Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på internationella förbindelser via handel. Handelsförbindelser upprätthölls av hövdingar och stormän, vilket bland annat syns i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande upptäcktsresorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter. Av den guldliknande bronsen som hade en låg smältpunkt kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken. Även om man under bronsåldern ej hade någon större kännedom om främmande länders kulturer medförde handelsresornas varuflöden nya kulturimpulser.

Sveriges förhistoria

Därefter börjar:
Sveriges historia

Huvudartikel: Bronsåldern

När Sverige befann sig i slutet av yngre stenåldern, hade delar av Europa och Främre Orienten redan hamnat i vad som kallas kopparstenåldern och för cirka 3200 f.Kr. hade man där börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes arsenik vilket gav en spröd brons. Därefter tillsattes tenn, en metall som förmodligen först hittades i Anatolien, varmed en betydligt bättre brons kunde framställas. Ungefär 2000 f.Kr. började bronsföremål i liten skala även tillverkas i Sverige. Av vetenskapshistoriska skäl har man dock placerat bronsålderns inledningsskede efter en senare samling föremål som kom cirka 1700 f.Kr.


Den nordiska bronsåldern brukar delas in i sex olika perioder utifrån stilar och fyndkombinationer. Indelningen skedde runt år 1900 av den svenske arkeologen Oscar Montelius. Hans tidsindelningar gjordes utifrån fyndkombinationer av föremål från hela Europa och Medelhavsområdet. Tidsindelningen har visat sig stämma överraskande bra med nya 14C-dateringar av fynd. De tre första perioderna (period I-III) utgör den äldre bronsåldern och period IV-VI utgör den yngre bronsåldern.

Äldre bronsålder (1700 f.Kr.1100 f.Kr.)Redigera

 
Utbredningen av fasta bosättningar i Sverige under bronsåldern. Utbredningen indikeras främst av gravar.
 
Hällristning föreställande bland annat en stridsvagn från Kungagraven i Kivik, cirka 1000 f.Kr.
 
Björnlundasvärdet har sannolikt importerats från mellersta Donauområdet, 1496 f.Kr.
 
Det större av Spirbergsrösena i Örnsköldsviks kommun. Under inventering av arkeolog Carl L. Thunberg 2014.

Vid den nordiska bronsålderns början hade en ny kultur nått fram till Östersjöns sydöstra kust, kallad höggravskulturen. Förutom det imponerande gravskicket med storhögar förde den med sig nya hästdragna vagnar och stridsvagnar.

Något senare nådde andra indoeuropeiska kulturer fram till Indien i sydöst och till Takla Makan i nordöst, från vilka de berömda Takla Makan-mumierna kommer. Även i Östasien började man vid denna tid att använda brons, som vid Gula floden i Kina och Ban Chiang i Thailand. I Sydöstasien användes en annan teknik för bronstillverkning. Men det är inte helt omöjligt att tenn, som är mycket ovanligt och därför var värdefullt i Europa, letade sig fram ända från Östasien där det förekom betydligt rikligare redan under bronsåldern. I mesopotamiska skrifter nämns karavaner från öst med tenn.

Den första perioden av bronsåldern (1700–1500 f.Kr.) är ganska fattig på brons, och alla de föregående typerna av föremål från senneolitikum fanns kvar, liksom bruket att bygga små och enkla hällkistor. Först vid övergången till period II runt 1500 f.Kr. kom det stora genombrottet för bronsåldern i Norden, vilket medförde att ett stort antal nya föremålstyper av brons och guld ersatte de föregående i flinta etc. Samtidigt krympte hällkistorna ännu mer och täcktes av en stor jordhög i södra Götaland och av runda stenar, bildande ett röse, i norra Götaland och längre norrut. Under period I, men också senare, förekommer importföremål både västerifrån, såsom Irland och England, och från många olika områden söderifrån, bland annat från nuvarande Ungern och Rumänien.

Handeln tillsammans med de nya bronsredskapen och -vapnen gjorde hövdingarna mäktigare, vilket manifesteras i storhögarna. Kulturpåverkan var stark och snart uppfördes också imponerande storhögar i Sverige, som Kungagraven i Kivik. Handeln bestod förmodligen främst av import av metall och salt, medan bland annat bärnsten exporterades. Även i Sverige tycks hästen och vagnen haft stor betydelse, men framförallt var skeppen viktiga. De är återgivna på åtskilliga hällristningar och i skeppssättningar. Det är troligt att det var skeppen som möjliggjorde den för tiden med europeiska mått mätt, och med undantag av de grekiska öarna, tämligen utvecklade nordiska bronsålderskulturen. Handeln krävde också en valuta och förmodligen användes guld som hittats relativt rikligt från denna tid. Men ännu viktigare än handeln var förmodligen det varma klimatet som möjliggjorde en relativt hög befolkningstäthet även i Sverige.

