Persisk litteratur är litteratur på det persiska språket. Den persiska litteraturen minst 2 500[1] år gammal, även om det äldsta materialet i stor utsträckning gått förlorat. Litteraturen har författats i områden där det persiska språket talats och använts, inklusive områden i dagens Iran, Kaukasien, Afghanistan och Centralasien. Persiska var fram till 1900-talet ett stort litteraturspråk även i Osmanska riket och i Indien.[1]

Perserkungen Bahram V och hovmän underhålls av musikern Barbad, Sida ur manuskript av Ferdousis Shahnama, Brooklyn Museum.

HistorikRedigera

ForntidRedigera

Den persiska litteraturen har en lång historia. Rötterna till iransk mytologi, med kungar och hjältar, hittar man i den zoroastriska religionens heliga skrifter, Avesta. Den äldsta delen av Avesta är Gatha (Sånger), en samling sånger författade på vers av Zarathustra omkring 1500 f.Kr. Avesta har samma ställning i iransk litteratur som vedaskriftena har i den indiska litteraturen.

Bara en mindre del av den ursprungliga Avesta har bevarats till våra dagar och mycket tyder på att den ursprungliga texten var mycket mer omfattande. Den ursprungliga Avesta bestod av 21 böcker (nasker) och idag har bara en av dessa, Vendidad (Lagen mot demonerna), bevarats i sin ursprungliga form. Den zoroastriska traditionen lägger skulden för Avestas förstörelse på Alexander den store som brände ned det kungliga biblioteket i Persepolis, och därmed zoroastriernas heliga skrifter, under sin erövring av det akemenidiska riket.

AntikenRedigera

Huvudartikel: Pahlavilitteraturen

Först under sasanidisk tid sammanställdes resterna av den ursprungliga Avesta och översattes till medelpersiska. Till Avestas viktigaste del hör Gatha-hymnerna som tillskrivs Zarathustra själv, men som först nedtecknades på sasanidisk tid. Hymnerna överfördes först muntligt och reciteras än idag. Från århundradena kring Kristi födelse fram till 700-talet utvecklades den mångsidiga och omfångsrika pahlavilitteraturen som både omfattade prosaromaner och olika slag av religiösa skrifter. Till den sistnämnda gruppen hör bland annat Zarathustra-legenden. Diktningen bestod främst av episk poesi med mytiskt och heroiskt innehåll.

Pahlavilitteraturen rymmer även hjältedikter och vinsånger som framfördes av kringvandrande skalder och sångare. Musikern Barbad som verkade vid storkonungen Khosrau Parviz' hov var en av det sasanidiska Irans främsta skalder. På medelpersiska finns även en viktig zoroastrisk visdoms- och uppbyggelselitteratur (så kallad zand), däribland Arda Viraf Namag som beskriver den rättrogne Virafs resa till paradiset och helvetet.

 
Miniatyrmålning med verser ur Farid ad-din Attars Mantiq ut Tayir (Fåglarnas samtal).

Klassisk tidRedigera

Införandet av den nypersiska litteraturen på 900-talet var betingad av den ofantliga kulturomvälvning som införandet av islam innebar. Omkring år 1000 besjöng Abu al-Qasim Ferdosi i det stora konungaeposet Shahnama Persiens öde genom tiderna. Hans krönika räknas idag som Irans nationalepos och har stor betydelse för det persiska nationalmedvetandet. De tidigaste klassiska diktarna, däribland Rudaki och Manuchehri, var hovpoeter som skrev panegyriska dikter och naturlyrik.

Den nypersiska litteraturens samband med islams mystik, sufismen, är särskilt uppenbar och präglade särskilt lyriken. Till de stora diktarna också hör skalderna Nizami och Omar Khayyam; den sistnämndes Rubaiyat från 1100-talet har nått oss framförallt genom E. Fitzgeralds romantiska tolkning. Den mera didaktiske skalden Sa'di Shirazi skrev sededikter, däribland Gulistan och Bustan, som speglar det traditionella persiska samhällets moraluppfattning. Den rika sufiska litteraturen nådde sin höjdpunkt på 1200- och 1300-talen med Jalal al-din Rumi, Fakhr al-din Araqi, Shams al-din Hafiz och den mera mångsidige Abd al-Rahman Jami.

Hafiz har sedan länge ansetts representera det finaste inom den persiska lyriken med sina lovsånger till vinet och kärleken.

Den persiska prosan tog form på 1000-talet och nådde sin höjdpunkt med författare som Nizam al-Mulk, Nizami Aruzi och Shams al-Maali Kay Kavus.

 
Sadeq Hedayat, pionjär för litterär modernism i Iran.

Modern tidRedigera

1800-talet började en ny persisk litteratur ta form under inflytande av den samtida europeiska. Först en bit in på 1900-talet återgav författare som Mohammad Ali Jamalzadeh, Sadeq Hedayat och Bozorg Alavi den persiska prosan något av dess tidigare originalitet med sina sociala motiv. Samtidigt framträdde en modern persisk diktning genom poeten Nima Yushij som var den förste i Iran som använde fri vers.

De klassiska versmåtten övergavs gradvis till förmån för nya former. På 1960-talet framträdde Irans kanske mest läst kvinnliga prosaförfattare, Simin Daneshvar, med den episka romanen Sovushun (Siavoshs sörjande) som blev en bestseller. Efter revolutionen har flera feministiska prosaförfattare, såsom Shahrnush Parsipur och Moniru Ravanipur, gjort sitt intåg på den litterära scenen.

Till Irans främsta kvinnliga diktare under 1900-talet hörde Forogh Farrokhzad vars vågade bildspråk och sensualism utmanade traditionella iranska samhällsnormer. En annan pionjär inom modern persisk poesi var Ahmad Shamlu som experimenterade med en rad olika stilar och fick viss internationell uppmärksamhet.

Persisk litteratur på svenskaRedigera

Persisk litteratur har endast i begränsad omfattning översatts till svenska. Nedan listas ett urval av böcker som kommit i svensk översättning.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b] "Iran – Litteratur". ne.se. Läst 10 november 2015.

Vidare läsningRedigera

Om persisk litteratur på svenska

Externa länkarRedigera