Marxism

politisk ideologi
(Omdirigerad från Marxist)

Marxism är en grupp samhällsåskådningar som bygger på Friedrich Engels och Karl Marx teorier och är den grund på vilken den ena grenen av socialismen, den där bland annat socialdemokrati och kommunism ingår, vilar.[1][2] Den andra grenen grundar sig i anarkismen. Marxism betecknar dels en politisk ideologi (främst i dess ortodoxa form), dels en samling mer eller mindre icke-normativa samhällsteorier.

Det finns ingen definitiv marxistisk teori, utan istället en mångfald av olika ömsesidigt oförenliga marxistiska teorier.[3][4][5][6][7] Barry Smart skriver: "det må endast ha funnits en biografisk Marx, men litteraturen är fylld av konceptualiseringar om den 'totala', 'tidiga', 'mogna', 'vetenskapliga' eller 'humanistiska' Marx. Vidare finns det en mångfald av tydligt avgränsade marxismer [...] som en kommenatator uttryckte det, 'nästan lika många marxismer som det finns marxister'".[3] Marxismens inneboende pluralism har dock aktivt förnekats och motarbetats av flera marxistiska rörelser, som hävdat att det endast finns en "sann" marxism (ortodox marxism).[5] Fram till Sovjetunionens upplösning 1991 fanns en viss dominans av marxism–leninism inom den institutionaliserade (politiska partier och organisationer) marxistiska diskursen,[6] men redan under 70-talet hade den sovjetiska hegemonin till viss del upplösts i förmån för en "pluralism av ortodoxier", då varje parti hade utvecklat en egen "ortodoxi".[8] Även under den "ortodoxa" marxismens storhetstid har det dock funnits "heterodoxa" marxistiska tankeskolor, såsom västerländsk marxism.[9] Till följd av den mångfald av marxistiska teorier som finns menar David McLellan att "varje redogörelse [av marxismen] som syftar till att vara uttömmande blir också ofrånkomlingen ganska ytlig".[7] Enligt Stephen A. Resnick och Richard D. Wolff förblir dock den vanligast diskuterade formen av marxism traditionell/ortodox marxism.[10]

EtymologiRedigera

Begreppet marxianer som öknamn på anhängare av Karl Marx teorier användes redan på 1840-talet av Wilhelm Weitling. Likaledes som öknamn användes begreppet av Michail Bakunin om kretsen av tänkare kring Marx. Under 1870-talet började dock en grupp franska socialister att själva kalla sig Marxister. Namnet levde vidare och omkring 1890 började det etableras på bredare front som en benämning på idéer kopplade till Marx och Engels läror.[11]

Klassisk marxismRedigera

Huvudartikel: Klassisk marxism

Klassisk marxism syftar till den form av marxism som Karl Marx och Friedrich Engels utformade.[12] Klassisk marxism kan ställas i kontrast till senare utvecklingar i marxistisk teori, såsom Marxism-leninism och Västerländsk marxism. Centrala idéer i klassisk marxism är "historiematerialism" och "klasskonflikt".

