dels av ovan beskrivna regler, med vilka man kan genusbestämma tusentals feminina ord.

Eftersom ordens genustillhörigheten varit tämligen likartad i olika svenska språkliga varieteter meddelas en standardsvensk ordform som referensform; blott om folkmålsord haft avvikande genustillhörighet, eller icke finns i standardsvenska, meddelas folkmålsformer.

Standardsvenska ord som kan genusbestämmas med en regel (till exempel att substantiv på ‑a är feminina) tas inte med i listan, men folkmålsord på ‑a tas med, eftersom de kan antagas vara okända för många standardsvensktalande. Sammansatta ord har alltid genus efter senare leden (pojkflicka skulle vara feminint om standardsvenska hade femininum) och tas inte med. Av samma skäl tas sammansatta ord som har en förled som inte är ett självständigt ord (som tvedräkt) inte med; senare ledet bestämmer genus.

Några ord på ‑a har medtagits, om de uppstått ur ett maskulint ord genom ackusativism. Moderna lånord som i någon svensk språklig varietet givits feminint genus har ej medtagits.


ARedigera

Ord Anmärkning
al[3]
alm[3]
aln[3]
and (fågel)[3]
and (brådtid i jordbruk)[3]
andakt[3] Lånord (1600‑talet) som även kunde uppfattas som maskulint.[3]
ankomst[3] Jämte alla andra ord på ‑komst.[11]
ans[14] Maskulint enligt Svenska Akademiens ordbok.
anstalt[3]
ask (träd)[3] Nota bene: Det äldre ”asker” (som allenast var benämningen på det fysiska föremålet avsett för förvaring) torde vara av maskulint genus, ty denna ändelse återfinnes ock i maskulina substantiv såsom ”fisker”, men ersattes av deras forna singulara ackusativer (saknande ändelsen ”-er”) när deklination i kasus blev allt ovanligare i det svenska språket. Se Ackusativism.
asp[3]

BRedigera

Ord Anmärkning
baldersbrå[3]
bannor (plurale tantum)[3]
bikt[3]
björk[3]
blygd[3]
blånor (plurale tantum)[3]
bod[3]
bok (träd)[3]
bok (skrift)[3]
bomull se ull
bot[3]
bragd[3] Huvudsakligen lånord[3]
bredd[3]
brist[3]
bro[14]
brud[3]
brunst[3]
brygd[3]
bygd[3]
bår[3]
bön[3]

DRedigera

Ord Anmärkning
delo[3] Ofullständigt substantiv i uttrycket ”i delo”. Grundformen dela är utdöd.[3]
dikt[3] Ytterst av latinskt ursprung.[3]
dotter[3]
drift[3] Även sammansättningar som ”bedrift”[3]
dräkt[3] Även maskulint[3]
dygd[3]
däka (flicka)[3] I sydsvenska folkmål
dörr[3]

ERedigera

Ord Anmärkning
ek[3]
eker, äldre ekra, flertal ekrar[3]
elm (strandråg)[14] SAOBs huvudform helm, maskulint.[3]
en[3]

FRedigera

Ord Anmärkning
faggor (plurale tantum)[3] I standardsvenska endast i prepositionsfras i bestämd form pluralis.
fart[3]
faster[3]
fe[3] från franskan
fejd[3]
flagg[3]
flo (lager)[3] I folkmål.[3]
flod[3]
flykt[3]
flärd[3]
fock[3]
frakt[3]
frejd[3]
fru, jungfru[3]
frukt[3]
frånvaro[3] Alla ord på ‑varo (som närvaro, tillvaro) är oblik kasusform av ursprungliga nominativer på ‑vara.
fröjd[3]
fröken[3]
fukt[3] Även maskulint[14]
fångst[3]
följd[3]
förgätmigej[3]

GRedigera

Ord Anmärkning
get[3]
gift[3] Alla sammansättningar som avgift, uppgift med flera.
gikt[3]
gnet[3]
gran[3]
grav[3]
gren[3] Även maskulint[3]
grind[3]
grop[3]
gunst[3]
gås[3]
gärd[3] Sjötermen gärd är maskulin.[3]

HRedigera

Ord Anmärkning
halster (folkmål för jolster)[14] Maskulint enligt SAOB.[3]
hamn (båtplats) Maskulinum eller femininum i nysvenska;[3] femininum i fornsvenska[3] och i göteborgska[16].
hall (i byggnad)[3] Även maskulint.[3]
hall (klippa)[3] Även maskulint.[3]
hand[3]
harv[3]
hast[3]
hejd[3]
helg[3]
hen (brynsten)[3] I folkmål
hind[3]
hjälp[3]
hud[3]
hustru[3]
hytt[3] Även maskulint.[3]
hägg[3]
hälft[3]
häll[3]
hämnd[3]
härv (räfsa)[3]
höft (ungefärlighet)[3] Även maskulint.[3]
höft (kropsdel)[3] Även maskulint.[3]
höjd[3]