Äldsta daterade bronsåldershuset i Bohuslän ligger i Munkedal på en plats som kallas finska barnhemmet. Platsen undersöktes av arkeologer från Bohusläns museum år 2005. Platsen ligger söder om det kända världsarvet med alla hällristningarna. Husets grundplan är inte större än 52 kvadratmeter och är cirka 6x4 meter. Husen från denna tid gjordes genom att en rad med stolpar grävdes ner i linje, så kallade mittstolpar som bar upp taket, i en så kallad tvåskeppig konstruktion. Därefter grävdes ett antal väggstolpar ned runtom och väggarna byggdes av vidjor och lera. En eldstad fanns oftast i en av ändarna på huset. I andra delar av Sydskandinavien har hus med betydligt större dimensioner påträffats, upp till 20–30 meter långa. Men detta är alltså det enda huset från äldre bronsålder i Bohuslän.

Under äldre bronsåldern övergår man från från tvåskeppiga till treskeppiga hus. Det innebär att mittaxel i huset blir fri och den takbärande konstruktionen flyttas till sidorna av mittskeppet.

En vanlig fornlämningstyp längs kusterna är de så kallade gravrösena. De är uppbyggda av sten och kan vara helt eller delvis vara kallmurade och ha kantkedjor a större stenar. De är vanliga från Hallands norra del och uppåt och längs hela östkusten norr om Skåne. Norrland är de gravrösen som ligger som ett pärlband i kustlandet, nära den dåvarande strandlinjen. Det finns mer än 2 000 rösen längs hela Norrlandskusten, flest i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. De ligger på en höjd över havet som gör att de kan dateras till perioden 1200–700 f.Kr. De kan även vara från järnåldern. Rösena har en inre konstruktion med en gravgömma som är mycket lik gravhögarna i Sydskandinavien under äldre och yngre bronsålder. De anses därför vara synliga spår av förbindelser mellan syd och nord under den aktuella perioden.[1] Även på Gotland och Öland är rösen vanliga.

Klimatet blev successivt kallare och våtare under perioden 2000 till 500 f.Kr. och har sedan dess varit ungefär som dagens klimat. Granskogen är sedan denna tid dominerande i skogslänen.

En uppdelning mellan södra och norra Norrland skedde omkring 800 f.Kr., där den norra delen uppvisar ett markant östligt inslag i fyndmaterialet med bland annat asbestkeramik av finsk typ. Asbestkeramik användes för metallurgi, bland annat bronsframställning, och har av vissa forskare associerats till en församisk kultur. På en fyndplats vid Kalixälven har även ämneskoppar återfunnits.[2]

Yngre bronsålder (1100 f.Kr.520 f.Kr.)Redigera

1000-talet f.Kr. hände något drastiskt kring Medelhavet. Utvecklingen började med en nedgång för den hettitiska kulturen, vilket snart följdes av den mykenska kulturen och de uråldriga egyptiska kulturerna. Man känner inte till orsaken, men en mindre klimatförsämring, vulkanutbrott, jordbävning eller brutna handelsförbindelser med drastiskt stigande tennpriser har föreslagits som möjliga förklaringar. En teori är att järnet, som redan vid denna tid länge varit känt, men hade sämre egenskaper än bronsen, började användas för att billigt utrusta lokala stridsstyrkor och att detta ändrade maktförhållandena. Ännu i den romerska armén skulle officerare utrustas med bronsvapen, medan fotfolket fick järnvapen.

Användningen av järn och delvis brustna handelsförbindelser skulle få konsekvenser i övriga Europa. I Centraleuropa övergick höggravskulturen till urnefältskulturen som tycks vara mindre aristokratisk. Urnegravarna kom också till Sverige, men nya storhögar som Hågahögen och Lugnarohögen anlades samtidigt och den nordiska bronsålderskulturen, liksom den asiatiska, bestod.

Efter en ny klimatförändring omkring 850 f.Kr.760 f.Kr. och sedan ytterligare en plötslig klimatförändring omkring 650 f.Kr. tog bronsåldern snart slut. I Norden ersatte järnet successivt bronsen under 500-talet f.Kr., och från de kommande århundradena finns varken guldfynd eller storhögar.

Det nordiska bronsålderssamhälletRedigera

 
Tätheten av hällristningar och skålgropar per areaenhet i Sverige.

