Public service

allmännyttig radio- och TV-verksamhet
För radioprogrammet med detta namn, se Public Service (radioprogram).

Public service (i allmänhetens tjänst, allmännyttig, allmänradio eller allmän-TV[1]) är en radio- eller TV-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud genom att företaget i fråga har ett avtal med staten rörande bolagets innehåll. I Storbritannien innefattar public service broadcasting eller public broadcasting[2] dels licensfinansierade British Broadcasting Corporation, BBC[3], dels de privata bolagen ITV, Channel 4 och Channel 5, STC, UTV, S4C[4]. Sändningstillstånden regleras av den brittiska myndigheten Ofcom, som i gengäld kräver att vissa tv- och radiobolag uppfyller vissa krav som en del i sändningstillstånden. Innebörden av public broadcast har dock olika betydelser i olika länder.

Den förste generaldirektören för BBC, John Reith (1922–1937), menade att bolagets uppdrag var att informera, utbilda och underhålla publiken (inform, educate and entertain).[5][6]

Public service kan beteckna kontroll, oftast utövad av någon myndighet, som syftar till att reglera programutbudet hos programkanalerna, även de programföretag som verkar på en kommersiell grund. Detta kan ta sig uttryck i att ett kommersiellt programbolag underkastas särskilda åtaganden, såsom att sända ett visst antal timmar program inom vissa genrer (såsom nyheter och regionala program). Dessa åtaganden har kunnat påtvingas de kommersiella programföretagen genom att erbjuda dem attraktiv täckning med markbundna TV-sändare. Denna benämning är den gängse i exempelvis Storbritannien.

Public service var under årtionden i många länder lika med ett statligt kontrollerat monopol på all sändning av radio och TV i Europa. Dessa monopol har urholkats av såväl avreglering som konkurrens från kanaler som sänder via satellit, kabel och digitala marknät.

Public service kan finansieras på flera sätt, såsom genom TV-licens (vanligt i Europa), statliga medel (förekommer bland annat i Nederländerna och Australien), frivilliga donationer (USA) samt reklam. Helt reklamfri public service förekommer enbart i de nordiska länderna, Frankrike, Storbritannien, Spanien, Australien och Japan. I övriga länder är public service ofta delfinansierat av reklamavbrott i sändningarna i likhet med de privata kanalerna. I Sverige är "sponsring" tillåtet av vissa populära evenemang såsom Melodifestivalen och Sportevenemang. I dessa fall presenteras sponsorns logga och ett kortfattat budskap.

I ett allt mer digital samhälle, där digital kommunikation via plattformar så som Google, Facebook och Twitter har vunnit mark på bekostnad av traditionella medier, har public service roll blivit otydligare[7]. I flera av de nordiska länderna pågår utredningar om hur public service ska finansieras och förbli relevant i framtiden.

HistoriaRedigera

I det som på svenska benämns som public service är det särskilt radio och tv som avses. Ofta var det radion som var föregångaren och byggde upp organisationer som skötte sändningen. I Storbritannien fick till exempel BBC, som började sändning av radio på 1920-talet, en utvidgning av sin offentliga tjänst funktion för TV år 1935. Public service kom dock att få en annan roll i många länder än den i Sverige, eftersom privata företag även släpptes fram med finansiering via tv-reklam. Sverige var bland de sista i Västeuropa att få privatägd kommersiell radio och kommersiell tv, vilket gjort att svenska mediemarknaden först tog ordentlig fart under 1990-talet.

USARedigera

I USA är public service inte tillnärmelsevis så stort som i Europa. Det sträcker sig tillbaka till radiosändningarnas uppkomst och har helt enkelt att göra med hur landets geografi ser ut, menar författaren Anthony Smith[8]. USA har en stor landyta med en mycket ojämn fördelning av människor, vilket gjorde det i praktiken omöjligt att införa landstäckande radiokanaler när mediet introducerades. Istället fick man införa lokalt drivna och ägda radiostationer, i första hand belägna nära städer. Trots svårigheterna och de kommersiella företagens numera etablerade ställning, så började public service introduceras i USA på det samhällsreformistiska 1960-talet. Det fanns ett behov av den typ av public service-program, som fanns i Europa, vars motsvarighet då inte riktigt existerade i USA. Idag har landets samlingsorganisation Public Broadcasting Service (PBS) ett par medlemskanaler i de flesta amerikanska städer, vilket är fler än något av de kommersiella nätverken. På radiosidan i USA finns National Public Radio (NPR).

