Öppna huvudmenyn
För belysningsstyrka som fotometrisk storhet, se illuminans.
En lampa, även kallad belysningsarmatur.

Belysning är anordningar som skapar ljus och även kallas enbart ljus. Det finns tre huvudtyper av belysning som inkluderar omgivande belysning, dvs allmän belysning, arbetsbelysning och accentbelysning. [1]

Historisk utvecklingRedigera

 
Klassisk gaslykta på Västerlånggatan i Stockholm, 1904.
 
Kontorsarbete på Hamngatan 4 i Stockholm, 1910-20-tal.

I äldsta tider användes eldens sken, från vedbrasor. Om en plats utanför eldskenet var i behov av belysning användes en fackla, i sin enklaste form ett avspäntat vedträ av till exempel törved. Även oljelampan är gammal och spreds tidigt mellan kulturerna. En mycket tidig idé var att låta en bit mossa flyta i en öppen skål med tran eller ister. Det flytande fettet utgjorde bränslet, medan mossan fungerade som veke och gav efter antändning en svag, sotande låga.

Oljelamporna utvecklades med tiden. Skålen slöts och man lät veken komma upp ur en pip. Lampoljorna blev också bättre; bland annat användes under lång tid rovolja. För att göra lågan stabilare, utan fladder, utrustades lamporna med glas. Den högst utvecklade oljelampan använder fotogen som bränsle och har labyrinter för inkommande luft och avgivna gaser, vilket gör lågan okänslig för vindpustar. Även vekarna utvecklades, både för oljelampor och ljus. Det lingarn, som använts i de tidiga vax- och talgljusen, ersattes med tiden av bomullsgarn.

Tekniken att stöpa ljus genom att upprepade gånger doppa ett vekegarn i en smälta av något brännbart ämne är med säkerhet dokumenterad från 1100-talet, men har rötter som går tillbaka till vikingatiden. I de tidigaste ljusen användes bivax eller talg, som stöptes till ljus eller doppades och ordnades i nystan till staplar – det senare en mycket ovanlig teknik nuförtiden.

Med förfinad teknik kunde man impregnera veken med vissa salter, för att veken skulle förbrännas i lagom takt för att hålla jämna steg med bränsleförbrukningen. Om veken ändå blir för lång brinner ljuset med sotande låga. Med hjälp av en ljussax förkortas veken medan ljuset fortfarande brinner, varefter lågan inte längre är sotande. En veke av flätat garn kröker sig så att vekens fria ända normalt hamnar i lågans ytterkant där temperaturen och syrgastillförseln är högre och veken förgasas.

Ljus av högsta kvalitet stöps i stearin, som har liten rinningstendens och lång brinntid. Enklare ljus stöps i paraffin, som är billigare än stearin, men har kortare brinntid och gärna rinner. Som en kompromiss förekommer olika blandningar av stearin och paraffin.

Belysning kan också fås genom en låga från förbränning av gas, olja eller fotogen. En bunsenbrännare för lysgas ger bra värme, men nästan inget ljus alls. Kompletterar man med ett glödnät (se Auers glödljus) får man ett starkt ljus. Glödnätet – eller glödstrumpan, som den ibland kallas – är mycket ömtåligt. Som ny och oanvänd är den hanterbar med försiktighet, men sedan den tagits i bruk består den endast av ett mycket skört skelett av oxider.

Från början av 1800-talet var talgljus den vanligaste ljuskällan bland samhällets mellanskikt. För många borgare, präster och på många kontor och arbetsplatser var talgljuset den främsta belysningen när mörkret föll. Periodvis kunde det råda brist på talgljus. En genomsnittlig gård i Dalarna kunde exempelvis inte producera mer än tio till tolv talgljus. På andra platser, som i Årsta herrgård söder om Stockholm kunde produktionen uppgå till 2000 ljus av olika kvaliteter årligen. Fram till slutet på 1840-talet ansågs vaxljus dock vara den bästa tillgängliga ljuskällan. Detta då vaxljuset, till skillnad från talgljuset, hade en behagligare lukt och klarade bättre av högre rumstemperaturer. Användningen av vaxljus begränsades dock av bristen på bivax som rådde i Sverige och andra nordiska länder. Konsumenterna av vaxljus var därför tvungna att importera bivax från utlandet, vilket höll priserna höga och begränsade spridningen av vaxljuset till samhällets högsta skikt.[2]

Gatubelysning med gaslyktor var 1800-talets offentliga belysning; de flesta större städer i Sverige hade sådan belysning i de finare kvarteren.

