Storbritanniens bidrag i Eurovision Song Contest

bidrag som representerat Storbritannien i Eurovision Song Contest

Storbritannien debuterade i Eurovision Song Contest 1957 och har till och med 2022 deltagit 64 gånger. Det brittiska tv-bolaget BBC har varit ansvarig för Storbritanniens medverkan varje år sedan 1957. Majoriteten av Storbritanniens bidrag har valts ut genom en nationell uttagning. Men det har förekommit en del år där man endast valt ut bidraget internt av BBC.

Storbritannien
Storbritannien
TV-stationBBC
Nationell uttagningstävlingSong for Europe,
Making Your Mind Up,
Your Country Needs You
Framträdanden
Antal framträdanden64 (2022)
Debutår1957
Bästa resultat1:a, 1967, 1969, 1976, 1981 & 1997
Sämsta resultat26:a, 2003, 2019, 2021
Poäng genom tiderna4 086 (2019)
Externa länkar
BBC-sida
Storbritanniens sida på Eurovision.tv
Kathy Kirby i Neapel 1965.
Mary Hopkin i Amsterdam 1970.
Scooch i Helsingfors 2007.
Blue i Düsseldorf 2011.
Bonnie Tyler i Malmö 2013.
Joe & Jake i Stockholm 2016.
Michael Rice i Tel Aviv 2019.

Storbritannien hör till ett av tävlingens framgångsrikaste länder. Resultatmässigt har Storbritannien flest pallplatser av alla länder. Storbritannien har vunnit tävlingen 5 gånger (1967, 1969, 1976, 1981 och 1997), kommit två 16 gånger (1959, 1960, 1961, 1964, 1965, 1968, 1970, 1972, 1975, 1977, 1988, 1989, 1992, 1993, 1998 och 2022) och slutat trea 3 gånger (1973, 1980 & 2002). Storbritannien har också stått värd för tävlingen flest gånger av alla länder, hela åtta gånger. Förutom de tillfällen man arrangerat tävlingen året efter man vunnit (förutom 1970) har Storbritannien stått värd för tävlingen fyra gånger till fast landet inte vunnit året tidigare. Detta hände 1960, istället för Nederländerna, 1963 istället för Frankrike, 1972 istället för Monaco och 1974 istället för Luxemburg. Storbritannien hade under en lång tid haft den högsta totalpoängen i tävlingens historia. Det varade fram till år 2015 då Sverige tog över förstaplatsen och Storbritannien halkade ner till andra plats. Det berodde på att det hade gått dåligt för Storbritannien medan det hade gått bra för Sverige som tog fyra medaljer under år 2011–2015.

Storbritannien är numera med i konstellationen The Big Five och är därmed direktkvalificerade till finalen nästkommande år. Storbritannien behöver således aldrig kvalificera sig från semifinalen.

