- För andra betydelser, se Oktav (olika betydelser).
| ||||||
|
En oktav är intervallet mellan två toner vars frekvensförhållande är 2:1, samt beteckning för den åttonde och högsta tonen i en diatonisk skala. Ordet kommer av latinets octava, ’åttonde’. Ordet används även inom andra vetenskaper, i analogi med musiktermen, för förhållandet 2:1 mellan två vågors respektive frekvenser, eller för frekvensområdet mellan två sådana vågors frekvenser.
Oktavintervallet anses vara det mest konsonanta intervallet förutom primen. Spelas två toner på oktavavstånd uppfattas oktaven som samma ton, och tonerna anses tillhöra samma tonklass. Detta kallas att spela unisont.
Intonation
redigeraVid ren intonation sammanfaller oktavens fundamentalfrekvens med grundtonens första överton. Därmed sammanfaller även oktavens alla andra övertoner med någon av grundtonens övertoner. Liksvävande temperatur är uppbyggt på en tolvdelning av oktaven. I Pythagoreisk stämning intoneras den dock något annorlunda och är därför inte helt konsonant i denna temperatur.
Notation
redigeraEnligt Helmholtzka notationen anges toner efter oktavnamn och tonklass. Oktaverna numreras då från C under A440 som kallas ettstruket c (skrivs c1). Nedåt benämns de i tur och ordning lilla oktaven, stora oktaven, kontra-, och subkontraoktaven.
Oktavnamnen
redigeraSe även
redigeraKällor
redigera- Sundberg, Johan (1989). Musikens ljudlära: hur tonen alstras och uppfattas (3. uppl.). Stockholm: Proprius. Libris 7605115. ISBN 91-7118-653-0
- Alldahl, Per-Gunnar (1990). Körintonation du skall icke sjunga falskt mot din nästa. SKS musikböcker, 99-0849485-6 ; 5. Stockholm: Gehrman. Libris 7664902. ISBN 91-7748-022-8
- Törnblom Folke H., Lidman Sven, Lund Ann-Marie, red (1988). Bonniers musiklexikon (2. [dvs 3.], rev. uppl.). Stockholm: Bonnier. Libris 8350253. ISBN 91-34-50958-5 (inb.)