Furstbiskop (tyska: Fürstbischof) kallades en biskop som var furste i Tysk-romerska riket och alltså både utövade andlig auktoritet inom sitt stift och världslig makt som furste över en stat kallat biskopsdöme. De furstbiskopar som var riksfurstar berättigades rättigheter som medlemmar i Riksfursterådet,[1] ett av de tre riksständerna som utgjorde den kejserliga riksdagen. Furstärkebiskoparna av Köln, Mainz och Trier var dessutom kurfurstar.

Ecklesiastiska territorier (biskopsdömen) i Tysk-romerska riket år 1648.

tyska benämns ett sådant furstbiskopsdöme, ett profant län, Hochstift eller Fürstbistum medan rent kyrkliga områden (stift på svenska) vanligtvis kallas Diözese eller Bistum. På samma sätt kallas ett världsligt furstbiskopsdöme lett av en furstärkebiskop för Erzstift alternativt Fürsterzbistum medan ett rent kyrkligt ärkestift kallas Erzdiözese eller Erzbistum.

År 1521 fanns totalt 53 andliga furstendömen i Tysk-romerska riket. I och med reformationen och sekulariseringsvågen minskades de i antal till 23 vid trettioåriga krigets slut 1648.

Protestantiska furstbiskoparRedigera

Titeln hade efter reformationen tagits i bruk för att beteckna en protestantisk furstes också kyrkliga ledarställning inom episkopalsystemet. Adolf Fredrik var furstbiskop innan han blev kung av Sverige. Fortfarande i början av 1900-talet bar några biskopar (till exempel i Wrocław och Olomouc) titeln furstbiskop.

Biskopsdömen styrda av furstbiskoparRedigera

Furstbiskopar utom TysklandRedigera

Sex furstar av Montenegro hade titeln furstbiskop av Montenegro från 1659 till 1852, när den sjätte och siste blev en sekulär furste.

I England hade biskopen av Durham titeln furstbiskop. Som i Tyskland överlevde titeln reformationen och fortlevde till 1836.

KällorRedigera

  1. ^ [1] i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1916)