Storbritannien i Eurovision Song ContestRedigera

HistoriaRedigera

Storbritannien gjorde sin debut i tävlingen 1957 med bidraget All, framförd av Patricia Bredin. Storbritanniens första försök i tävlingen resulterade i en sjundeplats i Frankfurt. Året efter drog sig Storbritannien ur tävlan. Anledningen till avhoppet sägs ha berott på att BBC inte fick arrangera tävlingen och därför valde att inte delta[1]. Storbritannien återvände året efter och har deltagit samtliga år därefter. Storbritannien blev snabbt ett av tävlingens mest framgångsrika länder. Återvändandet 1959 var startskottet för Storbritanniens dominans i tävlingen, något som skulle vara fram till slutet på 1990-talet. Storbritannien kom tvåa i tre år i sträck åren 1959, 1960 och 1961. Storbritannien var värd för tävlingen 1960. Nederländerna hade vunnit tävlingen året innan men avböjde att arrangera så snart efter sitt arrangemang av 1958 års tävling och därför fick Storbritannien, som hade kommit tvåa året före, arrangera den istället. 1962 och 1963 representerade Ronnie Carroll landet två år i rad, vilket slutade med fjärde plats vid båda tillfällena. Storbritannien stod återigen som värd för tävlingen 1963 istället för Frankrike som avstod på grund av ekonomin. 1964 var Storbritannien tillbaka på pallplats igen, denna gången med Matt Monro som hamnade två efter Italien i Köpenhamn. Året därpå resulterade i ytterligare en andraplats med Kathy Kirby som hamnade sex poäng efter vinnaren Luxemburg. Storbritanniens första seger kom till slut 1967 med Sandie Shaw och låten Puppet on a String. Bidraget vann överlägset, men låten var på väg att bli diskvalificerad på förhand, i och med att denna funnits tillgänglig på skiva redan den 6 mars, som skulle ha varit festivalens ursprungsdatum. Emellertid lämnades aldrig någon formell protest in. Låten har i efterhand blivit en klassiker inom eurovisionen. 1968 stod London som värdstad för tävlingen. På hemmaplan var Storbritannien nära att vinna med bidraget Congratulations framförd av Cliff Richard. I finalen var röstningen en rysare. Tyskland hade gett Spanien sex poäng i den näst sista röstningsomgången vilket gjorde att Spanien gick om Storbritannien med en poäng. När Jugoslavien skulle dela ut sina poäng som sista landet fick varken Storbritannien eller Spanien några poäng, vilket ledde till att Spanien tog sin första seger i tävlingen och Storbritannien kom tvåa. Trots andraplatsen blev låten Congratulations en internationell hit och nådde bland annat första plats på svenska Kvällstoppen som den mest sålda skivan[2]. 1969 stod Storbritannien tillsammans med Spanien, Nederländerna och Frankrike som segrare i finalen i Madrid då alla fyra länderna hade slutat på delad första plats med lika mycket poäng. Efter en lottdragning fick Nederländerna äran att arrangera tävlingen 1970[3]. Under 1970-talet fortsatte Storbritannien att leverera bra resultat i tävlingen. Man hamnade på pallplats hela sex gånger och alla åren förutom en slutade man inom topp tio. 1978 slutade Storbritannien på elfte plats i finalen vilket var första gången då Storbritannien stod utanför topp tio. Storbritannien stod värd för tävlingen tre gånger under 1970-talet, varav två av tre värdskap arrangerade man tävlingen istället för ett annat land som vunnit året tidigare. 1972 hölls tävlingen i Edinburgh, trots att Monaco vunnit året innan. Monaco hade inte resurser att arrangera festivalen vilket var anledningen till att tävlingen hölls i Storbritannien[4]. 1974 fick Storbritannien arrangera tävlingen i Brighton. Storbritannien hade kommit trea året innan och eftersom varken ettan Luxemburg eller tvåan Spanien hade möjlighet att arrangera tävlingen föll lotten på BBC[5]. Cliff Richard gjorde ett nytt försök att vinna tävlingen, vilket gjordes 1973 med låten Power to All Our Friends. Storbritannien var förhandsfavoriten, men efter en spännande röstningsomgång slutade Storbritannien trea i Luxemburg. Storbritannien representerades 1974 av Olivia Newton-John, som kom till att bli en av de bästsäljande musikartister genom tiderna och för sin roll i musicalfilmen Grease. Med sin låt Long Live Love slutade hon fyra på hemmaplan.