HistoriematerialismRedigera

Begreppet "historiematerialism" användes inte av Marx själv, istället talade han om en "materialistisk syn på historien".[13] Marx menar att det enda som existerar är den materiella världen, och att idér utgör en "reflektion" av den materiella/verkliga världen. Historien utgörs enligt Marx av att "produktivkrafterna" utvecklas mot människans "frigörelse". "Produktivkrafter" syftar till de "krafter" som används för produktion, det vill säga arbetskraft och "produktionsmedel" (råvaror, maskiner, verktyg; sådant som förutom arbetskraft behövs för produktionen). Produktivkrafter ger upphov till "produktionsförhållanden", som syftar till relationen mellan personer i produktionsprocessen (såsom arbetsgivare och arbetare) samt relationen mellan person och produktionsmedel.[14] Produktivkrafternas och därmed också samhällets utveckling sker till följd av vad Marx betraktar som "inneboende motsägelsefullheter" mellan produktionkrafterna och produkionsförhållandena.[15] På detta sätt försöker Marx beskriva hur kapitalism uppstod som en historisk följd av feodalism, och hur feodalism uppstod ur tidigare produktionssätt. Marx menar att när manuellt arbete var normen uppstod produktionsförhållanden och ett samhällsskick (med tillhörande religion, kultur, ideologi, och så vidare) som gynnade detta sätt att producera på. Under industrialiseringen, då produktivkrafterna förändrades, blev det feodala produktionssättet ineffektivt och en motsägelse uppstod mellan produktivkrafterna och produktionssättet. Ett resultat av denna motsägelse var då att samhället förändrades för att anpassa sig till det nya sättet att producera varor på, vilket innebar inrättandet av kapitalismen samt tillhörande ideologi, normer, kultur, och så vidare. På liknande sätt menar Marx att historien har utvecklats i takt med att produktivkrafterna förändrats.[16] Tolkningen av Marx historiematerialism har varit mycket debatterad inom marxismen. Ett i synnerhet omdebatterat ämne är huruvida Marx historiematerialism var deterministisk eller inte, det vill säga huruvida Marx ansåg att historien följer en förutbestämd riktning eller inte.[17]

Mervärde och klasskonfliktRedigera

Med inspiration från ekonomen David Ricardo menade Marx att värdet på varor utgjordes av "kristalliserat socialt arbete". Det egentliga värdet på en vara överensstämmer enligt Marx med antalet arbetstimmar det krävs för att producera varan, ett värde som dock skiljer sig från varans bytesvärde på en marknad. Marx menar att kapitalisten betalar mindre för arbetarens arbete än arbetet egentligen är värt, detta eftersom kapitalisten inte skulle göra någon vinst annars. Skillnaden mellan arbetets "egentliga värde" och vad kapitalisten betalar till arbetaren kallar Marx för "mervärde". Detta utgör grunden för Marx uppfattning att kapitalismen är utnyttjande mot arbetarna: det enda skillnaden mellan ett slavsamhälle och kapitalism är enligt Marx sättet som mervärde extraheras från arbetarna.[18]

Detta är relaterat till Marx skrivelser som klass och klasskonflikt. Klass syftar i Marx verk till relationen en grupp människor har till produktionssättet eller produktionsmedlen.[19] "Produktionsmedel" syftar till de "medel" som behövs för att producera, såsom maskiner, landyta eller pengar, och enligt Marx är den styrande klassen i ett samhälle de som äger och kontrollerar produktionsmedlen.[20] "Produktionssätt" syftar till sättet som mervärde skapas, extraheras och kontrolleras.[21] I det kapitalistiska produktionssättet skapas och extraheras mervärde genom att kapitalister betalar mindre för arbete än vad det "egentligen" är värt.[22] Det huvudsakliga sättet Marx talar om klass på var huruvida en grupp äger eller inte äger produktionsmedlen. I det kapitalistiska samhället finns det enligt Marx i huvudsak två grupper: de som äger produktionsmedlen (kapitalister/borgarklassen) och de som inte gör det (arbetarna/proletariat). Eftersom arbetarna inte äger några produktionsmedel måste de, för att tjäna pengar och överleva, sälja sin förmåga till att arbeta till kapitalisterna. Kapitalisterna däremot tjänar pengar genom deras ägande av kapital, som de använder tillsammans med arbetskraft för att producera mervärde som de extraherar från arbetarna.[23]

Enligt Marx delar alla klasser gemensamma intressen och bakgrunder, men det är endast gradvis som tydligt avskilda klasser och ett tydligt "klassmedvetande" utvecklas enligt Marx. Marx menar att det successivt utvecklas en antagonism/konflikt mellan olika klasser, som till en början sker på lokal nivå men som successivt vidgas till att slutligen gälla en gemensam klasskamp mellan arbetare och borgare. Denna gemensamma klasskamp innefattar att arbetare fått ett "klassmedvetande", det vill säga en medvetenhet om sin klasstillhörighet. Kulmen av klasskampen nås när arbetarklassen vänder sig mot hela kapitalismen i en socialistisk revolution.[24] Marx gör inte tydligt hur han menar att kommunism skulle se ut, men han ger i sina skrifter en rad (stundvis motsägande) korta karaktärsdrag för hans vision om kommunism.[25]