Bolag i allmänhetens tjänst i världenRedigera

Public service i SverigeRedigera

I Sverige är public service även ett samlande begrepp för de radio- och TV-kanaler som erbjuds av Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio.

I den åttonde paragrafen av sändningstillståndet återfinns essensen av det som kallas public service: Att programmen ska präglas av folkbildningsambitioner, att det ska finnas en mångfald av åsikter, olika intressen ska tillgodoses när det gäller religion, kultur och vetenskap samt att programmen ska ha hög kvalitet.[9][10][11]

FinansieringRedigera

I Sverige finansieras all verksamhet genom en public service-avgift som dras direkt på skatten. Avgiften som infördes den 1 januari 2019 betalas av alla över 18 år som har en beskattningsbar förvärvsinkomst. Avgiften var vid införandet 1 procent av den beskattningsbara inkomsten med ett tak på högst 1 300 kronor per person och år.[12]

Innan 2019 när den skattebaserade avgiften infördes finansierades public service genom de licensavgifter som hushållen betalade.

ReferenserRedigera

  1. ^ Onödig engelska eller engelska i onödan? Arkiverad 27 augusti 2011 hämtat från the Wayback Machine. Språkrådet.
  2. ^ Public broadcasting” (på engelska). Wikipedia. 2022-06-10. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Public_broadcasting&oldid=1092506144. Läst 16 juni 2022. 
  3. ^ ”Licence fee and funding” (på engelska). www.bbc.com. https://www.bbc.com/aboutthebbc/governance/bbc.com/aboutthebbc/governance/licencefee/. Läst 16 juni 2022. 
  4. ^ ”What you need to know about the privatisation of Channel 4” (på engelska). the Guardian. 4 april 2022. https://www.theguardian.com/media/2022/apr/04/what-you-need-to-know-about-the-privatisation-of-channel-4. Läst 16 juni 2022. 
  5. ^ ”John Reith” (på engelska). www.bbc.com. https://www.bbc.com/historyofthebbc/research/directors-general/bbc.com/historyofthebbc/research/directors-general/john-reith/. Läst 20 juni 2022. 
  6. ^ [https://www.regeringen.se/49dde7/contentassets/faf1e6260e554e3fa84d300462759c31/ett-oberoende-public-service-for-alla--nya-mojligheter-och-okat-ansvar-sou-201850.pdf ”Statens offentliga utredningar från Kulturdepartementet Ett oberoende public service för alla – nya möjligheter och ökat ansvar SOU 2018:50”]. Statens offentliga utredningar från Kulturdepartementet. 19 juni 2018. https://www.regeringen.se/49dde7/contentassets/faf1e6260e554e3fa84d300462759c31/ett-oberoende-public-service-for-alla--nya-mojligheter-och-okat-ansvar-sou-201850.pdf. Läst 20 juni 2022. 
  7. ^ Gregory Ferrell Lowe, Hilde Van den Bulck, Karen Donders, red (2018). Public Service Media in the Networked Society. Nordicom. http://www.nordicom.gu.se/en/publikationer/public-service-media-networked-society 
  8. ^ Television An International History, Anthony Smith (ed.), kapitel 3: Television as a Public Service Medium, Anthony Smith.
  9. ^ Lars Grip. "Tittarögon. En rapport om vad som bestämmer tv-utbudet (Nr 30) Arkiverad 22 september 2020 hämtat från the Wayback Machine." sid 75-76, Statens medieråd, 2003. Läst den 21 april 2011.
  10. ^ Sändningstillstånd 2014-2019 - Sveriges Radio (pdf
  11. ^ Sändningstillståndet - SVT (pdf)
  12. ^ ”Ny avgift ersätter radio- och tv-avgiften – frågor och svar”. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/medier/ny-avgift-ersatter-radio--och-tv-avgiften--fragor-och-svar/. Läst 17 november 2018. 

Externa länkarRedigera