1976 kom Storbritanniens tredje seger i tävlingen med låten Save Your Kisses for Me med gruppen Brotherhood of Man. Storbritannien erhöll totalt 164 poäng från 17 länder, vilket ger landet ett genomsnitt på 9,46 poäng per land. De vann också det året med 80,4% av den maximala poängen (164 av 204). Dessa rekord har ännu inte slagits. Under 1980-talets början slutade britterna på tredjeplats 1980 och vann året efter med låten Making Your Mind Up med gruppen Bucks Fizz. Tack vare segern påbörjades en framgångsrik poppkarriär för gruppen. Mycket minnesvärd är gruppens koreografi där kvinnornas kjolar revs bort under framträdandet. Bucks Fizzs seger var dock långt ifrån självklar under röstningsomgången. I den sista röstningsomgången säkrades gruppens seger genom att ha fått åtta poäng från Sverige. Bidraget vann med fyra poängs försprång före Västtyskland. En annan minnesvärd framträdande från 1980-talets bidrag från Storbritannien var 1984, då man representerades av Belle and the Devotions med låten Love Games. Storbritannien fick ett kyligt mottagande efter sitt uppträdande. Engelska fotbollshuliganer hade orsakat stora skador året innan i Luxemburg (vilket också var värdnationen för tävlingen det året) och delar av publiken buade ut det brittiska bidraget vilket var för första gången i Eurovisionens historia. Själva bidraget klarade sig dock hyfsat bra och hamnade på sjunde plats. 1987 var det andra gången Storbritannien slutade utanför topp tio. Bidraget Only the Light med Rikki slutade på trettondeplats i finalen i Bryssel, vilket dittills var Storbritanniens sämsta resultat i tävlingen. 1988 var Storbritannien återigen nära att vinna tävlingen. I finalens röstningsomgång stod det mellan Storbritanniens Scott Fitzgerald och Schweiziska Céline Dion. Fitzgerald ledde med fem poängs försprång inför sista röstomgången. Jugoslavien, som var sist ut med att ge sina röster, gav sex poäng till Schweiz och inga poäng alls till Fitzgerald vilket ledde till att Schweiz gick om och vann med en poängs marginal. Året efter slutade Storbritannien tvåa igen med sju poäng efter vinnaren Jugoslavien. Britterna fick vänta tre år på sin nästa pallplats, vilket kom 1992 med den välkände musikalartisten Michael Ball och hans poplåt One Step out of Time. Både 1992 och 1993 slutade Storbritannien tvåa efter sin största rival Irland. Det sistnämnda året stod det mellan britternas Sonia och Irlands Niamh Kavanagh om förstaplatsen då ingen självklar segrare hade kunnat koras än inför den sista röstningsomgången. Malta var sist ut att ge ut sina poäng, och Irland ledde med elva poängs försprång före Storbritannien. För att Sonia skulle segra krävdes det att Storbritannien skulle få tolva och att Irland inte skulle få några poäng alls. När poängen 1-8 och 10 poäng hade fördelats hade Storbritannien och Irland fortfarande inte fått några poäng. Således skulle sista poängen avgöra. 12-poängen gick till slut till ledande Irland som därmed tog hem segern och Storbritannien slutade tvåa för fjortonde gången. Dom kommande tre åren var prestationerna svagare för britterna. 1994 och 1995 slutade man på tionde plats båda åren och 1996 slutade man på åttonde plats i Oslo. Inför finalen 1996 hade EBU anordnat en kvalificeringsomgång där juryn fick lyssna på de 29 ländernas bidrag för att avgöra vilka 22 länder som skulle delta i finalen tillsammans med värdnationen Norge. Storbritannien slutade då på en tredje plats i semifinalen, i Storbritanniens enda semifinal man deltagit i.

1997 kom Storbritanniens femte och för närvarande senaste seger hittills med Katrina and the Waves med låten Love Shine a Light i Dublin. Bidraget slog då två rekord i tävlingen, bland annat slogs det tidigare rekordet på flest erhållna poäng under en enskild final, då bidraget tilldelades 227 poäng. Storbritannien lyckades hålla rekordet till 2004 då det blev slaget. År 2004 röstade 36 länder jämfört med 25 1997. Med samma bidrag höll Storbritannien rekordet för vinst med störst marginal till tvåan med 70 poäng. Detta överträffades 2009 av Norge, som hade vinstmarginal med 169 poäng. Rekordet för flest tilldelade tolvpoängare (högsta poäng) under en Eurovisionsfinal skedde också detta året. Landet erhöll tio tolvpoängare. Detta rekord delades med Grekland, som också fick tio tolvpoängare, 2005. Dock röstade 25 länder 1997 och 39 länder 2005. 2009 slogs rekordet av Norge, som lyckades skrapa ihop hela 16 tolvpoängare (41 länder kunde rösta på Norge medan 1997 kunde 24 länder rösta på Storbritannien). Storbritannien stod värd för tävlingen 1998 i Birmingham i deras senaste tillfälle man arrangerat tävlingen. Storbritannien slutade, efter en mycket spännande omröstning, på andraplats i finalen. Det blev landets femtonde och senaste gången man kommit tvåa. 1998 markerade också slutet på Storbritanniens gyllene era i tävlingen med toppresultat som inget annat land stod ens nära till att slå. Landet hade vunnit fem gånger, kommit tvåa femton gånger och trea två gånger. På 41 försök hade man bara två gånger slutat utanför topp tio, varav deras sämsta resultat var en trettondeplats 1987. Efter 1998 började det gå sämre för Storbritannien, och tävlingen kom inte att ses lika seriös längre som förut. Mellan åren 19992001 hamnade man utanför topp tio, men 2002 kom man tillbaka starkt och slutade på delad tredje plats med värdnationen Estland. Resultatet är Storbritanniens för närvarande senaste gång man stått på pallplats. 2003 blev landets dittills värsta resultat i tävlingen. Storbritannien kom för första gången sist och dessutom poänglöst med duon Jemini, som sjöng låten Cry Baby. Under deras framträdande uppstod tekniska problem som gjorde att gruppen inte kunde höra musiken ordentligt, vilket ledde till att de sjöng i fel tonart genom hela framträdandet, de fick dock inte sjunga om bidraget. Då gruppen inte fick en enda poäng blev det därmed Storbritanniens minst framgångsrika bidrag någonsin[6].