Institutionaliserad (ortodox) marxismRedigera

Se även: Realsocialism

Begreppet "ortodox marxism" syftar huvudsakligen till de officiella marxistiska teorier/ideologier som marxistiska institutioner (partier och organisationer) haft eller har,[26] och/eller till påstått "sanna" tolkningar av Marx.[27] Det finns ingen enskild marxistisk "ortodoxi", utan det har genom historiens gång funnits en rad olika "ortodoxier".[28] Fram till Sovjetunionens upplösning 1991 fanns en viss dominans av Marxism–leninism inom den institutionaliserade marxistiska diskursen,[6] men redan under 70-talet hade den sovjetiska hegemonin till viss del upplösts i förmån för en "pluralism av ortodoxier". Detta innebar att varje parti och kommunistiskt land hade utvecklat en egen "ortodoxi".[8]

1898 publicerade Tomáš Garrigue Masaryk "Jak Pracovat?" som blev mycket uppmärksammad. I den ifrågasattes om marxismen kunde ge svar på alla frågor i samtiden. I debatten som följdes kom begreppet "Marxismens kris" att myntas. Eduard Bernstein menade att marxismen måste revideras för att kunna ligga till grund för en socialistisk politik. Medelklassen och tjänstemannagrupperna ökade, samtidigt som de sociala skillnaderna mellan dessa minskade. Enligt Bernstein skulle denna utveckling leda till att kapitalismen urholkades och på sikt skulle leda till framväxten av en socialistisk politik utan de omstörtningar Marx hade förutspått. Konflikter mellan anhängare till Bernstein och traditionella marxister kom att ge upphov till den så kallade revisionismstriden, där den ortodoxa och revolutionära uppfattningen företräddes av politiker som Karl Kautsky och August Bebel. Även till Sverige, där den tyska socialdemokratin länge utgjort den främsta impulskälla spred sig schismen.[11]

TysklandRedigera

Efter Marx död fungerade Friedrich Engels som uttolkare av Marx tankar, och genom Anti-Dühring spred dem i vidare kretsar. Vid denna tid började studiet av marxismen vinna insteg vid universiteten och det socialdemokratiska partiprogrammet Erfurtprogrammet tog tydlig inspiration från Marx och Engels.[11] Med Erfurtprogrammet, antaget 1891, blev Tysklands socialdemokratiska parti (SPD) det första masspolitiska marxistiska partiet. Partiprogrammet var uttalat reformistiskt, något som väckte kritik från partiets mer "radikala" falang som var mer revolutionär. En framträdande gestalt i den mer radikala falangen var Rosa Luxemburg. 1917 bröt sig den radikala falangen ut ur SPD för att bilda Tysklands oberoende socialdemokratiska parti.[29]

