Arkaism
En arkaism (gr. archoismos, 'efterapande av det gamla') är inom lingvistiken ett äldre språkdrag som bevarats i vissa uttryck eller dialekter, men som har försvunnit i språket i övrigt.[1] Ett exempel på en arkaism i svenska standardspråket är den bevarade dativformen fullo i uttrycket till fullo. En vanlig form av arkaism är när en uttalsutveckling i standardspråket aldrig får fäste i en viss dialekt. Ett exempel är diftongerna au, ai och ei i fornnordiska ord som stæinn ('sten') och auga ('öga'). I standardsvenskan har dessa diftonger försvunnit, men de finns bevarade i vissa dialekter, i bland annat älvdalskan i Dalarna samt Gotland, Jämtland och Finland, där uttalet bäin ('ben'), röu ('röd') och höy ('hö') förekommer.[2] Motsatsen till arkaism är novation, vilket innebär att ett särdrag uppstår i ett avgränsat området utan att det förekommer i kringliggande dialekter eller språkområden.[3]
Termen arkaism kan också användas om ett stilmedel där skribenten medvetet eller omedvetet använder ord och ordformer som annars försvunnit ur språket (till exempel om man i en text på svenska idag skulle använda verbens pluralformer).[1]
Källor
redigera- ^ [a b] arkaism i Nationalencyklopedins (1989).
- ^ Wessén, Elias (1935). Våra folkmål. sid. 41
- ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande (2., [uppdaterade] uppl.). Lund: Studentlitteratur. sid. 209. ISBN 91-44-03911-5