Elias Wessén

svensk språkvetare och professor

Elias Gustaf Adolf Wessén, född 15 april 1889 i Linderås i Jönköpings län, död 30 januari 1981 i Stockholm, var en svensk språkvetare, professor och ledamot av Svenska Akademien 19471981, stol 16.

Elias Wessén
Elias Wessén
Elias Wessén
FöddElias Gustaf Adolf Wessén
15 april 1889
Linderås, Jönköpings län
Död30 januari 1981 (91 år)
Västerleds församling, Stockholm
NationalitetSverige Svensk
ForskningsområdeFilologi, runologi
InstitutionerStockholms högskola
Alma materUppsala universitet
DoktorsavhandlingZur Geschichte der germanischen n-Deklination (1914)
Känd förProfessor i nordiska språk (1928–1957)
Stol nummer 16 i Svenska Akademien (1947–1981)
Nämnvärda priserKungliga priset (1945)

Biografi redigera

Elias Wessén var son till Karl Gustaf Wessén (1846–1920) och Lydia Dorotea Matilda Wessén, född Sehmann (1860–1947). Han växte upp i Högby utanför Mjölby i Östergötland, dit familjen flyttade 1893 då fadern tillträdde en tjänst som kyrkoherde där.[1]

Efter läroverksstudier i Linköping tog Wessén mogenhetsexamen 1906 och fortsatte sina studier vid Uppsala universitet, där han bland annat läste historia, litteraturhistoria, nordiska språk, tyska, sanskrit, teoretisk filosofi och statskunskap.[2]

Wessén blev fil. kand. 1909, fil. lic. 1913 och disputerade 1914 vid Uppsala universitet,[3] varefter han blev docent i nordiska språk där.[4] Wessén var 1914–15 även ordförande för Uppsala studentkår. Ett besök i Berlin 1915 väckte uppseende i pressen, då han i en sympatiyttring gentemot Berlins studentkår kritiserade de franska bombningarna av Karlsruhe under första världskriget.[2] Han var 1916–21 lektor i svenska och filosofi i Linköping, och därefter lektor i svenska vid Uppsala folkskoleseminarium 1921–28. Mellan 1928 och 1957 var professor i nordiska språk vid Stockholms högskola. Han föreläste dessutom i svenska vid Oslo universitet mellan 1916 och 1946.[4]

Mellan 1941 och 1961 var Wessén ordförande i Modersmålslärarnas förening, och 1947–69 i Svenska Vitterhetssamfundet. Åren 1944–74 var han även ledamot i Nämnden för svensk språkvård, som bildats på Wesséns initiativ 1944. År 1947 inträdde han i Svenska Akademien på stol nummer 16 efter Tor Andrae.[4]

Hans etymologiska ordbok Våra ord, deras uttal och ursprung (1961) är en klassiker. Wessén utförde för övrigt betydande forskning i nordisk språkhistoria, ortnamnsforskning och runologi, och där bidrog han bland annat med verket Svensk språkhistoriaAlmqvist & Wiksell/Gebers förlag 1965. En annan bok som utkommit i olika upplagor är Isländsk grammatikNorstedts/Svenska bokförlaget i början av 1960-talet.

Från 1942 till hennes död 1969 var Wessén gift med bibliotekarien, fil. dr Märta Ahlberg. Wessén ligger begravd på Högby kyrkogård. Hans arbetsbibliotek donerades efter hans död till Linköpings universitetsbibliotek,[5] och hans personarkiv till Linköpings stifts- och landsbibliotek.[6]

Bibliografi redigera

  • "Elias Wesséns bibliografi" upprättad av Märta Wessén, tryckt i festskriften Elias Wessén 15 april 1954, sid 251–254. Libris 1468138
  • Larsson, Hugo (1975). Elias Wesséns tryckta skrifter 1914-1975: bibliografi. Linköpings läroverkspojkars skriftserie, 0348-2898 ; 14. Linköping: Föreningen Linköpings läroverkspojkar. Libris 1248108 

Priser, utmärkelser och ledamotskap redigera

 
Elias Wessén med familj mottar lyckönskningstelegram efter invalet i Svenska Akademien, 1947.

Referenser redigera

Tryckta källor redigera

Noter redigera

  1. ^ Kjell Espmark, Elias Wessén: inträdestal i Svenska Akademien Stockholm 1981, s. 6
  2. ^ [a b] Allan Ranius, Nya strövtåg i Linköpings stiftsbibliotek Linköping, 1995, s. 246; förkortad version i Personhistorisk tidskrift 93 (1997), s.142–151,
  3. ^ Zur Geschichte der germanischen n-Deklination Uppsala 1914
  4. ^ [a b c] ”Wessén, Elias”, Svenska Akademien. Läst 18 september 2023.
  5. ^ Igelström, Peter (2018). ”Wessénsamlingen [Elektronisk resurs”]. Ett bibliotek i takt med tiden 144-145. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-155124.  Libris 3d1fhxck1g0236db
  6. ^ Allan Ranius, Nya strövtåg i Linköpings stiftsbibliotek Linköping, 1995, s. 244.

Externa länkar redigera