Ukrainas bidrag i Eurovision Song Contest

bidrag som representerat Ukraina i Eurovision Song Contest

Ukraina debuterade i Eurovision Song Contest 2003 och har till och med 2023 deltagit 18 gånger. Det ukrainska tv-bolaget Natsionalna suspilna teleradiokompanija Ukrajiny (Suspilne) har varit ansvarigt för Ukrainas medverkan varje år sedan 2016. Tävlingen har tidigare åren sänts i Ukraina av NTU (från 2003 till 2014).

Ukraina
Ukraina
TV-stationSuspilne
Nationell uttagningstävlingVidbir
Framträdanden
Antal framträdanden18 (2023),
samtliga i final
Debutår2003
Bästa resultat1:a, 2004, 2016 & 2022
Sämsta resultat24:a, 2017
Poäng genom tiderna3623 (2023)
endast finaler
Externa länkar
NTU
Ukrainas sida på Eurovision.tv
Ruslana i Istanbul 2004
Verka Serduchka i Helsingfors 2007
Ani Lorak i Belgrad 2008
Zlata Ohnevytj i Malmö 2013
Jamala i Stockholm 2016

Ukraina har hittills vunnit tävlingen tre gånger; 2004, 2016 och 2022. Ukraina är därmed det enda östeuropeiska, och det enda landet av de tidigare sovjetstaterna, att ha vunnit tävlingen mer än en gång. Förutom segrarna har Ukraina stått på pallplats vid ytterligare tre tillfällen; två andra platser (2007 och 2008) och en tredje plats (2013). Ukraina är det enda landet utanför konstellationen The Big Five som vid samtliga tillfällen man deltagit lyckats kvala sig till finalen. Detta gör Ukraina till ett av tävlingens mest framgångsrika länder.

Ukraina i Eurovision Song Contest redigera

Historia redigera

Ukraina debuterade i tävlingen 2003 som då hölls i Riga, Lettland. Ukrainas första representant var Oleksandr Ponomariov som sjöng låten Hasta la Vista. Ukraina slutade då på en fjortonde plats i finalen. Men det dröjde inte länge tills Ukraina skulle stå som segrare i tävlingen. Den första segern kom på landets andra försök med låten Wild dances framförd av sångerskan Ruslana. 2004 hade systemet med semifinal införts i tävlingen. Ukraina slutade tvåa i semifinalen bakom Serbien och Montenegro, men i finalen blev det omvänt resultat där Ukraina kom etta och Serbien och Montenegro kom tvåa. Ukraina slog då också ett poängrekord i tävlingen, 280 poäng, ett rekord som skulle slås av Lordi i Aten 2006. Ukraina fick stå som värdnation för tävlingen 2005 i Kiev. Ukraina hade månaderna innan genomgått den orangea revolutionen[1], vilket syntes i sändningen, då det förekom orangea banderoller bland publiken och den nyvalde presidenten Viktor Jusjtjenko var på plats och delade ut pris till vinnaren. Det är hittills enda gången som en statschef stått på en Eurovisionsscen. Landets bidrag, framfört av gruppen Greenjolly, handlade även det om revolutionen. Bidraget slutade på delad nittonde plats i finalen tillsammans med Martin Stenmarck från Sverige. Då man slutade utanför topp tio i finalen det året behövde Ukraina vara i semifinalen igen året därpå. Enligt dåvarande system direktkvalificerade sig samtliga topp tio-länder till finalen året därpå. Ukraina kvalade sig till finalen 2006 och slutade på sjunde plats vilket resulterade i att Ukraina blev direktkvalificerade till finalen året efter i Helsingfors. Året därpå gick det ännu bättre för Ukraina. Sångaren och komikern Verka Serduchka representerade landet med låten Dancing Lasha Tumbai. Låten framfördes på tre språk: tyska, engelska och ukrainska och slutade efter tittaromröstningen på andra plats, 33 poäng bakom vinnaren Marija Šerifović från Serbien. Serduchka var inför tävlingen endast känd i Ukraina och andra östeuropeiska länder. I och med tävlingen fick även Västeuropa upp ögonen för Serdjuchkas musik, och hans musikvideor spreds snabbt över Internet vilket gjorde honom internationellt känd. Inför tävlingen 2008 infördes systemet med två semifinaler i tävlingen. Ukraina, med bidraget Shady Lady framförd av Ani Lorak, segrade i sin semifinal och slutade tvåa bakom Ryssland i finalen i Belgrad. Det var andra året i rad där Ukraina kom tvåa i finalen. Åren 2009–2012 fortsatte man att kvala sig in till finalen men nådde ingen pallplats. Som bäst kom man på fjärde plats i finalen i Düsseldorf 2011 med bidraget Angels framförd av Mika Newton. I Malmö 2013 representerade Zlata Ohnevytj landet och slutade på tredje plats i både semifinalen och i finalen, det är den enda gången hittills där Ukraina kommit trea i finalen. Ukraina kom på sjätte plats i finalen året därpå i Köpenhamn med bidraget Tick-Tock framförd av Marija Jaremtjuk. Ukraina drog sig ur från tävlingen året därpå av ekonomiska och politiska orsaker[2].

