Nysvenska är ett litteraturhistoriskt begrepp som betecknar en av svenskans många språkperioder[1]. Svenskan som talades under perioden 1526– 1879. Nysvenskan brukar delas upp i äldre nysvenska (1520–1730) och yngre nysvenska (även kallad äldre svenska; 1730–1850). Årtalsgränserna är ungefärliga. Man bör räkna med viss överlappning. Alfabetet var det latinska. [källa behövs]

Gustav Vasa Bible 1541.jpg

Artiklar om svenska
språkets historia


Fornsvenska:
Runsvenska
Klassisk fornsvenska
Yngre fornsvenska

Nysvenska:
Äldre nysvenska
Yngre nysvenska
Nusvenska

Den språkhistoriska, nysvenska, perioden pågick mellan åren 1526- 1879 och det var först under denna tid det svenska språket fick ordentlig struktur. Under perioden infördes nämligen riktlinjer om hur språket skulle skrivas.

När Gustav Vasa fick makten i Sverige  år 1521 fick Sverige ett starkt styre och makten fick sitt koncentrerade säte i huvudstaden Stockholm. Under kungens styre genomfördes reformationen och Sverige övergick till katolskt till protestantiskt. Detta ledde till den första översättningen av Nya testamentet till svenska år 1526 och översättningen av Bibeln år 1541. Eftersom boktryckarkonsten kommit till Sverige på 1400-talet spreds den nu svenska, religiösa texten sig snabbt över landet. Tack vare sin spridning så blev skrivsättet i den svenska bibeln en sorts mall för det svenska språket över lag. Gustav Vasas Bibels ord var i största möjliga utsträckning likstavade vilket då lade grund för en viss stavning för respektive använda ord. Dock var vissa ord stavade på olika sätt även i bibeln vilket ledde till att vissa ord kunde skrivas på olika sätt. Ett exempel på detta är ordet lång som även kan stavas long enligt Gustav Vasas bibel. Gustav Vasas bibel var alltså en förebild för stavning av det svenska språket men under 1600-talet blev det mer oreda igen. Ttryckningsindustrin växte snabbt och förvirringen med den, förvirringen om stavning berodde nu på att tryckerierna stavade på olika sätt. För att lösa stavnings problemet införde statsmakten under sekelskiftet till 1700-talet stavningsprinciper vilka togs ut ur psalmboken och Karl X11:s bibel. Principernas budskap slog dessvärre inte igenom och först år 1786 togs nästa viktiga steg inom utvecklingen.

  Det var år 1786 som den svenska akademin grundades med syfte att utfärda både en grammatik- och ordbok. Några år senare, 1774, gick planen i lås och den svenska akademin utfärdade sin första ordlista. Idag brukas den 13:e utgåvan som norm för svensk stavning. (Svenska impulser 3, 2013).[1]

Se ävenRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Markstedt, Carl-Johan (2013). Svenska impulser 3