RysslandRedigera

I Kejsardömet Ryssland, ett autokratiskt och underutvecklat jordbrukssamhälle, blev Marx känd relativt tidigt. Den första kända ryska marxisten var Georgij Plechanov som tillsammans med Pavel Axelrod och Vera Zasulitj bildade en rysk marxistisk grupp i Genève 1883. Marxismen började ta fäste i Ryssland i samband med en nationell hungersnöd under tidigt 1890-tal, varefter den ryska marxismen blev splittrad mellan mer teoretiskt lagda marxister (såsom gruppen i Geneve) och mer praktiskt lagda marxister. Till den senare gruppen tillhörde Vladimir Lenin, som var en framträdande marxistisk ledare i St Petersburg under 1890-talet. 1898 grundades Rysslands socialdemokratiska arbetareparti, ett parti vars första partikongress hölls 1903, då en splittring skedde mellan Lenin och en grupp ledd av Julij Martov. Martovs grupp kom att kallas mensjevikerna medan Lenins grupp kallades bolsjevikerna.[30] På sikt kom Lenins grupp att vinna över mensjevikerna.[31] I Ryssland genomfördes två revolutionära försök, först Ryska revolutionen 1905 och sedan Februarirevolutionen 1917. Februarirevolutionen 1917 lyckades, varefter Sovjetunionen bildades.[32] Genom oktoberrevolutionen kom Lenins uppfattning, att arbetarklassen själva inte var förmögen att genomföra en revolution av samhället, utan att det krävdes en revolutionär förtrupp, ett "avantgarde" som utgjorde de styrande i samhället. Dessa tankar kom att utgöra grunden till det som i Sovjetunionen efter Lenins död kom att kallas marxism-leninism. Även där valdes dock vissa bitar bort av Josef Stalin, såsom Friedrich Hegels stora betydelse för Lenin.[11]

Sovjetunionens ideologi kan beskrivas som "Sovjetisk marxism", vilket täcker bland annat Leninism, Stalinism,[33] och Marxism-Leninism.[34]

KinaRedigera

Se även: Maoism

Under Manchudynastin förvärrades den kinesiska ekonomin och flera krig drabbade landet. Kina blev en republik år 1912, men makten i landet låg i praktiken hos lokala krigsherrar som beskattade de lokala bönderna hårt. I denna enligt McLellan "kaotiska period" bildades Kinas kommunistiska parti år 1921 i Shanghai av tretton medlemmar, däribland Mao Zedong. Zedong hade under 1920-talet lockats till ortodox marxism och utvecklade en plan för socialistisk revolution där bönderna skulle spela en nyckelroll. Under slutet av 20-talet ledde Zedong en rad paramilitära aktioner. Senare utvecklades ett inbördeskrig (Kinesiska inbördeskriget) mellan Kinas kommunistparti och regerande Kuomintang (KMT), och under detta krig, år 1935, blev Zedong den definitiva ledaren av Kinas kommunistparti.[35] Kommunistpartiet vann slutligen inbördeskriget, vilket ledde till inrättandet av Folkrepubliken Kina.[36]

KubaRedigera

Kubanska revolutionen under 1950-talet, ledd av Fidel Castro, var till en början inte marxistisk utan snarare antikolonial/antiimperialistisk. Vidare var revolutionen initalt kritiserad av Partido Socialista Popular (PSP), dåtidens kubanska kommunistparti. Då revolutionen visade sig bli framgångsrik vände sig dock PSP och stöttade revolutionen. Efter Castro tagit makten var inrikespolitiken av reformistisk karaktär, med en neutral utrikespolitik, nystartade jordbrukskollektiv och en positiv inställning till privata investerare. Kuba radikaliserades dock efter att USA införde santkioner mot Kuba, och efter USA:s misslyckade Grisbuktsinvasion utlyste Castro att revolutionen var socialistisk. 1961 bildades Kubas kommunistiska parti, som var en sammanslagning mellan det tidigare kommunistpartiet och Castros parti.[37]

Marxism som akademisk teoribildningRedigera

Marxism kan dels vara en normativ politisk ideologi, men det är också ett namn för en samling forskningsinriktningar inom en rad samhällsvetenskaper och humaniora. Denna akademiska marxism gör anspråk på att förklara samhället eller kulturen mer eller mindre med utgångspunkt i begrepp som grundlagts av Marx eller hans efterföljare. Det är vanligt att marxist-inspirerad samhällsteori betonar strukturer istället för agenter. Forskningsansatserna kan i sig vara egalitärt normativa, men behöver inte vara det. Det är till exempel fullt möjligt att mena att samhället verkligen är uppdelat i en marxistiskt funktionalistisk klassindelning, men samtidigt mena att detta förhållande är nödvändigt eller till och med önskvärt. Många icke-marxistiska - vad marxister ofta kallar borgerliga - samhällsteorier har - senare och oberoende av Marxismen - utvecklat begrepp, teorier och föreställningar som nära motsvarar vissa Marxistiska begrepp. Ett exempel på det är teorin om kollektivt handlande.[38]

