Baltflyktingarna syftar på de balter som under andra världskriget flydde till Sverige. Under kriget flydde sammanlagt cirka 30 000 invånare i de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen till Sverige, över Östersjön.

BakgrundRedigera

Enligt ett hemligt tillägg till Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen placerades de baltiska staterna i Sovjetunionens intresseområde. Efter andra världskrigets utbrott annekterades dessa av Sovjet. När Tyskland efter Operation Barbarossa ockuperade det baltiska området kom dessa att betraktas som befriare av vissa. När Röda Armén under hösten 1944 började återta området, flydde 20 000 balter under hösten-vintern bokstavligen i allt som flöt över till Sverige.

FlyktenRedigera

De flesta flyktingarna tog sig över Östersjön till Gotland och till Stockholms skärgård. En del tog sig även via den finska skärgården över Ålands hav till Upplands och Gästriklands kuster. Enbart Sandhamns Marinpolisdistrikt fick ta emot Ca 7000 flyktingar.

Många flyktingbåtar var helt olämpliga för att korsa Östersjön under den aktuella årstiden. Somliga var öppna båtar, som nödtorftigt täckts med presenningar eller segel som skydd mot vind och överbrytande sjö. Flyktingarna riskerade att bli nedkylda och apatiska.

Det förekom även att flyktingbåtar blev beskjutna med kulspruteeld från flygplan, varvid flyktingar dödades och sårades. Hur många flyktingar som gav sig iväg, men aldrig kom fram går inte att utröna.

Svenska räddningsinsatserRedigera

När båtarna närmade sig den svenska kusten uppstod ett nytt riskmoment, då flyktingarna saknade sjökort och lokalkännedom och lätt hamnade i grunduppfyllda områden. Den under 1942 bildade organisationen ”Marinpolisen” som bestod av tullverkets kustbevakning och inkallade militärpoliser, fick ofta rycka ut för att möta flyktingbåtarna och lotsa dem i hamn.

Svenska marinen fick i uppgift att söka möta flyktingarna till havs. Detta var dock riskfyllt. Sedan Finland utträtt ur kriget den 19 september och Sovjet därför kunnat svepa upp de tyska minspärrarna i Finska viken kunde Sovjetiska ubåtar på nytt uppträda i Östersjön. Den 9 november[när?] förklarade Tyskland hela östra Östersjön som operationsområde där alla fartyg löpte risk att angripas av tyska sjöstridskrafter. För att minska risken för torpedering fick därför sökning ske med jagare som med hög fart och ständigt zick-zackande patrullerade utanför den baltiska kusten.

Bland dessa lyckades jagaren Gävle (Fartygschef B F Thermenius) genomföra flera lyckade bärgningar av flyktingar under hårt väder.

Mottagande i SverigeRedigera

Eftersom det i det krigshärjade Östeuropa härjade smittsamma sjukdomar, fick flyktingarna genomgå sanitetsbehandling och placerades därefter i karantän i hastigt iordningställda uppsamlingsläger. Totalt upprättades ett hundratal läger. SKP ville lämna ut alla 37 000 baltiska flyktingar till Sovjetunionen[1].

PersonerRedigera

Se ävenRedigera

LitteraturRedigera

  • Rolf H. Lindholm, Räddningsaktioner; Svenska insatser under andra världskriget, Books-on-Demand, Visby 2009, ISBN 978-91-976463-9-0
  • Carl Göran Andrae (2004). Sverige och den stora flykten från Estland 1943-1944. Uppsala: Carl Göran Andrae och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. ISBN 91-85352-52-7 

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”De flydde över havet – nu är rädslan tillbaka - DN.SE”. DN.SE. http://www.dn.se/nyheter/sverige/de-flydde-over-havet-nu-ar-radslan-tillbaka/. Läst 24 november 2015. 

Tryckta källorRedigera

  • N. Holm (1946). Vakt till sjöss, Verklighetsbilder från beredskapsåren 1939-1945, sid 81-98, När flyktingarna strömmade hit. Stockholm: P. A. Norstedts &Söner 
  • B Lagvall (1967). Flottans Neutralitetsvakt 1939-1945. Stockholm: Marinstaben offset