Öppna huvudmenyn

Dialektik (grekiska διαλεκτική, dialektike, av dialegein, "plocka isär", egentligen "samtalskonst"), är teorin bakom den dialektiska metoden. Det är en dialog mellan två eller fler perspektiv inom retorik och filosofi. Dialektik går ut på att man för påståenden (tes) som bemöts av motargument (antites). Efter noggranna avvägningar sätter man sedan ihop en logisk syntes, där de nya insikterna formuleras.[1]

Dialektik påminner om eristik. Men då eristikens mål är att vinna en argumentation, är dialektikens mål istället att nå sanningen eller det sannolika.[2] Dialogen tar ofta form av att den ena parten gör ett påstående eller fråga, och bemöts av ett ja eller nej av motparten.[3][4]

AntikenRedigera

ZenonRedigera

Den förste dialektikern brukar ses som Zenon från Elea (490 - 430 fvt). Hans syfte var dock inte att nå sanning. Istället ville Zenon visa aporier, vilket kan leda till paradoxer. Alltså att ett argument är logiskt giltigt, men slutsatsen blir absurd[särskiljning behövs]. Därför måste slutsatsen vara falsk. Senare tänkare som Gilbert Ryle menar att detta snarare rör sig om kategorimisstag. Flera av Zenons paradoxer är bevarade till vår tid, men än idag är endast ett fåtal besvarade.

SofisternaRedigera

Det sofistiska synsättet är att ett argument aldrig är fullt utvecklat, om inte alla tänkbara motsättningar presenteras[5]. Studenterna fick därför lära sig eristik, som går ut på att: “motbevisa sin motståndare, oavsett om han jakat eller nekat påståendet i fråga”. Dialektik är alltså en praktisk färdighet för sofisterna. Det handlar mer om att vinna diskussioner, snarare än att ha rätt.[6]

Den sokratiska metodenRedigera

Då Sokrates ansåg att sofisterna blott strävade efter att underhålla, och stundtals vilseleda, sina åhörare, så ämnade Sokrates att utveckla en bättre metod. Hans metod går ut på att man genom kritiskt ifrågasättande kommer fram till vad som inte är sant, och på så sätt utesluter det som inte kan vara fallet. Och på så sätt närmar man sig sanningen.

Platon formulerade senare sin lärares (Sokrates) metod, och menade att dialektik är den högsta vetenskapen. Genom att befria sig från sina sinnesintryck, så kan man fokusera på de logiska resonemangen. Det leder en till kunskapens yttersta grund, då man uppfattar sanningen apriori.[2]

AristotelesRedigera

Aristoteles menade däremot att den epistemiska sanning som Platon syftar till är ouppnåelig (även om den finns). Då vi inte kan bortse från våra erfarenheter, så kan vi inte heller bortse från att delade uppfattningar finns. Det blir alltså mer meningsfullt för Aristoteles att prata om sannolikhet, istället för sanning. Det allmänt uppfattade kallas doxa. Aristoteles, däremot, pratade om endoxa; de lärdas uppfattning. Då studier ger kunskap, så tänkte Aristoteles att de mest lärda gav de mest sannolika utfallen om idéerna.[2]

Modern tidRedigera

Karl Marx & Friedrich Engels dialektikRedigera

Karl Marx & Friedrich Engels dialektik är en filosofi som berör vetenskapen samt naturen, baserad på skrifter av tidigare nämna filosofer, filosofin utvecklades till stor del i Ryssland och Sovjetunionen.[7] Den har främst inspirerats av Hegels idealistiska dialektik och materialistisk filosofi. Filosofin kom att kallas Dialektisk materialism. Den Dialektiska materialismen erkänner evolutionen av den naturliga världen och evolutionen av nya kvalitéer i evolutionens stadier. Marx var materialist men ansåg ändå att Hegel hade rätt om samhällets utveckling, och utvecklade därav en dialektisk historiesyn, historiematerialismen. Ironiskt nog förefaller den Dialektiska materialismen vara just en högre form av Hegels Idealistiska dialektik. Engels vidareutvecklade detta vidare i sina böcker Anti-Dühring och Naturens dialektik, där han menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. I samhället är det Klasskampen alltså kampen för produktionsmedlen och vetenskapliga experiment som driver utvecklingen framåt.

Som Z. A. Jordan skriver: "Engels använde sig konstant av metafysisk insikt i sitt resonerande kring att den högre nivån av ett fenomen kommer av dess rötter ur dess lägre stadium; att den högre nivån bildar en ny ordning av organisation och därav oreducerbara lagar; och att denna process av evolutionära framsteg är styrd av utvecklingens lagar som reflekterar grundläggande egenskaper av materia i rörelse som helhet".[8]

Sovjetunionen formulerade sin egen version av dialektisk och historisk materialism på 1930-talet under Josef Stalin.

Detta blev sovjetunionens och därav också stalinismens ''officiella'' tolkning av marxismen och dess dialektik samt historiematerialism. Den spreds och gjordes populär i skolböcker i östblocket, och exporterades även till Kina som den ''officiella'' tolkningen av marxismmen har sedan dess förkastats av kineserna.