Inom flera discipliner har den akademiska marxismen och dess efterföljare haft stort inflytande, det gäller till exempel sociologi, historia, medie- och kommunikationsvetenskap, socialantropologi, litteraturvetenskap, internationella relationer och kulturstudier. En mycket inflytelserik skolbildning inom flera fält är den så kallande Frankfurtskolan. En akademisk teoribildning med begynnelse i Frankfurtskolan, och som fått stor spridning, är kritisk teori. Även samtida postmodernism och poststrukturalism har mer eller mindre tydliga idehistoriska kopplingar till Marxismen.

Västerländsk marxismRedigera

Huvudartikel: Västerländsk marxism

"Västerländsk marxism" syftar vanligen till en marxistisk strömning i västvärlden som pågick mellan 1920-talet och 1970. Framträdande marxister inom denna rörelse var Georg Lukács, Karl Korsch, Antonio Gramsci, Max Horkheimer, Theodor Adorno, Herbert Marcuse och Jean-Paul Sartre. Västerländska marxister var i regel kritiska till ortodox marxism, Sovjetunionen och Andra internationalen.[39] Västerländska marxister har framförallt varit akademiker snarare än aktivister eller politiker. Detta har medfört att västerländska marxister skrivit mer om filosofi, epistemologi, metodologi och estetik än politik och ekonomi.[40] Flera västerländska marxister har omformulerat flera centrala marxistiska koncept och även utvecklat nya sådana. Exempelvis utvecklade den västerländska marxistiska tankeskolan Frankfurtskolan idén om "kritisk teori".[41]

Strukturalistisk marxismRedigera

Strukturalistisk marxism är en blandning av strukturalism och marxism, först utformad av den franske filosofen Louis Althusser.[42] Centralt i Althussers marxism är idén om att människan saknar fri vilja och att alla mänskliga handlingar är mekaniska resultat av de strukturer som människorna lever inom.[43]

PostmarxismRedigera

Huvudartikel: Postmarxism

Postmarxism är en paraplyterm för tänkare och rörelser som på olika sätt försökt omformulera marxismen. En del av dessa har inspirerats av poststrukturalism, postmodernism, feminism[44] och postkolonial teori. Postmarxister har gemensamt att vara kritiska till auktoritarism, metanarrativ, att framställa Marx som en "profet", att ställa individen under systemet,[44] historisk materialism, ekonomism, historisk determinism, antihumanism och klassreduktionism.[45] Post-marxister förespråkar pluralism, olikhet, skepticism mot auktoriteter, politisk spontanitet och är i regel positiva till de moderna proteströrelserna (HBTQ-rörelsen, feministrörelsen, miljörörelsen, och så vidare).[44]

Kritik mot marxismenRedigera

En vanlig kritik av Marxismen tar fasta på att utvecklingen mot en revolutionär situation genom stärkta klassmotsättningar, aldrig inträffade såsom Marx sade. Ett exempel är nationalekonomen Joseph Schumpeter som menade att kapitalismen genom olika uppfinningar och enskilda entreprenörer i varje land blev alltmer diversifierad[46]. Kritiken har också framhållit att arbetarlönerna i de kapitalistiska ekonomierna har stigit mycket sedan mitten av 1800-talet.[källa behövs] Marxismens försvarare har dock pekat på att även om kapitalismen inneburit en större diversifiering av företag, så har kontrollen av marknaden allt mer samlats i ett fåtal multinationella storföretags händer[47][48], vilka de mindre företagen är helt beroende av. När det gäller kritiken av arbetarnas löneutveckling så menar marxister att även om arbetarlöner har stigit så har den relativa skillnaden mellan vad de får i lön och de vinster de arbetar ihop (mervärdet) kraftigt ökat under hela 1900-talet.[49] Ett exempel på ett sådant kapitalistiskt undantagstillstånd är perioden under andra världskriget när Sverige exporterade stora mängder stål och andra industriprodukter till nazityskland[50], men även post destruktionen av Europa på grund av andra världskriget. Under hela den här tidsperioden kunde Sveriges kapitalister öka vinsten genom kraftig export och arbetskraftsinvandring så pass mycket att eftergifter kunde ges till Sveriges befolkning med hjälp av socialdemokratin.

