Öppna huvudmenyn

Upp, min tunga, att lovsjunga

psalm
(Omdirigerad från Upp, min tunga)

Upp, min tunga, att lovsjunga är en mycket gammal psalm i elva verser om Jesu död och uppståndelse från cirka 600 e.Kr. av Venantius Fortunatus (cirka 530–cirka 600). Fanns på svenska redan 1614 i skriften Andeliga Psalmer och Wijsor i en översättning av Sigfrid Aronus Forsius (1550–1624) och infördes i en bearbetad version av Gustaf Ollon (1646–1704) i 1695 års psalmbok. Bearbetades och förkortades betydligt av Johan Olof Wallin för 1819 års psalmbok, där den rubricerades som påskpsalm. Infördes oförändrad också i 1937 års psalmbok och med två smärre ändringar i 1986 års psalmbok då Ollons arbeten med psalmen tagits bort.

Psalmen inleds 1695 med orden:

Up min tunga at lofsiunga
En berömlig kamp och strijd

I Sverige fick man genom 1697 års koralbok en tjänlig och omtyckt melodi till den över 1000 år äldre texten. Melodin var med några avvikelser samma som den som funnits i Roslagskulla kyrkans (1693) och Riddarholmskyrkans handskrivna koralbok (1694).

Psalmen är, trots sin ålder, en av de mest sjugna psalmerna inom Svenska kyrkan. Psalmen ingår vanligtvis i den uppsättning lovpsalmer som sjungs under påsknattens och påskdagens mässor. Trots flera omarbetningar, den senaste 1986, innehåller psalmen bitvis ett ålderdomligt språk. Det framträder bland annat i användandet av den numera utdöda preteritumformen "dödde".

I 1986-års psalmboksversion inleds psalmen med orden:

Upp min tunga, att lovsjunga
Hjälten som på korsets stam
För oss födde, led och dödde
Som ett skuldlöst offerlam

Publicerad iRedigera

Externa länkarRedigera

Texten till Upp, min tunga, att lovsjunga finns på Wikisource.