IRedigera

Ord Anmärkning
id (syssla)[3] Id (fisk) är maskulint.[3]
id (idegran)[3]
inledsen[3]

JRedigera

Ord Anmärkning
jakt[3]
jord[3]
jul[3]

KRedigera

Ord Anmärkning
ked (kedja)[14]
kind[3]
klo[3]
klyft[3]
ko[3]
konst[3]
kraft[3] Maskulint eller feminint.[3]
kvarn[3]
köld[3]

LRedigera

Ord Anmärkning
last (börda)[3] Även maskulint[3]
led (trafikstråk) Ordet led ”en av flera hopfogade delar eller punkten varest delar sitter ihop” är ett maskulint ord.
ledd? Om ordet ledd (dimension, riktning) råder källbrist eftersom ordet glömdes bort i svenska ordböcker till slutet av 1900‑talet.[17]
lejd[3] Även maskulint.[3]
lever[3]
lid[3]
lind[3]
list (kant)[3]
list (knep)[3]
lit[3]
lus[3]
lust[3]
lut[3] Stundom maskulint i nysvenska.[3]
låga[3][15] Låga uppkom genom ackusativism ur maskulina låge; folkmål har ofta en maskulin form.[3][18][13]
längd[3]
lön[3]
lönn (träd)[3]
lönn (i lönn)[3]
lösen[3]

MRedigera

Ord Anmärkning
makt[3] Från medelnordtyska.
man (på häst)[3]
mark (område)[3]
mark (mynt)[3]
mast[15] Oftare maskulint.[3]
mil[15] Även maskulint.[3]
mjölk[3]
moder, mor[3]
moster[3]
mus[3]
mängd[3]
[3]

NRedigera

Ord Anmärkning
natt[3]
nejd[3]
nos[3]
not (fiskeredskap)[3]
not (musik; anteckning)[3]
nål[3]
nöd[3]
nöt[3]

PRedigera

Ord Anmärkning
palm[3] Oftare maskilint.[3]
pil (träd)[3] Även maskulint.[3]
plikt[3] Plikt (båtdäck) vanligen maskulint.[3]
poppel[3] Även maskulint[3]
prakt[3][15] Även maskulint[3]
prydna, prydnad[3] Den äldre formen prydna (i fasta uttrycket i sin prydno med oblikt kasus är feminin; prydnad även maskulint.[3]

RRedigera

Ord Anmärkning
rad[3]
rand[11][15] Även maskulint.[3][18]
regel (rättesnöre)[11][15] Även maskulint.[3][18] Ordet som betyder ”tvärslå" enbart maskulint.[3]
rem[3]
ren (kant på väg eller åker)[3]
rev[3]
ro[3]
ros[3]
rot[3]
rymd[3]
rå (på båt eller rågång)[3]
råk[3]
räfst[3] Det ovanliga betydelsen ”ihopräfsning” är ett maskulint ord.[3]
rönn[3]
röst[3] Även maskulint: förutom det feminina röst fanns fornsvenska maskulina röster (entalsform).[19]

SRedigera

Ord Anmärkning
saft[3] Oftare maskulint.[3]
sak[3] Även orsak.[3]
sax[3]
sikt (syn)[3] Även maskulint.[3] Sikt (såll) är maskulint.[3]
själ[3]
skank (del av djurs ben)[3]
sked[3]
skrift[3]
skuld[3]
skulor[3] Plurale tantum.
skygd[3] Även maskulint.[3]
skyld[3]
skål[3]
slev[3]
slå (ödla)[3]
slå (konstruktionsdetalj)[3] Även maskulint.[3]
släkt[3]
slätt (geografiskt)[3]
slätt (folkmålsord) I folkmål slåtterdagsverke, slåttermark; garn som inslås vid vävning[3]
slöjd[3]
snodd[3] Även maskulint.[3]
so[3]
socken[3]
sol[3]
sorg[3]
spång[3]
stek[3] Även maskulint.[3]
strand[3]
stund[3]
stång[3]
syn[3] Stundom maskulint i nysvenska,[3] men feminint i älvdalska[13].
synd[3]
syster[3]
såg[3]
säd[3]
sälg[3]
säng[3][15]

TRedigera

Ord Anmärkning
tall[15] Även maskulint.[3]
tand[3]
tjänst[3]
tolft[18] Även maskulint.[3]
tomt[3] Även maskulint.[3]
tro[18] Även maskulint.[3]
tukt[3] Även maskulint.[3]
tvist (osämja)[15] Oftare maskulint.[3]
tyngd[3]
tång (verktyg)[3]
[3]
täkt[3] Alla sammansättningar som grustäkt, självtäkt.
tös[3]

URedigera

Ord Anmärkning
ull[15] Även bomull, ursprungligen ett sammansatt ord (bom = träd).
upptäckt[3]