När systemet med semifinal introducerades 2004 var Storbritannien en del av konstellationen The Big Four (Numera The Big Five) som innebär att Storbritannien är direktkvalificerade till finalen varje år eftersom Storbritannien tillsammans med fyra andra länder bidrar med mest pengar till EBU. Storbritanniens prestation i tävlingen sedan 2004 har dock generellt sett för det mesta varit med dåliga resultat, varav majoriteten med bottenplaceringar. Storbritannien bjöd dock på en del minnesvärda framträdanden i tävlingen. Bland annat Daz Sampson och låten Teenage Life från 2006, där framträdandet inkluderade fem unga damer klädda i skoluniform, och året efter med gruppen Scooch och låten Flying the Flag (for You) där gruppen var utklädda till kabinpersonal. 2008 och 2010 slutade Storbritannien sist i finalen för andra respektive tredje gången för landet. 2009 gick det riktigt bra för landet då man i finalen i Moskva slutade femma i landets första topp fem placering på sju år. Det är för närvarande senaste gången Storbritannien hamnat inom topp fem. 2011 gjorde man också relativt bra ifrån sig, en elfte plats, till skillnad från de flesta andra år under 2000-talet. Efter det har Storbritannien nästan alla år hamnat bland bottenplaceringarna. Bonnie Tyler representerade landet i Malmö 2013 i hopp om att ge landet en bra placering, men misslyckades då man slutade på nittonde plats. 2019 och 2021 kom landet sist i finalen. Det sistnämnda året blev man dessutom poänglöst. Resultatet är jämte nollpoängaren från 2003 Storbritanniens sämsta resultat någonsin. Storbritannien blev det första landet i det nya röstningssystemet, som introducerades 2016, att sluta sist och poänglöst.

Nationell uttagningsformRedigera

Storbritannien har vid majoriteten av alla deltagande år använt sig av en nationell uttagning. Det första året man deltog utsågs bidraget via en festival där man anordnade tre semifinaler med en final. 1959 och 1960 arrangerade man två semifinaler och en final vilket från 1961 skulle ändras igen där upplägget blev endast en nationell final. Detta systemet användes fram till 1996 då man inkluderade en semifinal med en final. Detta upplägg ändrades tillbaka till att anordna endast en final år 2000. 2009 utökade man uttagningen igen och inkluderade nu flera heats, semifinaler och avslutades med en final. Åren 2011–2015 använde man sig av enbart internval där BBC fick utse bidraget. En nationell final återinfördes 2016 och varade fram till 2019 då man i efterhand återgick till att använda sig av internval.

