Öppna huvudmenyn

Narcissistisk personlighetsstörning

Personlighetsstörning

Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning vars kännetecken är överdriven självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattad självbild, ett stort behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.

Narcissistisk personlighetsstörning
Narkissos av Jules-Cyrille Cave. Bedårad av sin egen spegelbild.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10F60.8
ICD-9301.81
Medlineplus000934
MeSHsvensk engelsk

Denna patologiska narcissism skiljer sig från den naturliga narcissismen alla människor har; känslan av att vilja vara omtyckt.

En personlighetsstörning är varaktig och kan härledas till barndomen. Individer kan kortvarigt uppvisa symtom på samma störning, till exempel under ett pågående trauma eller på grund av en hjärnsjukdom, vilket då kallas personlighetsförändring.

OrsaksförklaringarRedigera

Andelen personer med narcissistisk personlighetsstörning i varierande svårighetsgrad antas ha ökat under de sista årtiondena av 1900-talet. Detta förklaras vanligen i ljuset av moderniteten och att det moderna konsumtionssamhället fragmenterar kulturen och värden, och att individen därför tenderar att bli egoistisk, självupptagen och har svårt med nära relationer. Sigmund Freud menade däremot att narcissismen var medfödd, varmed störningen för dennes anhängare förklaras som en regression till barnstadiet. I den skolans efterföljd argumenterade Heinz Kohut för att sådan störd narcissism bottnade i att personen som barn inte fått inre och yttre trygghetsbehov tillgodosedda, till exempel för att föräldrarna saknade empatisk förmåga.[1]

DiagnostiseringskriterierRedigera

Diagnosen har ingen egen rubrik i den internationella diagnosmanualen ICD-10 utan inkluderas i "övriga specificerade personlighetsstörningar". För att över huvud taget en diagnos ska ställas måste personen enligt ICD-10 och i enlighet med samtliga personlighetsstörningar först uppfylla de allmänna kriterierna för personlighetsstörning; det är inte ovanligt att en person har ett förstärkt personlighetsdrag eller låggradigt uppfyller flera kriterier för denna typ utan att personen för den skull har en psykisk störning. En personlighetsstörning föreligger, enligt ICD-10, när personens varaktiga beteendemönster kraftigt avviker från gemene man i personens närmiljö och detta beteendemönster kraftigt påverkar bland annat personens relationer till andra. Beteendet kan härledas till barndomen och framträder oftast under tidig vuxenålder.[2]

Till diagnosmanualen finns kriterier för diagnosen som ofta används vid diagnostisering, i bilagan Diagnostic criteria for research.[3] I denna står det att en person med störningen uppvisar minst fem av följande symtom:[4]

  1. Har överdrivna känslor av att vara viktig och betydande
  2. Fantiserar ofta om till exempel rikedom, framgång, makt eller kärlek
  3. Anser att den bara ska umgås med eller associera sig med viktiga personer eftersom den själv är så viktig
  4. Har ett överdrivet behov av beundran
  5. Har orealistiska uppfattningar om sina egna rättigheter – exempelvis förväntar sig personen ofta den bästa behandlingen när denne söker sådan
  6. Utnyttjar andra för att uppnå sina mål
  7. Saknar eller har bristande empati
  8. Tror att andra är avundsjuka på denne, men kan också själv vara avundsjuk på andra
  9. Beter sig högfärdigt eller arrogant.

BehandlingRedigera

Störningen kan behandlas med samtalsterapi, men hur effektiv behandlingen är beror bland annat på hur villig personen är att förändra sitt beteende och tänkesätt.[5]

Det är mycket sällan som narcissismen i sig är patientens viktigaste motiv för att söka vård eller psykisk hjälp. När personer påbörjar behandling för narcissistisk personlighetsstörning är det vanligtvis på grund av svårigheter i livet eller ett ytterligare psykiskt problem, till exempel depression, [6] eller påtryckningar från vänner eller närstående. Delvis beror den här obenägenheten att söka vård på att de har dålig sjukdomsinsikt på grund av en överdrivet positiv självbild. [7]