Vissa sentida kritiker som Eric Hoffer och Arthur Koestler har sett marxismen som en religion, där de olika ideologiska perspektiven (maoister, trotskister, stalinister, med flera) ses som olika sekter.

Denna kritik kanske snarare ska ses som en kritik av den leninistiska tolkningen av Marx.

Lenin skrev innan upptakten till den ryska revolutionen att: "Marx' lära är allsmäktig, därför att den är sann. Den är helgjuten och harmonisk och ger människorna en enhetlig världsåskådning, som är oförsonlig gentemot all vidskepelse, all reaktion och allt försvar av det borgerliga förtrycket. Den är den rättmätiga arvtagaren till det bästa, som mänskligheten under det 19:e århundradet skapat i den tyska filosofins, den engelska politiska ekonomins och den franska socialismens gestalt."[51] i den Marxistiska skriften Marxismens tre källor och tre beståndsdelar.

Marx själv ville inte ens skapa en politisk ideologi, och han var också kritisk mot den personkult som han blev föremål för[52]. Annan kritik från till exempel amerikanen Richard Pipes har riktats mot dess teori om klassintressen som totalitär.[källa behövs]

Vetenskapsfilosofen Karl Popper har hävdat att historisk materialism inte är falsifierbar och därför pseudovetenskap. Popper ansåg att marxismen initialt var vetenskaplig, eftersom det var en teori som var genuint förutsägbar. När dessa förutsägelser inte slog in, hävdar Popper att teorin undviker falsifiering genom ad hoc-hypoteser för att passa med fakta. På grund av detta ansåg Popper att teorin hade degenererat till pseudovetenskaplig dogm från att från början ha varit genuint vetenskaplig. [53]

Poppers falsifierbarhetsteori har dock fått kritik Thomas Kuhn[54][55][56] som med sin teori om paradigmskiften (som även manifesterat sig i vårt språk sedan dess) tillhandahöll en teori för vetenskapsteoretisk utveckling.

Ett paradigmskifte ingår i ett sammanhang av olika faser:

  1. Det finns en allmän föreställning om ett fenomen, eller det finns ett tankemönster, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. Forskning som befinner sig i denna fas kallar Kuhn normalvetenskap, och den kännetecknas av problemlösning inom tankemönstrets eller föreställningens ramar.
  2. Det föreligger anomalier, som kollektivet inte förmår ta till sig, eftersom de fastnat i sina tankemönster, eller den utbredda föreställningen är så grundmurad att dess "sanning" är överordnad vad som motsäger den.
  3. Forskningen kommer till en kris där anomalin måste förklaras.
  4. Paradigmskiftet inträder när någon bryter kollektivets tankemönster och förklarar anomalin som en del i en större felaktig föreställning eller världsbild, och detta nya tankemönster vinner gehör.
  5. Forskningen kommer till en förvetenskaplig fas, där det nya paradigmet fastställs.
  6. Därefter kommer en ny fas av normalvetenskap inom det nya paradigmet.