Ukraina återvände till tävlingen 2016 som då hölls i Stockholm. Landet kom tillbaka mycket starkt och vann hela tävlingen med låten 1944 framförd av Jamala. I finalens omröstning hade Ukraina kommit på andra plats hos både juryns och tittarnas röster, men kombinationen med både tittarnas och juryns poäng gjorde att Ukraina vann. Ukraina vann tävlingen som det första landet där man varken var vinnare hos tittarna eller juryn. Å andra sidan hade låten 1944 anklagats för att ha en politiskt laddad text, och för att vara specifikt riktad mot Ryssland i efterspelet till annekteringen av Krimhalvön år 2014[3]. Jamala har sagt att hon fick inspiration till låten från sin farmors berättelser om den deportering av krimtatarer som genomfördes av Josef Stalin år 1944. Enligt henne har låten inget politiskt budskap utan är en berättelse om en familjetragedi. Även andra har instämt i att låten snarare är en minnessång. Reglerna för Eurovision Song Contest är att låtar med politiska texter och budskap är förbjudna och EBU bekräftade att de inte fann några skäl till att hindra 1944 från att vara Ukrainas bidrag till tävlingen[4]. Ukraina fick därmed stå som värd för tävlingen 2017 i Kiev. Som värdnation slutade man på tjugofjärde plats i finalen vilket är landets sämsta placering i tävlingen hittills. Ukraina skulle ha deltagit i Tel Aviv 2019, men drog sig ur bara några dagar efter att landet utsett artisten Maruv till att representera landet. Ukrainas public service-bolag UA:PBC försökte att få Maruv att skriva på ett kontakt som bland annat tillfälligt skulle hindra henne från att uppträda i Ryssland och andra villkor som hon inte kunde acceptera då hon ansåg att hon genom avtalet skulle tvingas att delta i politisk propaganda[5]. Efter att tävlingen 2020 ställdes in på grund av Covid-19-pandemin kom Ukraina först tillbaka till tävlingen 2021 med låten Shum framförd av gruppen Go_A. Bidraget var inför tävlingen en stor förhandsfavorit och slutade i finalen på femte plats. Inför tävlingen 2022 skulle först artisten Alina Pash med låten Tini zabutykh predkiv representerat Ukraina efter att ha vunnit den nationella uttagningen, Vidbr. Efter kontroversen kring den ukrainska uttagningen till tävlingen 2019, som ledde till att landet drog sig ur tävlingen det året, infördes en ny regel som från och med 2020 hindrar artister som har uppträtt i Ryssland sedan 2014 eller har rest till Krim "i strid med Ukrainas lagstiftning" från att delta i landets uttagning[6]. Två dagar efter att Pash vunnit den nationella uttagningen hävdade aktivisten och videobloggaren Serhii Sternenko att Pash hade tagit sig in i Krim från ryskt territorium 2015, och att hon förfalskat resedokumentationen med sitt team för att kunna delta i uttagningen[7]. Efter att det upptäcktes att en representant för Pashs team hade lämnat in förfalskad dokumentation till NSTU,[8][9] meddelade Pash den 17 februari att hon drog tillbaka sin medverkan som ukrainsk representant vid tävlingen[10]. Gruppen Kalush Orchestra, som kom tvåa i den nationella uttagningen, representerade istället landet i Turin med låten Stefania.

