Fasan (Phasianus colchicus) är en hönsfågel som ursprungligen bara fanns i södra Asien, men som introducerats till många platser runt om i världen, däribland Europa, där den på många håll har förvildats.

Fasan
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Phasianus colchicus 2 tom (Lukasz Lukasik).jpg
Fasantupp
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHönsfåglar
Galliformes
FamiljFasanfåglar
Phasianidae
SläktePhasianus
Linné, 1758
ArtFasan
P. colchicus
Linné, 1758
Vetenskapligt namn
§ Phasianus colchicus
Fasanhöna
Fasanhöna
Hitta fler artiklar om fåglar med

Utbredning och systematikRedigera

 
Denna tupp uppvisar en tydlig vit halsring varför den hänförs till torquates-typen från Kina, men det europeiska beståndet av fasan består i stor utsträckning av hybrider mellan flera underarter.
 
Denna tupp uppvisar ingen vit halsring och har en brunröd övergump varför den hänförs till colchicus-typen från bland annat Kaukasus.
 
Fasanägg

Fasanen härstammar från Asien där det ursprungliga beståndet förekommer från området väster om Kaspiska havet och österut till Sydostasien och kustområden utmed Japanska havet.[2] Fasanen har introducerats till stora delar av världen där de sedan förvildats och den förekommer från sydöstra Europa genom Centralasien till Japan och Taiwan. Vissa underarter har introducerats till Nordamerika där de har hybridiserat och utgör idag en väletablerad förvildad population.

UnderarterRedigera

Den naturliga populationen (som inte omfattar de introducerade områdena) brukar delas upp i hela 34 underarter.[3] Nedanstående lista följer Clements et al 2019:[3]

  • colchicus-gruppen
    • Phasianus colchicus septentrionalis – norra Kaukasus
    • Phasianus colchicus coclhicus – östra Georgien till nordöstra Azerbajdzjan, södra Armenien och nordävstra Iran
    • Phasianus colchicus talischensis – sydöstra Transkaukasien
    • Phasianus colchicus persicus – sydvästra Transkaspien
    • Phasianus colchicus bergii (inkluderas ofta i turcestanicus[4] – öar i Aralsjön
    • Phasianus colchicus turcestanicusSyr-Darjas floddal i Kazakstan
    • Phasianus colchicus mongolicus – nordöstra ryska Turkestan
    • Phasianus colchicus principalis – södra ryska Turkestan och norra Afghanistan
    • Phasianus colchicus chrysomelas – övre Amu-Darjas lopp i Turkestan
    • Phasianus colchicus zerafschanicusZeravsjanflodens dalgång i Uzbekistan
    • Phasianus colchicus zarudnyi – dalar utmed centrala delen av Amu-Darja
    • Phasianus colchicus bianchiiAmu-Darjas delta
    • Phasianus colchicus shawii – kinesiska Turkestan
    • Phasianus colchicus tarimensis – östcentrala kinesiska Turkestan
    • Phasianus colchicus hagenbecki – nordvästra Mongoliet
    • Phasianus colchicus edzinensis – sydcentrala Mongoliet
    • Phasianus colchicus satscheuensis – nordcentrala Kina i allra västligaste Gansu
    • Phasianus colchicus vlangalii – nordcentrala Kina i norra Qinghai
    • Phasianus colchicus alaschanicus – nordcentrala Kina, vid foten av Alashan
    • Phasianus colchicus sohokhotensis – nordcentrala Kina i oasen Sohokhoto samt Qilian Shan
    • Phasianus colchicus pallasi – sydöstra Sibirien och nordöstra Kina
    • Phasianus colchicus karpowi – nordöstra Kina (södra Manchuriet och norra Liaoning) till Korea
    • Phasianus colchicus kiangsuensis – nordöstra Kina (norra Shanxi och Shaanxi) till sydöstra Mongoliet
    • Phasianus colchicus strauchi – centrala Kina (södra Shaanxi och södra Gansu)
    • Phasianus colchicus suehschanensis – västcentrala Kina (nordvästra Sichuan)
    • Phasianus colchicus elegans – västcentrala Kina (västra Sichuan)
    • Phasianus colchicus decollatus – centrala Kina (Sichuan till Liaoning, nordöstra Yunnan och Guizhou)
    • Phasianus colchicus torquatus – östra Kina (Shandong) till gränsen mot VietnamAmerica
    • Phasianus colchicus rothschildi – sydvästra Kina (östra Yunnan) och norra Vietnam
    • Phasianus colchicus takatsukasae – södra Kina och norra Vietnam
    • Phasianus colchicus formosanusTaiwan
  • versicolor-gruppen

Underartsgruppen versicolor urskiljs ofta som den egna arten grön fasan (P. versicolor).[4]

Förekomst i SverigeRedigera

Fasanen infördes i Sverige till slottsmiljöer [5] på 1700-talet, [6] men har sedan förvildats och fått stor spridning.[7] Stora delar av populationen kategoriseras idag som spontant förekommande av BirdLife Sverige. I Sverige förekommer den i södra halvan av landet, på Öland och Gotland, och i norr, främst utmed Östersjökusten. Den förvildade populationen anses förekomma så långt norrut som till Medelpad. Den observeras dock ända upp till Norrbotten, men de kategoriseras inte som förvildade eller spontana utan härstammar från utplanterade individer.[8] Fasanen är inte anpassad för snörika vintrar.[5]

