Kritisk teori är en socialfilosofisk teoribildning som ämnar uppnå en kritisk förståelse av det samtida kapitalistiska samhället.[1] Teoribildningens grund återfinns främst hos Frankfurtskolan med teoretiker som Herbert Marcuse, Theodor Adorno, Walter Benjamin, Erich Fromm och Max Horkheimer.[2] Samtida kritisk teori har utvecklats i ljuset av nyläsningar av Marx’ ekonomikritik.[1]

BakgrundRedigera

 
Den tysk-amerikanske filosofen och sociologen Herbert Marcuse är en av den kritiska teorins förgrundsgestalter.

Själva termen kritisk teori beskriver i sociologin och filosofin den teoribildning som initialt inspirerades av västerländsk marxism som utvecklades av Frankfurtskolan. Teoribildningen utgår från idéer som Marx och Freud utvecklade. Det är särskilt den tidige Marx texter som tilldrar sig uppmärksamhet, som Parismanuskripten och Lukács rekonstruktion av dessa. Begreppen reifikation och alienation var här centrala. Den kritiska teorin menar att kunskap aldrig är neutral utan värdeladdad och ideologisk.[källa behövs] Även om det finns en rad olika "kritiska teorier" brukar man med termen Kritisk teori hänvisa till det tänkande som Frankfurtskolan utvecklade.

Tidig teoribildningRedigera

Max Horkheimer, som var en av de tidigare ledande företrädarna för den kritiska teorin och sedermera ledare för Institutet för socialforskning, skrev 1937 den programmatiska essän Traditionelle und kritische Theorie (Traditionell och kritisk teori) som publicerades i institutets egen tidskrift Zeitschrift für Sozialforschung i vilken han beskrev hur den kritiska teorin skiljer sig från den traditionella vetenskapliga teorin. Den traditionella teorin reifierar (förtingligar) den sociala världen. Marknadslagar framställs som lika omöjliga att bryta som naturlagar. Traditionell teori bygger på arbetsdelning, en åtskillnad av fakta och värderingar och teori och praktik. Mot detta ställer sig den kritiska teorin; den är teleologisk och står i den revolutionära praxisens tjänst. Den kritiska teorin kom att utvecklas huvudsakligen av Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse fram till slutet av 1960-talet. Därefter har den kritiska teorin utvecklats av Jürgen Habermas som till stor del fokuserat på kommunikation genom teorin om kommunikativt handlande och diskursivitet.

En av de tidiga texterna som kom att spela stor roll för utvecklingen av den kritiska teorin var boken Upplysningens dialektik av Horkheimer och Adorno som utkom första gången 1944, men då under titeln Filosofiska fragment. Boken skrevs under andra världskriget i exil, en tid präglad av det upplysta samhällets undergång, vilket kom att påverka författarnas syn på samhällets utveckling från upplysningen till en rationalitetens kollaps och återgång till en irrationell samhällelig ordning.[3] Boken driver tesen att upplysningsprojektet inom sig bär fröet till sin egen undergång. I boken beskrivs också första gången kulturindustrin, som betecknar den masskultur som allt starkare präglade de kapitalistiska samhällena med syftet att passivisera befolkningen. Boken är en civilisationskritisk text som haft stor inverkan på synen på det moderna samhället under 1900-talets senare hälft.

Kritisk teori som fokuserar på olika typer av social stratifiering har vidareutvecklats och finns i dag.[4]

KällorRedigera

NoterRedigera

Tryckta källorRedigera

Externa länkarRedigera