Behandlingen för narcissistisk personlighetsstörning består huvudsakligen av psykoterapi.[8] På 1960-talet utmanade Heinz Kohut och Otto Kernberg de då rådande uppfattningarna genom att utveckla strategier för att använda psykoanalytisk psykoterapi kliniskt för klienter med narcissism. De hävdade att det var mer effektivt. Strategier för att ändra beteendemönster över lång tid används för att öka narcissisters förmåga till empati i vardagliga relationer. Strategin för att hjälpa dem att försvaga sina föreställningar om rätt till privilegier och sina egocentriska tankemönster är att hjälpa dem att identifiera hur de kan använda sina unika förmågor till att hjälpa andra med andra motiv än egen personlig vinning. Det här handlar inte så mycket om att ändra deras självbild utan om att stärka deras förmåga till empati.

Psykoanalytisk terapi kan vara till hjälp för narcissister. Men terapeuten måste vara medveten om patientens personlighetsdrag och vara noga med att inte riva ned de narcissistiska försvaren alltför snabbt. Ilska, vrede, impulsivitet och otålighet kan bearbetas med färdighetsträning. Terapins effektivitet kan försämras av att klienten har starka försvar mot kritik och därför har svårt att ta till sig den. Gruppterapi har sina fördelar, till exempel genom att feedback kan tas emot bättre när den kommer från medklienter än när den kommer från en terapeut. Men gruppterapi kan också bli motsägelsefull genom att klienten blir krävande, egocentrisk och tillbakadragen. Forskare trodde i början att gruppterapi med narcissister skulle misslyckas, för att man trodde att gruppterapi förutsätter att klienten har empati, vilket narcissister saknar. Men studier visar att gruppterapi har värde för narcissister genom att den ger dem tillfälle att utforska gränser, utveckla tillit, öka självmedvetenheten och ta emot feedback. Relationsterapi trycker på vikten av att lära sig att tillämpa fyra grundläggande förmågor i mellanmänskliga relationer: Uttrycka sig effektivt, Empati, Diskussion och Konfliktlösning.

Det finns ingen medicinering som hjälper mot narcissism. Men medicin kan användas mot mentala tillstånd och symtom som ofta förekommer i samband med narcissism, till exempel depression, ångest och impulsivitet. [8]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Johansson, Thomas. "Narcissism, fragmentering och ontologisk trygghet." (1994): 29-48.
  2. ^ ICD-10 F60-F62 Introduction och Specific personality disorders, mixed and other personality disorders, and enduring personality changes
  3. ^ ICD-10 Diagnostic criteria for research, s. 211
  4. ^ Världshälsoorganisationen. ”The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders: Diagnostic criteria for research”. http://www.who.int/classifications/icd/en/GRNBOOK.pdf. Läst 30 juni 2017.  Narcissistic personality disorder
  5. ^ ”Narcissistic personality disorder: MedlinePlus Medical Encyclopedia” (på en). medlineplus.gov. https://medlineplus.gov/ency/article/000934.htm. Läst 30 juni 2017. 
  6. ^ Ronningstam, Elsa (2016). ”New Insights Into Narcissistic Personality Disorder”. Psychiatric Times 33 (2). http://www.psychiatrictimes.com/special-reports/new-insights-narcissistic-personality-disorder. 
  7. ^ Caligor, Eve; Levy, Kenneth N.; Yeomans, Frank E. (May 2015). ”Narcissistic Personality Disorder: Diagnostic and Clinical Challenges.”. The American Journal of Psychiatry 172 (5): sid. 415–22. doi:10.1176/appi.ajp.2014.14060723. PMID 25930131. 
  8. ^ [a b] Mayo Clinic Staff (November 18, 2017). ”Narcissistic personality diorder - Diagnosis and treatment” (på en). www.mayoclinic.org. https://www.mayoclinic.org/diseases-conditions/narcissistic-personality-disorder/diagnosis-treatment/drc-20366690. Läst 28 juni 2018.