Popper ägnade stor uppmärksamhet åt att dissekera metoden att använda dialektiken för att försvara den marxistiska tanken, vilket var den strategi som användes av V. A. Lektorsky i sitt försvar mot marxismen mot Poppers kritik. Bland Poppers slutsatser var att marxisterna använde dialektik som en metod för att undvika kritik, snarare än att själva ta itu med den. [53]

ReferenserRedigera

  1. ^ Prismas Nya Uppslagsbok, sidan 464 uppslagsordet Marxism
  2. ^ Nationalencyklopedin: marxism[död länk]. Hämtadatum: 2011-08-13.
  3. ^ [a b] Smart (1983), s. 4
  4. ^ Wolff & Resnick (2012), s. 140
  5. ^ [a b] Sim (2001), s. 5, 70
  6. ^ [a b c] Tosel (2008), s. 39-78
  7. ^ [a b] McLellan (1998), s. XII
  8. ^ [a b] Worsley (2003), s. 1-9
  9. ^ Sim (2001), s. 48, 70-91
  10. ^ Wolff & Resnick (2013)
  11. ^ [a b c d] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord marxism)
  12. ^ Tucker (1978), s. IX
  13. ^ Walker & Gray (2007), s. 136-137
  14. ^ Singer (2001), s. 47-58
  15. ^ Walker & Gray (2007), s. 87-88
  16. ^ Singer (2001), s. 47-58
  17. ^ Walker & Gray (2007), s. 137
  18. ^ Singer (2001), s. 59-77
  19. ^ Walker & Gray (2007), s. 53-54
  20. ^ Walker & Gray (2007), s. 215
  21. ^ Walker & Gray (2007), s. 219-220
  22. ^ Singer (2001), s. 59-77
  23. ^ Walker & Gray (2007), 53-56
  24. ^ Walker & Gray (2007), 53-56
  25. ^ Singer (2001), s. 78-85
  26. ^ Kellner (1984), s. 377
  27. ^ Knight (2007), s. 47-53
  28. ^ Knight (2007), s. 47-53
  29. ^ McLellan (1998), s. 45-58
  30. ^ McLellan (1998), s. 71-79
  31. ^ Walker & Gray, s. 31
  32. ^ Walker & Gray, s. 184
  33. ^ Walker & Gray, s. 294
  34. ^ Walker & Gray, s. 277
  35. ^ McLellan (1998), s. 219-230
  36. ^ McLellan (1998), s. 236-261
  37. ^ McLellan (1998), s. 265-267
  38. ^ * Olson, Mancur (1971). The Logic of Collective Action. Harvard University Press. ISBN 0-674-53751-3
  39. ^ Walker & Gray (2007), s. 326
  40. ^ McLellan (1998), s. 281
  41. ^ Sim (2001), s. 70-91
  42. ^ Sim (2001), s. 92-103
  43. ^ Smith (1984)
  44. ^ [a b c] Sim (2001), s. 1-3
  45. ^ ”Post-Marxism - Oxford Reference” (på engelska). www.oxfordreference.com. doi:10.1093/oi/authority.20110803100339585. https://www.oxfordreference.com/view/10.1093/oi/authority.20110803100339585. Läst 20 februari 2020. 
  46. ^ Enligt Marx är det inte antalet företag, utan kapitalets (ägandets) koncentration saken gäller.
  47. ^ Pages, The Society. ”The Growth Of Monopoly Power - Sociological Images” (på engelska). thesocietypages.org. https://thesocietypages.org/socimages/2012/11/13/the-growth-of-monopoly-power/. Läst 29 maj 2017. 
  48. ^ DATAVERSITY. Choosing the Right Big Data Tools for the Job - A Polyglot Approach. https://www.slideshare.net/Dataversity/choosing-the-right-big-data-tools-for-the-job-a-polygot-approach. Läst 29 maj 2017. 
  49. ^ Om detta skriver Marx: "Om kapitalet befinner sig i snabb tillväxt, så kan arbetslönen stiga; kapitalets profit växer dock oproportionerligt mycket snabbare. Arbetarens materiella läge har förbättrats, men på bekostnad av hans samhälleliga läge. Den samhälleliga klyfta, som skiljer honom från kapitalisten, har blivit större." (Karl Marx - "Lönearbete och kapital", 1847) "... lika litet, som bättre kläder, möbler, näring, behandling och så vidare och litet mera peculium kan upphäva slavens beroende och exploatering, lika litet upphäves härigenom lönearbetarens beroendeställning. Stigande arbetslön till följd av kapitalets ackumulation innebär i verkligheten endast, att den gyllene kedja, som lönearbetaren har smitt sig själv, nu är lättare att bära och ger honom större rörelsefrihet." (Karl Marx - "Kapitalet" b. 1, 1867)
  50. ^ KULTUR: Naziaffärerna sopas undan”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/kultur/article20979960.ab. Läst 31 januari 2018. 
  51. ^ Vladimir Lenin, Marxismens tre källor och tre beståndsdelar 1913. Publicerad i Prosvesjtenije. Artikeln på svenska
  52. ^ Brev från Karl Marx till Wilhelm Blos 10 november 1877, där Marx beskriver sitt ogillande mot personkult. Brevet på svenska
  53. ^ [a b] Popper, Sir Karl (2002). Conjectures and Refutations: The Growth of Scientific Knowledge.. Routledge. Sid. 449. ISBN 0-415-28594-1. 
  54. ^ Kuhn vs. Popper on criticism and dogmatism in science: a resolution at the group level” (på engelska). Studies in History and Philosophy of Science Part A 42 (1): sid. 117–124. 2011-03-01. doi:10.1016/j.shpsa.2010.11.031. ISSN 0039-3681. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S003936811000110X. Läst 31 januari 2018. 
  55. ^ Kuhn vs. Popper: Kuhn’s Challenge to Popper” (på amerikansk engelska). Wheat & Tares. 10 februari 2011. https://wheatandtares.org/2011/02/10/kuhn-vs-popper-kuhns-challenge-to-popper/. Läst 31 januari 2018. 
  56. ^ Maxwell, Nicholas (1972). ”A Critique of Popper's Views on Scientific Method”. Philosophy of Science 39 (2): sid. 131–152. http://www.jstor.org/stable/186717. Läst 31 januari 2018. 