UtseendeRedigera

Fasanen har liksom övriga hönsfåglar nakna hudställen på huvudet, men saknar hönsens kam och köttiga flikar. Hanarna har fjädertofsar på hjässan. Stjärten, som har 16 eller 18 pennor, är smal, mycket lång, kilformad och svagt takformigt hoptryckt. Tarsen hos hannen är försedd med sporre. Fasanhannen har en övervägande brungul kroppsfärg med huvud och hals glänsande grönblå. Den blir 53–85 cm lång, med ett vingspann på 70–90 cm.

EkologiRedigera

Biotop och födaRedigera

Fasanen vistas helst i lundar och täta snår, som omges av ängar och fält och erbjuder tillgång till vatten. Under hela dagen håller de sig på marken och smyger bland buskar för att finna sin föda, som utgörs av insekter, maskar, bär och frön. Först på kvällen uppsöker de lämpliga träd för att övernatta.

HäckningRedigera

Hanarna lever i månggifte och är under häckningsperioden mycket stridslystna. Boet består av en uppskrapning i marken, som kan fodras med torra växtdelar, där den lägger sju till 17 olivfärgade ägg som honan ruvar i 24–25 dagar.[2]

Fasanen och människanRedigera

Uppfödningshistoria i SverigeRedigera

I Sverige har flera försök gjorts att anlägga så kallade fasanerier, det första försöket gjordes i och vid den så kallade FasanbyggnadenUlriksdals slott av drottning Lovisa Ulrika. Verksamheten pågick mellan 1729 och 1776. År 1846 lät kung Oscar I inrätta ett fasaneri i Fiskartorpet nära Stockholm, men uppfödandet misslyckades gång på gång, varför även detta företag upphörde, 1852. Även försök vid Näsbyholms slott i Skåne, vid Adelsnäs i Östergötland och på Öland att införa fasaner misslyckades med att åstadkomma varaktiga resultat.

Större framgång hade det storskaliga fasaneri som friherre Oscar Dickson anlade på Visingsö 1879. Här övervintrade fasanerna i det fria, och stora jakter anordnades årligen. Efter Dicksons död (1897) lades fasaneriet ned. Men 1905 levde där fortfarande förvildade fasaner.

Senare lyckades man dock på flera ställen, särskilt i Skåne och Östergötland, med att uppföda fasaner och låta dem vistas och häcka i det fria.[9]

NamnRedigera

Både dess vetenskapliga namn Phasianus och trivialnamnet "fasan" härstammar från det grekiska ordet Φασιανός ("phasianos"), vilket betyder "(fågel) från Phasis" [10]. Phasis är det antika namnet på den georgiska floden som idag heter Rioni och den antika staden Phasis som ligger nära Poti. Såväl staden som floden ligger i det antika kungadömet Kolchis (latin Colchis), vilket gett upphov till artepitetet colchicus: "från Kolchis". Enligt legenden fördes fasanen från detta land till Grekland av argonauterna.[11]

Fasan som viltRedigera

Huvudartikel: Småviltjakt

Fasanen är ett uppskattat jaktvilt och jagas främst med stötande och stående fågelhundar. Även vid klappjakter är fasan ett vanligt byte. Fasanens kött anses vanligen välsmakande och är en av anledningarna till jakt.[12] Jakttiden i Sverige är 1 oktober till 31 januari (gäller hela landet)[13] och i Finland 1 september till 28 eller 29 februari (hela landet).[14]

Noter och andra källorRedigera

  1. ^ BirdLife International 2012 Phasianus colchicus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  4. ^ [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.1). doi :  10.14344/IOC.ML.10.1.
  5. ^ [a b] Björn Bergenholtz (2011): Känn igen 25 fåglar ISBN 978-91-29-67610-5.
  6. ^ Naturvårdsverket: Främmande arter i Sverige Länkad 2017-04-16
  7. ^ ”Främmande arter i Sverige”. Naturvårdsverket. https://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Vaxter-och-djur/Frammande-arter/. Läst 9 maj 2019. 
  8. ^ Artportalen Arkiverad 28 januari 2011 hämtat från the Wayback Machine. (2008), läst 2008-11-29
  9. ^ Fasansläktet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
  10. ^ Online Etymology Dictionary
  11. ^ Fasan i Nationalencyklopedin.
  12. ^ ”Fasan” (på tyska). Handbuch für praktische Forst- und Jagdkunde. Leipzig: Verlag Schwickert. 1796. sid. 549 
  13. ^ Sveriges Riksdag, Jaktförordning (1987:905). Uppdaterad t.o.m. SFS 2016:1004. Bilaga 1.
  14. ^ Justitieministeriet i Finland, Jaktförordning (12.7.1993/666 ). Uppdaterad t.o.m. FörfS 222/2017 . Kap. 24:24.

Externa länkarRedigera