Öppna huvudmenyn
Ett tidigt exempel på ackusativism? I stället för nominativformen þurulfR (Torulver) står ackusativen þurulf (Torulv) i subjektställning på runstenen U201 Angarns kyrka, vilket kan vara en skrivning efter uttalet.[1] Se ᚦᚢᚱᚢᛚᚠ uppochnedvänt i nedre bildkant.
Samma skrivning återfinns i det andra av endast tre östnordiska belägg på namnet ”Torulv”. Se ᚦᚢᚱᛚᚠ nederst i mittersta vertikala raden på Hedebystenen DR1.

Ackusativism innebär att substantivs ursprungliga ackusativform blir grundform (eller enda form) när ett kasussystem bryter samman i ett talat språk.[2] Om nominativformen överlever och blir grundform kallas detta nominativism.[2] Ackusativism (och nominativism) är alltså egenskaper hos substantiv i en kasuslös eller kasusfattig språklig varietet som utvecklats ur ett kasusrikt äldre språkstadium; begreppen hör hemma i diakroniska språkanalyser.

Innehåll

Begreppens utveckling och användningRedigera

Termerna ackusativism och nominativism används främst i nederländsk språkvetenskap på grund av den stora skillnad mellan nederländska språkliga varieteter som kasusbortfallet orsakat: Antalet grammatiska genus beror på vilken kasusform som bevarats.[2] I romanska och nordiska språk har dessa språkförändringsprocesser också varit viktiga – till exempel har ackusativism stark bidragit till det romanska neutrums uppgående i maskulinum[3][4] – men själva terminologin används främst i nederländsk‐ och engelskspråkig litteratur.

Facktermerna accusativism och nominativism har använts i engelskspråkig text publicerad i Sverige,[5] men har inte (2017) använts i svenskspråkiga texter. Artikelns titel (ackusativism stavat med ‑ck‑) är därför en försvenskning som gjorts för att presentera ämnet på svenska.

Ackusativism i pronominaRedigera

Det förekommer också att pronomina får en grundform, eller enda form, som ursprungligen inte är en gammal nominativ.[6] Exempel på ackusativism i pronomina finns i nederländska språkliga varieteter,[6] och liknande fall är standardengelska you och den talade standardsvenskans dom (vilka först var dativformer). Förändringar av pronomina är ett marginellt fenomen jämfört med ackusativism i substantiv.[6] I substantiv kan ackusativism orsaka genusbyte och genussammanfall, men det har ringa betydelse för ett språks struktur vilken av de oftast oregelbundna pronomenformerna som blir grundform. Därför behandlas pronomina inte i denna artikel.

Exempel på ackusativism och nominativismRedigera

Exempel på ackusativismRedigera

Det fornsvenska substantivet ”fisker” (fisk) hade fyra kasusformer[7] varav ackusativformen ”fisk” överlevt som grundform i nustandardsvenskan (grönt fält i tabellen nedan). Den nutida formen “fisk” kallas “grundform” eftersom det skulle vara missvisande att använda en kasusbeteckning; grundformen ersätter de fornsvenska kasusen nominativ, ackusativ och dativ.

Fornsvenska Nustandardsvenska
Kasus Böjningsform ”Kasus” Böjningsform
Nominativ fisker
Ackusativ fisk Grundform fisk
Dativ fiske
Genitiv fisks S-genitiv fisks

(Anmärkning till tabellen: Många grammatiker menar att svenskt standardspråk saknar kasus och att s‑genitiven inte är ett kasus. Som skäl anförs för det första att kongruens saknas (standardsvenska har till skillnad från fornsvenska inte fraser som *ens gammals mans häst)[8]; för det andra frånvaron av rektion, alltså att ord i s‑genitivform inte styrs av verb eller preposition utom i relikter som ”till bords”[8]; för det tredje att s‑genitivändelsen saknar allomorfer och är opåverkad av värdordet[9]; för det fjärde att s‑genitiven är en frasklitika som kan fogas till hela nominalfrasen, inte till det substantiviska huvudordet[10][11] (som i ”mannen på gatans åsikter”}[12] och kan fogas till icke‐nominala ord i talspråkliga vändningar som ”grabben ovanpås”[9].)