En sovjetisk filosofisk encyklopedi från sextiotalet beskriver evolutionen av komplexiteten i naturen såhär: Hela den här serien av former (mekaniska, fysiska, kemiska, biologiska och sociala) är distribuerade i ordning av komplexiteten från lågt till högt. Denna sensation uttrycker deras gemensamma band i termer av struktur och i termer av historia. Den generella lagen för de lägre formerna av ett fenomen behåller sin validitet för alla högre former av samma fenomen, men de är subjekt till de högre lagarna och har därav inte en framstående roll. De förändrar sin aktivitet på grund av ändrade omständigheter.[9] Lagarna kan vara generella eller specifika, beroende på deras räckvidd i relevans. Dessa specifika lagar faller under de specialiserade vetenskaperna och de generella lagarna under den Dialektiska materialismens spektrum. '' Varje nivå av materiell existerar som en typ av organisation i vilken elementen som skapar helheten, eller systemet, är markerade av en specifik typ av samband.[10]

Kants dialektikRedigera

Immanuel Kant använde termen dialektik pejorativt och menade med det en skenbar logik, enligt vilken man inte lär sig något om kunskapens innehåll, utan genom den tomma logiska formen av tänkande skaffar sig skenet av sann kunskap. Därför ville Kant använda termen dialektik i sitt system endast för att beteckna "en kritik av det dialektiska skenet". Han kallar därför "den transcendentala dialektiken" den del av "kritiken av det rena förnuftet". Med detta vill han visa att förnuftet i betydelsen av en osinnlig tankeförmåga inte kan några verkliga kunskaper.

Hegels dialektikRedigera

 
Hegel porträtterad av Schlesinger 1831.

Hegel påstår att förnuftet kan upptäckas i historien, trots de stora motsägelserna och kaoset vi vid en ytlig betraktelse kan tro oss se. Dialektiken var Hegels sätt att avtäcka människornas felsteg och strävanden och visa hur förnuftet med nödvändighet utvecklas mot ett allt större vetande. För Hegel betyder dialektikens logik att man kan demonstrera hur förnuftet utvecklas till en punkt, där det möter på självmotsägelser som med nödvändighet tvingar det till en övergång till en högre sanning som införlivar och upphöjer motsägelsen till ett högre stadium. Detta nya stadium utvecklas men kommer också i sin mogna form att stöta på självmotsägelser som tvingar den till en ny högre form som innesluter de föregående formerna.

Enligt Hegel är människorna i sina dagliga bestyr motorer för förnuftet eller andens utveckling. Redan Platon gjorde en distinktion mellan aisthesis, det vi upplever med sinnena och noein, det vi kan uppfatta med vårt förnuft. Hegel pekar på hur dialektiken och förnuftet verkar inom logik, politisk filosofi, ontologi och så vidare och i hans kanske mest berömda verk andens fenomenologi - medvetandets utveckling mot självmedvetande och absolut vetande.

Hegel talar ofta om hur dialektiken, som han själv kallade för spekulativ logik, i en första fas är i-sig (an-sich) och hur den utvecklas, mognar och når sin övermogna fas där konflikt och självmotsägelser blir tydliga. Den övergår då i sin motsats, som upplöser problemen i dess första fas. Dialektiken befinner sig då i en fas som är för-sig (für sich) och på nytt genomgår dialektiken en fas där självmotsägelserna tvingar den till försoning som leder till ett nytt och högre stadium, som upphäver de tidigare faserna men införlivar också dessa med den nya fasen som då är i-och-för-sig (an-und-für-sich). Så fortgår motsatsernas spel i en allt högre spiral som slutar enligt Hegel först i det Absoluta.

Komplexiteten i Hegels tankegångar gör att det finns många myter och fel om hans filosofi, en av de mest seglivade är att han skulle använda sig av schemat tes-antites-syntes i sin dialektiska metod. I själva verket avfärdade Hegel detta som "kantiansk formalism" och som ett andelöst schema.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ Corbett, Edward P. (1999). Classical rhetoric for the modern student (4th ed). Oxford University Press. ISBN 0195115422. OCLC 37322265. https://www.worldcat.org/oclc/37322265. Läst 10 mars 2019 
  2. ^ [a b c] ”Dialektik”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%c3%a5ng/dialektik. Läst 10 mars 2019. 
  3. ^ Herrick, James A.. The history and theory of rhetoric: an introduction. ISBN 9781138223660. OCLC 988900636. http://worldcat.org/oclc/988900636. Läst 10 mars 2019 
  4. ^ Oxford World's Classics: Plato: Phaedrus. Oxford University Press. 2002. ISBN 9780199554027. http://dx.doi.org/10.1093/oseo/instance.00246978. Läst 10 mars 2019 
  5. ^ Dissoi logoi = Motsatta uppfattningar (1. utg). Retorikförlaget. 2013. ISBN 9789186093228. OCLC 940634772. https://www.worldcat.org/oclc/940634772. Läst 10 mars 2019 
  6. ^ Plato. Continuum. ISBN 9780826484086. http://dx.doi.org/10.5040/9781472541499.ch-005. Läst 10 mars 2019 
  7. ^ Thomas, Paul (2008). Marxism and Scientific Socialism: From Engels to Althusser 
  8. ^ Jordan, Z.A. sid. 167 
  9. ^ Blakeley (ed.), T. J. (1975). Themes in Soviet Marxist Philosophy (Dordrecht: Reidel). sid. 29 
  10. ^ Dialectical materialism” (på en). Wikipedia. 2017-07-04. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Dialectical_materialism&oldid=788981264. Läst 31 juli 2017.