Efter den ryska invasionen (2022- ) redigera

Kort efter att Kalush Orchestra accepterat att representera landet i Turin inledde Ryssland en militär invasion av Ukraina den 24 februari 2022. Invasionen ledde till att ett flertal länder, inte bara Ukraina, krävde att EBU skulle diskvalificera Ryssland från 2022 års tävling. Den 25 februari 2022 meddelade EBU att Ryssland inte kommer att få delta efter att påtryckningarna ökat.[11]

Efter starten av invasionen hade varken det ukrainska TV-bolaget Suspilne eller Kalush Orchetsra uttalat sig om deras deltagande skulle fortsätta. Exekutiva producenter för 2022 års tävling bekräftade däremot den 14 mars att Ukraina fortsatt skulle delta. Suspilne bekräftade detta den 19 mars via dess sociala mediesidor. Den 2 april 2022 bekräftade Suspline att Kalush Orchestra och resten av den ukrainska delegationen fått tillstånd att resa till Turin för tävlingen.[12]

Ukraina vann 2022 års tävling med 631 poäng, varav 439 kom från folket vilket var ett nytt rekord. Efter vinsten uttalade sig Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och Suspilne sitt intresse av att hålla 2023 års tävling i Ukraina. EBU bekräftade däremot den 17 juni 2022 att landet inte kunde stå värd för tävlingen på grund av invasionen och att de redan inlett samtal med BBC om att hålla den i Storbritannien, som hade slutat på en andra plats.[13] Den 25 juli 2022 meddelade EBU att Storbritannien skulle arrangera 2023 års tävling å Ukrainas vägnar. Det var första gången sedan 1980 som tävlingen inte hölls i det land som vunnit föregående år.[14]

Vidbr 2023 vanns av Tvorchi med låten "Heart of Steel" som representerade landet i Eurovision Song Contest 2023.[15] Duon hade tidigare tävlat i uttagningen 2020 där det slutat på en 4:e plats med låten "Bonfire". Eftersom Ukraina vunnit föregående års tävling hade landet en direktplats i finalen tillsammans med The Big Five (vilket inkluderar Storbritannien). "Heart of Steel" slutade 6:a i finalen med 243 poäng.

Nationell uttagningsform redigera

De två första åren, 2003 och 2004, använde man sig av internval för att utse både representanten och låten. När Ukraina skulle vara värdnation 2005 införde man en nationell uttagning för att utse bidraget. 2005 var upplägget för den nationella uttagningen femton semifinaler och en final. Året därpå ändrades upplägget och man höll endast en final, ett upplägg som skulle vara i två år. 2008 valde man artisten internt medan låten fick avgöras i en nationell final. Åren 2009–2013 varierade upplägget från år till år; en nationell final, semifinaler och final och heat med semifinaler och final. Sedan år 2016 är standardsystemet uttagningen "Vidbir" där upplägget är två semifinaler och en final.

Resultattabell redigera

Tabellnyckel
1
Vinnare
2
Andra plats
3
Tredje plats
Sista plats
X
Ett bidrag valdes men tävlade inte
År Artist Bidrag Final Poäng Semi Poäng
2003 Oleksandr Ponomariov Hasta la Vista 14 30 Inga semifinaler
2004 Ruslana Wild Dances 1 280 2 256
2005 GreenJolly Razom Nas Bahato 19 30 Värdland
2006 Tina Karol Show Me Your Love 7 145 7 146
2007 Verka Serduchka Dancing Lasha Tumbai 2 235 Direktkvalificerad
2008 Ani Lorak Shady Lady 2 230 1 152
2009 Svitlana Loboda Be My Valentine! (Anti-crisis Girl) 12 76 6 80
2010 Alyosha Sweet People 10 108 7 77
2011 Mika Newton Angels 4 159 6 81
2012 Gaitana Be My Guest 15 65 8 64
2013 Zlata Ohnevytj Gravity 3 214 3 140
2014 Marija Jaremtjuk Tick-Tock 6 113 5 118
Deltog inte 2015
2016 Jamala 1944 1 534 2 287
2017 O.Torvald Time 24 36 Värdland
2018 Mélovin Under the Ladder 17 130 6 179
2019 Maruv Siren Song Drog sig ur
2020 Go_A Solovey Tävlingen inställd
2021 Go_A Shum 5 364 2 267
2022 Kalush Orchestra Stefania 1 631 1 337
2023 Tvorchi Heart of Steel 6 243 Direktkvalificerad