Exempel på nominativismRedigera

I andra fall har nominativen segrat, till exempel i det franska namnet ”Georges”[13] av latinets ”Georgius”:

Latin Franska
Kasus Böjningsform Enda form
Nominativ Georgius Georges
Genitiv Georgii
Dativ Georgio
Ackusativ Georgium
Ablativ Georgio
Vokativ Georgi

Ofullständigt och fullständigt sammanbrott av kasussystemRedigera

Några språkliga varieteter som rumänska och standardsvenska har ett reducerat kasussystem, snarare än ett helt försvunnet. Dessa språk har en grundform som är en gammal ackusativ eller nominativ. I den mycket reducerade svenska substantivböjningen finns en grundform (till exempel fisk) och en s‑genitivform (fisks).

Andra språk (som franska) saknar varje spår av kasus i substantiv. I den grammatiska beskrivningen av språk som har en enda substantivform behövs ingen beteckning som “grundform”.

Lämningar av kasusböjning i substantiv eller dess bestämningarRedigera

Vilken kasusform av substantivet som överlevt som grundform (eller enda form) kan framgå antingen av substantivets form, eller av dess bestämningars form, eller båda.

Före detta kasusform bevarad i substantiviskt huvudordRedigera

Om substantivs nominativ‐ och ackusativformer var olika på det äldre språkstadiet kan man se av själva substantivets form vilken kasusform som överlevt. Till exempel kommer det italienska ordet för ”natt” – notte – inte från nominativformen ”nox” som fanns i italienskans moderspråk latin utan från den latinska ackusativformen ”noctem”.[13]

Före detta kasusmorfologi bevarad i bestämningsordRedigera

I till exempel nederländska dialekter däremot har substantivet självt sedan forn‐ eller medelnederländsk tid haft samma form i nominativ och ackusativ, men man kan se på artiklar och andra bestämningar till substantivet huruvida den nuvarande grundformen utvecklats ur nominativen eller ackusativen.[2] Till exempel, ”dvärgen” heter på vissa nynederländska dialekter ”den dwerg” (en före detta ackusativform) och på andra dialekter ”de dwerg” (före detta nominativ).[5] Bestämda artikeln (”den” eller ”de”) visar vilken kasusform som överlevt och blivit enda form i en viss nynederländsk dialekt.

Fördelning av ackusativism och nominativism i olika språkRedigera

Språk eller dialekter kan ha en stark tendens mot antingen ackusativism eller nominativism. Nederländska dialekter kan indelas i en nordlig nominativistisk grupp och en sydlig ackusativistisk.[14] I det ursprungliga (nu ej levande) nederländska kasussystemet finns ingen skillnad mellan nederländska maskulina och feminina substantiv i nominativ: bestämningar som bestämda artikeln (de) är identiska i nominativ. Men det finns skillnader mellan maskulinum och femininum i ackusativ. Därför får nederländska språkliga varieteter med ackusativism ett tregenussystem likt nynorska, medan nominativistiska varieteter (inklusive standardnederländska) har ett tvågenussystem liknande standardsvenskans utrum–neutrum-system.

I de mestadels kasuslösa romanska språken har i allmänhet det latinska moderspråkets ackusativ segrat; se italienska ”notte” ovan.[13] I substantiv som betecknar personer har dock stundom nominativen bevarats i romanska språkliga varieteter; se franska ”Georges” ovan. Detta har förklarats med att substantiv som betecknar personer är vanliga i satsens subjektsled, medan substantiv som betecknar ting ofta återfinns i satsdelen direkt objekt. Noga taget var det i romanska språk en oblik kasusform som ofta segrade, det vill säga en senlatinsk form som uppstått genom sammanslagning av alla kasus utom nominativ (det vill säga genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ).[13]

I vissa fall kan fonologiska faktorer ha spelat in. I vissa nederländska dialekter tros ackusativformen av den maskulina bestämda artikeln (den) ofta ha bevarats före klusil (den dwerg) och före vokal (den oven – ”ugnen”) även om samma dialekt annars bevarar nominativformen.[5]

Ackusativism och nominativism i standardsvenskaRedigera

Starka substantivRedigera

Ackusativism och nominativism är endast synlig i nustandardsvenskt utrumgenus, som är en sammanslagning av de fornsvenska maskulina och feminina genera; neutrala substantiv hade i fornspråket identiska former i nominativ och ackusativ – ett arv från urindoeuropeiskan.[15] I standardsvenskans moderspråk fornsvenska hade

  • maskulina starka substantiv olika singularis‐ och pluralisformer i nominativ och ackusativ,[7] och
  • feminina starka substantiv samma former av huvudordet i singularis och pluralis men kasusåtskillnad i singulara bestämningar.[7]

Frågan om ackusativism och nominativism hos starka standardsvenska substantiv rör alltså vad gäller huvudordet endast de ursprungligen maskulina substantiven.