ResultattabellRedigera

Tabellnyckel
1
Vinnare
2
Andra plats
3
Tredje plats
Sista plats
X
Ett bidrag valdes men tävlade inte
År Artist Bidrag Placering Poäng Semi Poäng
1957 Patricia Bredin All 7 6 Inga semifinaler
Deltog inte 1958
1959 Pearl Carr & Teddy Johnson Sing, Little Birdie 2 16 Inga semifinaler
1960 Bryan Johnson Looking High, High, High 2 25
1961 The Allisons Are You Sure 2 24
1962 Ronnie Carroll Ring-a-Ding Girl 4 10
1963 Ronnie Carroll Say Wonderful Things 4 28
1964 Matt Monro I Love the Little Things 2 17
1965 Kathy Kirby I Belong 2 26
1966 Kenneth McKellar A Man Without Love 9 8
1967 Sandie Shaw Puppet on a String 1 47
1968 Cliff Richard Congratulations 2 28
1969 Lulu Boom Bang-a-Bang 1 18
1970 Mary Hopkin Knock Knock, Who's There? 2 26
1971 Clodagh Rodgers Jack in the Box 4 98
1972 The New Seekers Beg, Steal or Borrow 2 114
1973 Cliff Richard Power to All Our Friends 3 123
1974 Olivia Newton-John Long Live Love 4 14
1975 The Shadows Let Me Be the One 2 138
1976 Brotherhood of Man Save Your Kisses for Me 1 164
1977 Lynsey de Paul & Mike Moran Rock Bottom 2 121
1978 Co-Co The Bad Old Days 11 61
1979 Black Lace Mary Ann 7 73
1980 Prima Donna Love Enough for Two 3 106
1981 Bucks Fizz Making Your Mind Up 1 136
1982 Bardo One Step Further 7 76
1983 Sweet Dreams I'm Never Giving Up 6 79
1984 Belle and the Devotions Love Games 7 63
1985 Vikki Watson Love Is 4 100
1986 Ryder Runner in the Night 7 72
1987 Rikki Only the Light 13 47
1988 Scott Fitzgerald Go 2 136
1989 Live Report Why Do I Always Get it Wrong? 2 130
1990 Emma Booth Give a Little Love Back to the World 6 87
1991 Samantha Janus A Message to Your Heart 10 47
1992 Michael Ball One Step Out of Time 2 139
1993 Sonia Better the Devil You Know 2 164
1994 Frances Ruffelle Lonely Symphony (We Will Be Free) 10 63
1995 Love City Groove Love City Groove 10 76
1996 Gina G Ooh Aah... Just a Little Bit 8 77 3 153
1997 Katrina and the Waves Love Shine a Light 1 227 Inga semifinaler
1998 Imaani Where Are You? 2 166
1999 Precious Say It Again 12 38
2000 Nicki French Don't Play That Song Again 16 28 Del av "The big four"
2001 Lindsay D No Dream Impossible 15 28
2002 Jessica Garlick Come Back 3 111
2003 Jemini Cry Baby 26 0
2004 James Fox Hold On to Our Love 16 29
2005 Javine Hylton Touch My Fire 22 18
2006 Daz Sampson Teenage Life 19 25
2007 Scooch Flying the Flag (for You) 23 19
2008 Andy Abraham Even If 25 14
2009 Jade Ewen It's My Time 5 173
2010 Josh Dubovie That Sounds Good to Me 25 10
2011 Blue I Can 11 100 Del av "The big five"
2012 Engelbert Humperdinck Love Will Set You Free 25 12
2013 Bonnie Tyler Believe in Me 19 23
2014 Molly Children of the Universe 17 40
2015 Electro Velvet Still in Love with You 24 5
2016 Joe and Jake You're Not Alone 24 62
2017 Lucie Jones Never Give Up on You 15 111
2018 SuRie Storm 24 48
2019 Michael Rice Bigger than Us 26 11
2020 James Newman My Last Breath Tävlingen inställd
2021 James Newman Embers 26 0
2022 Sam Ryder Space Man 2 466

Röstningshistorik (1957–2017)Redigera

Källa: Eurovision Song Contest Database

Storbritannien har givit mest poäng till...Redigera

Endast finaler
Nr Land Poäng
1   Irland 240
2   Sverige 207
3   Tyskland 168
4   Schweiz 156
5   Danmark 124
  Frankrike
Finaler och semifinaler
Nr Land Poäng
1   Irland 298
2   Sverige 247
3   Tyskland 168
4   Schweiz 161
5   Danmark 154

Storbritannien har mottagit flest poäng från...Redigera

Endast finaler
Nr Land Poäng
1   Irland 239
2   Schweiz 206
3   Frankrike 192
4   Österrike 189
5   Tyskland 186

VärdlandRedigera

Detta är en tabell över de gånger Storbritannien varit värd för Eurovision Song Contest.

År Stad Plats Presentatör
Eurovision Song Contest 1960 London Royal Festival Hall Katie Boyle
Eurovision Song Contest 1963 London BBC Television Centre Katie Boyle
Eurovision Song Contest 1968 London Royal Albert Hall Katie Boyle
Eurovision Song Contest 1972 Edinburgh Usher Hall Moira Shearer
Eurovision Song Contest 1974 Brighton Brighton Dome Katie Boyle
Eurovision Song Contest 1977 London Wembley Conference Centre Angela Rippon
Eurovision Song Contest 1982 Harrogate Harrogate Conference Centre Jan Leeming
Eurovision Song Contest 1998 Birmingham National Indoor Arena Ulrika Jonsson, Terry Wogan

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

NoterRedigera

  1. ^ [1]
  2. ^ Hallberg, Eric (1993). Kvällstoppen i P3 (1:a uppl.). ISBN 91-630-2140-4 
  3. ^ [2]
  4. ^ [3]
  5. ^ [4]
  6. ^ [5]

Externa länkarRedigera