Röstningshistoria 2003–2018 redigera

I finalerna har Ukraina givit flest poäng till:

Nr Land Poäng
1   Ryssland 116 poäng
2   Azerbajdzjan 82 poäng
3   Moldavien 71 poäng
4   Armenien 51 poäng
  Georgien 51 poäng

I finalerna har Ukraina mottagit flest poäng av:

Nr Land Poäng
1   Belarus 126 poäng
2   Polen 120 poäng
3   Moldavien 117 poäng
4   Azerbajdzjan 108 poäng
5   Ryssland 101 poäng

Källor redigera

Noter redigera

  1. ^ [1]
  2. ^ Sanjay (Sergio) Jiandani (19 september 2014). ”Ukraine: NTU will not participate in Eurovision 2015”. Esctoday. http://esctoday.com/86848/ukraine-ntu-will-not-participate-in-eurovision-2015/. Läst 28 januari 2015. 
  3. ^ [2]
  4. ^ [3]
  5. ^ [4]
  6. ^ ”Ukraine: Vidbir 2020 final set for 22 February... but artists with Russian performance history are banned from entering” (på amerikansk engelska). wiwibloggs. 16 oktober 2019. https://wiwibloggs.com/2019/10/16/ukraines-vidbir-2020-new-rules-on-performances-in-russia/242969/. Läst 25 februari 2022. 
  7. ^ Морі, Євгеній (14 februari 2022). ”Аліна Паш підробила довідку про поїздку в Крим – Стерненко” (på ukrainska). Суспільне | Новини. https://suspilne.media/206826-alina-pas-pidrobila-dovidku-pro-poizdku-v-krim-sternenko/?. Läst 25 februari 2022. 
  8. ^ Богданьок, Олена (15 februari 2022). ”ДПСУ не видавала Аліні Паш документ, оприлюднений Суспільним” (på ukrainska). Суспільне | Новини. https://suspilne.media/207284-dpsu-ne-stvoruvala-dokument-pro-peretin-alinou-pas-adminmezi-z-krimom-opriludenij-suspilnim-dpsu/?. Läst 25 februari 2022. 
  9. ^ Свєженцев, Максим (16 februari 2022). ”Держприкордонслужба не може надати Аліні Паш довідку про її вʼїзд до Криму” (på ukrainska). Суспільне | Новини. https://suspilne.media/207613-derzprikordonsluzba-ne-moze-nadati-alini-pas-dovidku-pro-ii-vizd-do-krimu/?. Läst 25 februari 2022. 
  10. ^ ”Ukraine: 'Vidbir' winner Alina Pash will not go to Eurovision 🇺🇦” (på brittisk engelska). Eurovision.tv. 16 februari 2022. https://eurovision.tv/story/alina-pash-will-not-go-to-eurovision. Läst 25 februari 2022. 
  11. ^ ”EBU STATEMENT ON RUSSIA IN THE EUROVISION SONG CONTEST 2022”. https://www.ebu.ch/news/2022/02/ebu-statement-on-russia-in-the-eurovision-song-contest-2022. Läst 21 november 2023. 
  12. ^ ”🇺🇦 Ukraine: Kalush Orchestra Will Perform Live at Eurovision 2022”. https://eurovoix.com/2022/04/02/kalush-orchestra-will-perform-live-at-eurovision-2022/. Läst 21 november 2023. 
  13. ^ ”EBU STATEMENT ON HOSTING OF 2023 EUROVISION SONG CONTEST”. https://www.ebu.ch/news/2022/06/17-ebu-statement-on-the-hosting-of-the-2023-eurovision-song-contest. Läst 21 november 2023. 
  14. ^ ”Bekräftat: Eurovision hålls i Storbritannien 2023”. https://www.svt.se/kultur/bekraftat-eurovision-halls-i-storbritannien-2023. Läst 21 november 2023. 
  15. ^ ”Tvorchi wins Vidbir in Ukraine – To Eurovision 2023 with "Heart of Steel"”. https://eurovisionworld.com/esc/ukraine-tvorchi-wins-vidbir-to-eurovision-2023-with-heart-of-steel. Läst 21 november 2023. 

Externa länkar redigera