I standardsvenska starka substantiv har ackusativen bevarats. Undantagen är få, till exempel en grupp expressiva förklenande ord inbegripande ”slarver” och ”toker”, varest nominativiska alternativformer på ‐er fortlever,[16] och egennamnet Jerker, som har bevarat nominativändelsen ‐er.[17] I ytterst få fall har både ackusativformen och nominativformen bevarats, som i ”dager” (nominativ) och ”dag” (ackusativ), varvid en betydelseskillnad uppstått mellan de två formerna (”dager” = ljus; ”dag” = tidsperiod).[18]

I pluralis har nominativformerna på ‐r (‐or, -ar, ‐er) bevarats.[7]

Svaga substantivRedigera

Maskulina svaga substantivRedigera

Maskulina standardsvenska svaga substantiv har utvecklats på ett av tre sätt. I ett fåtal fall finns både ackusativ‐ och nominativformen kvar utan betydelseskillnad, till exempel i timme/timma och i vissa (men inte alla) betydelser av ände/ända, till exempel ”ingen ände/ända på förskräckelsen”.[19]

I det andra fallet har en tydlig betydelseskillnad uppstått mellan de forna ackusativ- och nominativformerna: mossa – mosse, grädda – grädde, anda – ande.

I det tredje och vanligaste fallet har en form fullkomligt segrat, vanligen nominativformen på ‐e (”bonde”, ”stubbe”), mera sällan ackusativformen på ‐a: ”(elds)låga”. Märk dock att när en form utträngt den andra, kan den förlorande formen stundom vara levande för nutida svenskar i klassisk nystandardsvensk litteratur, såsom i:

Det är stoltare våga sitt tärningskast,

än tyna med slocknande låge.

Det är skönare lyss till en sträng, som brast,

än att aldrig spänna en båge.

Verner von Heidenstam

Lät den dumma i oket tråka,

Och den sluga sin hjerna bråka;

Vin och Flickor och Fredmans Stråka,

Natten ljuflig gjör.

Carl Michael Bellman

Med blid och liflig värma

Till allt, som varit dödt,

Sig solens strålar närma;

Och allt blir återfödt.

Johan Olof Wallin

Feminina svaga substantivRedigera

I feminina standardsvenska svaga substantiv har i allmänhet nominativen på ‐a bevarats, som i ”kvinna”. Vissa substantiv (”närvara”, ”frånvara”) stod dock så ofta som rektion efter preposition som styrde oblikt kasus (”i min närvaro”) att endast den oblika kasusformen på ‐o överlevt.

Standardsvenska substantivs bestämningarRedigera

På grund av genussammanslagningen i ett utrumgenus är ursprungligt kasus mindre tydligt hos adjektiv. Adjektiv som bestämmer utrala ord har i obestämd form singularis en form som formellt är identisk med den gamla ändelselösa feminina nominativformen (”en stor man”, ”en stor kvinna”).[7] Adjektiv i bestämd form singularis och genomgående i pluralis har en form på ‐a (den långa dagen, långa dagar, de långa dagarna) som formellt är identisk med fornsvensk svag maskulin oblik deklination i singularis, svag feminin nominativdeklination i singularis, och stark maskulin ackusativdeklination i pluralis.[7] Den maskulina svaga nominativen på ‐e i singularis fortlever i skriftspråk och i många svensktalandes talspråk (”den långe mannen”), men endast som bestämning till substantiv av verkligt manligt kön (så kallad sexusböjning), ej på grund av grammatiskt genus.[12]

Demonstrativa pronomina och bestämda artiklar har bevarat en maskulin ackusativform (”den”, fornsvenska ”þæn”) för alla utrala substantiv i singularis (”den mannen”, ”den kvinnan”), och i pluralis den maskulina nominativformen ”de” (med bortfall av ‐r från fornsvenskans ”þer”): ”de männen”, ”de kvinnorna”.

