Liaoning

	Liaoning
Manchuiska :	Abkai imiyangga
kinesiska :	辽宁省?
	pinyin: Liáoníng shěng
	Fenghuang-berget i Liaoning.
	Förkortning: 辽 (pinyin: Liáo)
Typ av område:	Provins
Huvudort:	Shenyang
Yta:	147 588 km² ; 21:a största i Kina
Folkmängd:	43 746 323 (2010) ; 14:e folkrikast i Kina
Befolknings-; täthet:	296 inv./km²
BNP:*	35 239 ¥/inv. (2011)
Större kinesiska nationaliteter:*	hankineser (84 %); manchuer (13 %); mongoler (2 %); huikineser;
Provins-; guvernör:	Chen Qiufa
Parti-; sekreterare:	Li Xi
	Officiell webbplats
	; Liaonings läge i Kina.
	*Källa för BNP: http://thechinaperspective.com/topics/province/liaoning/; Källa för nationaliteter: Kinas folkräkning 2000.

För örlogsfartyget med samma namn, se Liaoning (hangarfartyg).

Liaoning (fil), även känt som Fengtian, är en provins i södra Manchuriet i nordöstra Kina.

Geografi

Liaoning omfattar främst Liaodonghalvön och den bördiga slätten kring nedre Liao He och andra floder. Provinsen begränsas av berg i öster och väster. Jordbruket domineras av odling av främst sojabönor, ris, raps och durra.

Näringsliv

Liaoning är ett av Kinas mest industrialiserade områden med stora tillgångar av kol, olja och naturgas i synnerhet på Liaohes oljefält. Andra näringar är jordbruk (majs, sojabönor och frukt är viktigaste jordbruksprodukter) och fiske (provinsen är en av landets främsta vad gäller saltvattensfisk och skaldjur).

Sedan den japanska ockupationen 1933-45 har Liaoning haft en stor och tung industrisektor, vilket gjort provinsen till kärnan i det som kallas det manchuriska "rostbältet". Provinsens viktigaste industrinäringar är verkstadsindustrin, metallindustrin, livsmedelsindustri och petrokemisk industri.^[1]

Historia

Mukdenpalatset i Shenyang.

Namnet på provinsen går tillbaka till Liaodynastin, som styrde området 907–1125. Området kontrollerades senare av Jindynastin och därefter Yuandynastin. Mingimperiet tog kontroll över provinsen 1371, bara ett par år sedan mongolerna fördrivits från det egentliga Kina. Provinsens namn betyder "pacificering av Liaodynastin".^[2]

I början av 1600-talet erövrades Liaoning stegvis av jurchen-hövdingen Nurhaci, som här grundade den "sena Jindynastin" med huvudstad i Shenyang, vilken döptes om till Mukden. Hans son och efterträdare Hung Taiji omorganiserade dynastin under namnet Qing och kallade sitt folk för manchuer.

När Qing erövrade det egentliga Kina 1644 flyttades huvudstaden till Peking. Liaoning, som då kallades Fengtian (kinesiska: 奉天^?, pinyin: Fèngtiān), behöll dock sin särställning inom det nya riket och styrdes av en egen militärledd administration. Mukden förblev en andra huvudstad i dynastin och det gamla Mukdenpalatset hölls i gott skick. Till skillnad från övriga Manchuriet hade Fengtian en blandad befolkning med både manchuer och hankineser och hade mycket tätare kontakter med resten av Kina.

I samband med att Manchuriet utsattes för hårt tryck utifrån från Ryska imperiet ombildades Fengtian till en reguljär provins 1876. Efter Qingdynastins nederlag i det första kinesisk-japanska kriget 1895 avstod Qing Liaodonghalvön till Japan, men Japan tvingades återlämna ön till Qing sedan Frankrike, Tyskland och Ryssland intervenerat. Kort därefter tvingade Ryssland Kina att arrendera Kwantung-området till Ryssland.

I samband med att Japan vann det rysk-japanska kriget 1904-05 vann japanerna kontrollen över den viktiga Sydmanchuriska järnvägen och Kwantung, som blev en stödjepunkt för japanska intressen i provinsen.

Liaoning-provinsens utbredning under Manchukuo och Republiken Kina.

Efter Xinhairevolutionen 1911 blev Fengtian en skådeplats för stridigheter mellan olika krigsherrar och vid början på 1920-talet framstod krigsherren Zhang Zuolin som Manchuriets starke man och kontrollerade resten av regionen från sitt högkvarter i Liaoning fram till sin död 1928. Året därpå döptes Fengtian om till sitt nuvarande namn Liaoning.

1931 ockuperade den japanska Kwantung-armén hela Manchuriet inklusive Liaoning, som döptes om till Fengtian, och etablerade den japanska lydstaten Manchukuo. Istället för att förlägga Manchukuos regering i Qingdynastins gamla huvudstad Shenyang, vilket kejsar Puyi hoppats, inrättades Manchukuos huvudstad i den mer nordliga staden Changchun.