Tryckta källorRedigera

  • Kellner, D. (1984) Herbert Marcuse and the Crisis of Marxism. University of California Press, ISBN 0520051769
  • Knight, N. (2007) Rethinking Mao: Explorations in Mao Zedong's Thought. Lexington Books, ISBN 0739117076
  • McLellan, D. (1998) Marxism After Marx. Palgrave Macmillan, ISBN 0333722086
  • Prismas Nya Uppslagsbok, ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995
  • Resnick, S. A. & Wolff, R. D. (2013) Marxism. Rethinking Marxism 25(2): 152-162
  • Sim, S (2001) Post-Marxism: An Intellectual History. Routledge, ISBN 978-0415218146
  • Singer, P. (2001) Marx: A Very Short Introduction. Oxford University Press, ISBN 9780192854056
  • Smart, B. (1983) Foucault, Marxism and Critique. Routledge & Kegan Paul, ISBN 0710095333
  • Smith, S. (1984) Althusser and the Overdetermined Self. The Review of Politics 46(4): 516-538. JSTOR
  • Tosel, A. (2008) The Development of Marxism: From the End of Marxism-Leninism to a Thousand Marxisms – France-Italy, 1975–2005. Ur Bidet, J. (red.) & Kouvelakis, S. (red.) Critical Companion to Contemporary Marxism. Brill, ISBN 978 90 04 14598 6
  • Tucker, R. C. (1978) The Marx-Engels Reader: Second Edition. W. W. Norton & Company, ISBN 0-393-09040-X
  • Walker, D. & Gray, D. (2007) Historical Dictionary of Marxism. The Scarecrow Press, Inc. ISBN 08108-54589
  • Wolff, R. D. & Resnick, S. A. (2012) Contending Economic Theories: Neoclassical, Keynesian, and Marxian. The MIT Press, ISBN 0262517833
  • Worsley, P. (2003) Marx and Marxism. Routledge, ISBN 9780415285377

Se ävenRedigera

Externa länkarRedigera