Ackusativism och nominativism i svenska folkmålRedigera

Feminina ackusativformer i sydsvenska målRedigera

Bland svenska folkmål återfinns en av de största skillnaderna mot standardspråket i de nordliga sydsvenska målen i sydvästra Värend, västra Blekinge och nordöstra Skåne.[20] Här har feminina substantiv fått en grundform, som genomgående bevarat fornsvenska ackusativformer hos huvudord och bestämningar i obestämd och bestämd form, till exempel

oina lella skate (en liten skata, ”ena lilla skato”)[21][22]
då förste stuena (den första stugan, ”då försto stugona”)[21]

Om fonologin normaliseras (svagtonigt ‐o har sammanfallit med ‐e i sydsvenska mål[20]) ser man att i dessa fraser har de fornsvenska feminina ackusativformerna bevarats i räkneordet ”ena” (nysvensk obestämd artikel), i svag och stark adjektivdeklination (”lilla” ”försto”), i bestämd artikel och slutartikel (”då”, ”‐na”) samt i substantiven själva (skato, stugo).

Svaga maskulina substantivRedigera

Bland svaga maskulina substantiv segrade ackusativen i uppsvenska mål (sveamål), och nominativen i mellansvenska mål och götamål.[23] I det standardsvenska konstspråket infördes än den ena, än den andra formen, undantagsvis båda,[23] som framgår av tabellen.

Uppsvenska mål Götamål
backa backe
timma timme
skada skade
släda släde
kärna kärne
brasa brase
trasa trase

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Sveriges runinskrifter, band 6: U201 Angarns kyrka.
  2. ^ [a b c d] Frans Hinskens och Johan Taeldeman (redaktörer), Language and Space: An International Handbook of Linguistic Variation. Berlin och Boston 2013.
  3. ^ Paul M. Lloyd, From Latin to Spanish: Historical phonology and morphology of the Spanish language. Philadelphia 1987.
  4. ^ Romanskt neutrum och maskulinum slogs samman genom följande process. Typiska latinska nominativformer var circus (ett maskulint ord) och forum (ett neutralt ord). Ackusativerna var circum och forum, med samma ändelse. När ackusativformen blev enda form försvann skillnaden mellan maskulinum och neutrum. Noga taget hade dessa ackusativer utvecklats till circo och foro vid tiden för sammanfallet.
  5. ^ [a b c] Jill Puttaert, ”Linguistic Hybridity in Nineteenth-Century Lower-Class Letters: A Case Study from Bruges” i Ann-Catrine Edlund, T. G. Ashplant, Anna Kuismin (redaktörer), Reading and Writing from Below: Exploring the Margins of Modernity. Umeå 2016.
  6. ^ [a b c] Georges de Schutter, ”The Dialects of Brabant: Grammatical Properties”, i Frans Hinskens och Johan Taeldeman (redaktörer) Language and Space – An International Handbook of Linguistic Variation, Volume 3: Dutch. Sidan 307. Berlin och Boston 2013.
  7. ^ [a b c d e f] Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955.
  8. ^ [a b] Lars‐Olof Delsing. ”Om genitivens utveckling i fornsvenskan” i Sven‐Göran Malmgren och Bo Ralph Studier i svensk språkhistoria 2. Nordistica Gothonburgensia 14, Göteborg 1991.
  9. ^ [a b] Kersti Börjars, Feature distribution in Swedish noun phrases. Oxford 1998
  10. ^ Lars-Olof Delsing, The internal structure of noun phrases is the Scandinavian languages: a comparative study. Institutionen för nordiska språk, Lunds universitet 1993.
  11. ^ Ulf Teleman, Staffan Hellberg och Erik Andersson, Svenska Akademiens grammatik. Stockholm 1999.
  12. ^ [a b] Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003.
  13. ^ [a b c d] Adam Ledgeway och Martin Maiden, The Oxford Guide to the Romance Languages. Oxford 2016.
  14. ^ Jan Goossens, Dialectgeografische grondslagen van een Nederlandse taalgeschiedenis. Tongeren 2008.
  15. ^ Elias Wessén, De nordiska språken. Elfte upplagan. Stockholm 1979.
  16. ^ Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, sidorna xxii–xxiii. Lund 1922.
  17. ^ Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, sidan 122. Lund 1922.
  18. ^ Svenska Akademiens ordbok, band 6. Lund 1906 [1]
  19. ^ Catharina Grünbaum (21 april 2007). ”Ingen skillnad i slutänden”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/ingen-skillnad-i-slutanden/. Läst 12 november 2016. 
  20. ^ [a b] Sven Benson, Südschwedisher Sprachatlas. Lund 1969.
  21. ^ [a b] Syd- och västsvensk dialektdatabas: Ingemar Ingers 1968, Nr 10871, Virestad, Allbo härad.
  22. ^ Dialektord och uttryck från Almundsryd, http://almundsrydshbf.com/wp/index.php/diverse/dialekt/
  23. ^ [a b] Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 148.