En speciell form av fotogenlykta kan kompletteras med en auerstrumpa och ger då ett mycket starkt ljus.

En numera så gott som övergiven belysningskälla är karbidlampan, som drivs med kalciumkarbid under vattenbegjutning, varvid brännbar acetylengas utvecklas. En nackdel är att karbiden är mycket fuktkänslig och ställer höga krav på torr förvaring. Den har dessutom en obehaglig lukt. Restprodukten, när all acetylen har drivits ut av vattnet, luktar än värre. I början av 1900-talet förekom karbidlyktor som cykelbelysning. Ända till senare delen av 1900-talet användes karbidlyktor militärt som belysning i tält.

Belysning är numera för det mesta elektrisk. Elektrisk belysning har en ljuskälla som kan vara glödlampa, halogenlampa, lysrör eller båglampa. En kommande[när?] elektrisk ljuskälla är högeffektslysdioderna.

Standarder ForskningRedigera

 
Ett antal olika lampor

Se CIE för internationella standarder, tekniska rapporter och forskningsöversikter inom belysningsområdet.

UtomhusbelysningRedigera

Ljuset kommer från en ljuskälla, som drivs av ett driftdon. Dessa sitter fast i en armatur som i sin tur kan sitta i en stolpe eller hänga i en kabel mellan stolpar eller i till exempel ett tunneltak.

Väg- och gatubelysningRedigera

Huvudartikel: Gatubelysning

En gatulykta, eller en ljuskälla i en väg- eller gatubelysningsanläggning som det egentligen heter, lyser i runda tal hälften av årets timmar, dvs omkring 4.000 timmar per år. Den tekniska livslängden mäts i antal timmar och ligger typiskt på 10.000-60.000 timmar.

SverigeRedigera

I Sverige finns omkring 2,5 miljoner ljuspunkter på det kommunala gatunätet och mellan 150.000 och 175.000 längs det statliga vägnätet.

Belysning i arbetslivetRedigera

Vid arbetsplatser kan brister i belysningen påverka hur väl ett arbete blir utfört. Tydligast märks detta i kontorsarbetsplatser där bländning från belysningen eller solen ofta ställer till problem vid arbete vid datorer. Även bristfällig belysning påverkar arbetssituationen och kan leda till huvudvärk. För att motverka dessa problem gäller det att se till att datorer inte står så att man blir bländad av solen, eller solen skiner på skärmen, men även att det finns punktbelysning som kan riktas till arbetsytan när man jobbar. För dålig eller flimrande belysning i taket gäller det att byta till rör som har samma kvalitet som de gamla hade, men även att armaturen blir rengjord så att den inte är smutsig eller fettig så att belysningen blir lidande på grund av det.[3]

LjuskällorRedigera

Huvudartikel: Ljuskällor

Viktiga parametrar när man jämför olika ljuskällor är:

  • effekt, mätt i watt (W),
  • energiklass,
  • teknisk livslängd, det är det antal timmar då minst en viss andel av lamporna (ex. 80 %) har kvar minst en viss ljuseffekt (ex. 50 %),
  • ljusflöde, mätt i lumen (lm)
  • ljusfärg, uttryckt som korrelerad färgtemperatur och mätt i grader kelvin (K), lämpligt att jämföra med solljus som ligger kring 6 000 K,
  • färgåtergivning, Ra,
  • ljusnedgång, det är minskningen i ljuseffekt under den tid som ljuskällan är i drift,
  • inköpspris, mätt i kr grossistnettopris (GNP), (anm: se Diskussion)
  • årskostnad, mätt i kronor per år, där inköpspris, elförbrukning och andra driftkostnader samt underhållskostnad summeras och delas med den tekniska livslängden.

De fem översta punkterna finns oftast på ljuskällornas förpackningar.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ THREE MAIN TYPES OF LIGHTING [1]
  2. ^ 1950-, Garnert, Jan, ([2016]). Ut ur mörkret : ljusets och belysningens kulturhistoria. Historiska Media. sid. 38. ISBN 9789175454047. OCLC 974848621. https://www.worldcat.org/oclc/974848621. Läst 27 november 2018 
  3. ^ ”Ljud och luft”. Belysningen på kontor. Arbetsmiljöverket. Arkiverad från originalet den 6 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120606204049/http://www.av.se/teman/kontorsarbete/ljus_och_belysning/belysning/. Läst 11 mars 2012.