VRedigera

Ord Anmärkning
vakt[3] Även maskulint.[3]
ven (gräs)[3]
vidd[3]
vik[3] Även maskulint i nysvenska.[3]
vikt[3] Även maskulint i nysvenska.[3]
vinst[3]
vrå[3] Även maskulint.[3]
våg (viktmätare)[3] Även maskulint i nysvenska.[3]
våg (bölja)[3] Ett lågtyskt lånord.[3] Ett besläktat inhemskt ord våg är maskulint och lever endast i sammansättningen våghål.
våm[3] Maskulint eller feminint.[3]
vägg[15]
värld[15]
växt[15]

YRedigera

Ord Anmärkning
ynnest[11]

ÅRedigera

Ord Anmärkning
å[15]
åder[15]
ångest[11] Även maskullint.[15]

ÄRedigera

Ord Anmärkning
ägo, ägor[15] Grundformen äga är ovanlig; ordet finns i uttrycket ”i min ägo” och pluralis ”ägor”.
älv[14]
äng[15]
ärt[15]
ätt[15]

ÖRedigera

Ord Anmärkning
ö[15]
ört[15]

AnmärkningarRedigera

  1. ^ Från 1600‑talet började den användas om feminina och maskulina ord som inte har kvinnligt eller manligt sexus.[5]
  2. ^ Nu ovanligt; maskulint enligt Svenska Akademiens ordbok.
  3. ^ Att ta på drottningen vore visserligen majestätsbrott, men i grammatiskt hänseende är Hennes Majestät vidrörbar.
  4. ^ Tidning upfattas nu som ett konkret ord, som enligt tumregeln skulle vara maskulint, men ursprungligen betydde ordet ”nyhet”, ett abstrakt begrepp.
  5. ^ Listan över maskulina ord på ‑ing är ej fullständig.
  6. ^ Listan över mer eller mindre skriftspråkliga klassisk eller franska feminina ord är ej fullständig ännu (mars 2020).
  7. ^ Listan är komplett för standardsvenska i spannet ALotta. Folkmålsord som inte finns i standardsvenska kan dock saknas.

ReferenserRedigera

  1. ^ Elias Wessén, Svensk språkhistoria: I Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955.
  2. ^ Elias Wessén, Våra folkmål. Sjunde upplagan. Lund 1966.
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu bv bw bx by bz ca cb cc cd ce cf cg ch ci cj ck cl cm cn co cp cq cr cs ct cu cv cw cx cy cz da db dc dd de df dg dh di dj dk dl dm dn do dp dq dr ds dt du dv dw dx dy dz ea eb ec ed ee ef eg eh ei ej ek el em en eo ep eq er es et eu ev ew ex ey ez fa fb fc fd fe ff fg fh fi fj fk fl fm fn fo fp fq fr fs ft fu fv fw fx fy fz ga gb gc gd ge gf gg gh gi gj gk gl gm gn go gp gq gr gs gt gu gv gw gx gy gz ha hb hc hd he hf hg hh hi hj hk hl hm hn ho hp hq hr hs ht hu hv hw hx hy hz ia ib ic id ie if ig ih ii ij ik il im in io ip iq ir is it iu iv iw ix iy iz ja jb jc jd je jf jg jh ji jj jk jl jm jn jo jp jq jr js jt ju jv jw jx jy jz ka kb kc kd ke kf kg kh ki kj kk kl km kn ko kp kq kr ks kt ku kv kw kx] Svenska Akademiens ordbok.
  4. ^ Elias Wessén, De nordiska språken. Elfte upplagan. Stockholm 1979.
  5. ^ Elias Wessén: Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 168.
  6. ^ Carl von Linné: Öländska och Gothländska Resa. Stockholm och Uppsala 1745.Sidan 288. [1]
  7. ^ [a b] Elias Wessén: Våra folkmål.Sjunde upplagan. Lund 1966. Sidan 32.
  8. ^ [a b] Elias Wessén: Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 135.
  9. ^ Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003.
  10. ^ [a b c d e f g h i] Johan Ivar Brodén, Svensk språklära för elementarläroverken. Femte upplagan. Stockholm 1870. Sidan 68.
  11. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] D. A. Sundén, Svensk språklära för elementar-läroverken. Stockholm 1869. Sidorna 33–34. [2]
  12. ^ [a b c d e f g] D. A. Sundén, Svensk språklära för elementar-läroverken. Stockholm 1869. Sidorna 32–33. [3]
  13. ^ [a b c d] Älvdalsk ordbok. [4]
  14. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z] Anders Fredrik Dalin, Ordbok öfver svenska språket. Förra delen. Stockholm 1850. [5]
  15. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x] Anders Fredrik Dalin, Ordbok öfver svenska språket. Sednare delen. Stockholm 1853. [6]
  16. ^ Lars‑Gunnar Andersson, Göteborgsgrammatik Stockholm 2019.
  17. ^ Bertil Molde i Språkvård nummer 3 1978; Birgitta Lindgren, ”Hur många ord finns det i svenskan?” i Språkvård nummer 3 1989. [7]
  18. ^ [a b c d e] Syd‐ och västsvensk dialektdatabas. [8]
  19. ^ Fornsvensk lexikalisk databas [9]