Samhällsutvecklingen i Norden kom alltmer att skilja sig från utvecklingen på kontinenten. I olika föremål och föreställningar framträder vissa skillnader, vilka dock anpassats till rådande förhållanden och därigenom fått ett eget, nordiskt uttryck.

Folket levde på fiske, jakt, handel, boskapsskötsel och jordbruk. Hästen förmedlade status och användes som riddjur och dragdjur. Skrivkonsten var ännu ej upptäckt men hällristningar ger oss en insikt i människornas tankevärld samt hur jorden brukades och deras båtar byggdes. På ristningarna ser de alla ut att ha utliggare och de påminner om vinterisarnas slädar. Manskapen på skeppen bestod av ett flertal paddlare eller roddare. På en hällristning i Skåne syns ett skepp med tillbehör som kan tolkas vara en mast med linor för att hissa segel. Nästan samtliga hällristningsskepp saknar dock antydan till segel eller master. De flesta båtar paddlades fram. Det stora antalet skeppsristningar påvisar att sjöfärder och samfärdsel med andra folk ägde rum.

Under den äldre bronsåldern begravdes eliten i kistor av sten eller av kluvna, urholkade trädstammar eller andra typer av träkistor. Med sig i graven fick den döde sina vapen och ett förråd av välbehövda gåvor för ett nytt liv hinsides och över kistan lades en sten- eller jordhög. Dessa gravhögar förekommer framförallt i södra Halland, Skåne och Danmark. Under den här tiden bestod cirka 75 procent av de gravlagda av vuxna män, medan resten var vuxna kvinnor. I Bohuslän finns drygt 2000 rösen registrerade varav de flesta förmodas tillhöra den äldre bronsåldern. Sett till en byggnadstid på 400 år och med flera generationer på cirka 25 år vardera, blir det 125 rösen per generation där nästan 100 var mansgravar. Således skulle Bohusläns befolkning blott omfatta ett hundratal familjer som hade sociala rättigheter att gravläggas på detta sätt, medan befolkningen i övrigt inte efterlämnat några spår. Givetvis hamnade de alla i jorden men det var endast de rika som fick begravas i bättre gravar och ju större hög desto högre status. Merparten av befolkningen fick betydligt enklare begravningar och idag saknas rester efter dessa.

Vid övergången till yngre bronsålder infördes likbränning och snart var kremering det mest normala. Gravsättning skedde då i ojordade rösen som restes av välsorterad kummelsten på högt belägna platser, helst väl synliga platåer med bra utsikt över land och vatten. Mer låglänt anlagda gravar skedde i form av skeppssättningarna, vars relingar och stäv består av uppresta stenar. De ståtligaste stenskeppen av detta slag finns på Gotland. I Sydsverige finns även många sekundärbegravningar i äldre gravhögar från yngre bronsålder. De dödas ben lades då ofta ned i en kruka och i vissa fall utrustades även graven med t ex en rakkniv eller ett dräktspänne. Mindre stensättningar kunde även konstrueras ovanpå gravläggningen. I Mellansverige är det vanligt att begravningar även gjordes i skärvstenshögar. På eller invid gravarna kunde det ibland även konstrueras olika byggnader som har tolkats som kulthus.

I östra Mellansverige är skärvstenshögarna mycket vanliga både på boplatser och vid gravar. De består av stora mängder med eldsprängd sten. Stenen har antagligen främst använts för att värma upp vatten och mat. Skärvstenshögarna har ofta en komplicerad uppbyggnad med olika inre och yttre kantkedjor. Utseendet är ofta likt gravrösenas och de kan även innehålla begravningar. Antagligen är många av dem resultat av stora rituella måltider.

Bronsåldersboplatser kännetecknas av treskeppiga hus som kan vara mellan 10-35 meter långa. Det finns en tendens till att bostadshusen blir kortare under yngsta bronsåldern. Ekonomin har baserats på jordbruk med olika typer av veteslag och nakenkorn kompletterat med boskapsskötsel med nötboskap, får/get och gris. Även jakt och fiske har förekommit.


Galleri med arkeologiska fynd från skandinavisk bronsålderRedigera

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Baudou, Evert (1995[1992]). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 45 (1. uppl. /3. tr.). Umeå: Skytteanska samf. sid. 100. Libris 7617822. ISBN 91-7191-227-4 (korr.) (inb.) 
  2. ^ Baudou, Evert (1995[1992]). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 45 (1. uppl. /3. tr.). Umeå: Skytteanska samf. sid. 110–111. Libris 7617822. ISBN 91-7191-227-4 (korr.) (inb.) 
Företrädare:
Neolitikum (Bondestenåldern)
Sveriges förhistoria
1500–500 f.Kr.
Efterträdare:
Förromerska järnåldern