Efter Japans nederlag i det andra kinesisk-japanska kriget 1945 blev Liaoning åter en provins i Kina med Shenyang som huvudstad.

1969, under kulturrevolutionen, utökades provinsens territorium med Chifeng, som avsöndrats från Inre Mongoliet, där en intensiv politisk kamp mellan olika fraktioner pågick. 1979 återfick Inre Mongoliet detta territorium tillsammans med andra regioner man förlorat till andra provinser.

Administrativ indelning

Nr	Namn	Kinesiska	Pinyin	Centralort	Typ

1	Shenyang	沈阳市	Shěnyáng shì	Shenhe	Subprovinsiell stad
2	Dalian	大连市	Dàlián shì	Xigang	Subprovinsiell stad
3	Anshan	鞍山市	Ānshān shì	Tiedong	Stad på prefekturnivå
4	Benxi	本溪市	Běnxī shì	Pingshan	Stad på prefekturnivå
5	Chaoyang	朝阳市	Cháoyáng shì	Shuangta	Stad på prefekturnivå
6	Dandong	丹东市	Dāndōng shì	Zhenxing	Stad på prefekturnivå
7	Fushun	抚顺市	Fǔshùn shì	Shuncheng	Stad på prefekturnivå
8	Fuxin	阜新市	Fùxīn shì	Haizhou	Stad på prefekturnivå
9	Huludao	葫芦岛市	Húludǎo shì	Longgang	Stad på prefekturnivå
10	Jinzhou	锦州市	Jǐnzhōu shì	Taihe	Stad på prefekturnivå
11	Liaoyang	辽阳市	Liáoyáng shì	Baita	Stad på prefekturnivå
12	Panjin	盘锦市	Pánjǐn shì	Xinglongtai	Stad på prefekturnivå
13	Tieling	铁岭市	Tiělǐng shì	Yinzhou	Stad på prefekturnivå
14	Yingkou	营口市	Yíngkǒu shì	Zhanqian	Stad på prefekturnivå

Politik

Huvudartikel: Politik i Liaoning

Den politiska makten i Liaoning utövas officiellt av provinsens folkregering, som leds av den regionala folkkongressen och guvernören i provinsen. Dessutom finns det en regional politiskt rådgivande konferens, som motsvarar Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens och främst har ceremoniella funktioner. Provinsens guvernör sedan 2015 är Chen Qiufa.^[3]

I praktiken utövar dock den regionala avdelningen av Kinas kommunistiska parti den avgörande makten i Liaoning och partisekreteraren i regionen har högre rang i partihierarkin än guvernören. Sedan 2015 heter partisekreteraren Li Xi.^[4]

Referenser

Noter

^ The China Perspective - Liaoning Arkiverad 5 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine.
^ Uradyn E. Bulag, "From Yeke-Juu League to Ordos Municipality: Settler Colonialism and Alter/Native Urbanization in Inner Mongolia," Provinicial China 7, no. 2 (2002), s. 203. Libris 4294142
^ ”Chen Qiufa 陈求发” (på engelska). China Vitae. Arkiverad från originalet den 11 november 2019. https://web.archive.org/web/20191111090552/http://www.chinavitae.com/biography/Chen_Qiufa. Läst 12 april 2016.
^ ”Li Xi 李希” (på engelska). China Vitae. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2020. https://web.archive.org/web/20201025163235/https://www.chinavitae.com/biography/Li_Xi. Läst 12 april 2016.

Källor

Carlquist, Gunnar, red (1955). Svensk uppslagsbok.. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB
Enatsu, Yoshiki. Banner Legacy: The Rise of the Fengtian Local Elite at the End of the Qing. Ann Arbor: Center for Chinese Studies, The University of Michigan, 2004.
Elliott, Mark C. The Manchu Way: The Eight Banners and Ethnic Identity in Late Imperial China. Stanford, CA: Stanford University Press, 2001.

Externa länkar

Officiell webbplats
Wikimedia Commons har media som rör Liaoning.
Bilder & media

[1] The China Perspective - Liaoning Arkiverad 5 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine.

[2] Uradyn E. Bulag, "From Yeke-Juu League to Ordos Municipality: Settler Colonialism and Alter/Native Urbanization in Inner Mongolia," Provinicial China 7, no. 2 (2002), s. 203. Libris 4294142

[3] ”Chen Qiufa 陈求发” (på engelska). China Vitae. Arkiverad från originalet den 11 november 2019. https://web.archive.org/web/20191111090552/http://www.chinavitae.com/biography/Chen_Qiufa. Läst 12 april 2016.

[4] ”Li Xi 李希” (på engelska). China Vitae. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2020. https://web.archive.org/web/20201025163235/https://www.chinavitae.com/biography/Li_Xi. Läst 12 april 2016.

[1]

[2]

[3]

[4]