Måns Nilsson (Svinhufvud) död 1534, var en svensk bergsfogde och bergmästare.

Måns Nilsson var son till bergmästaren, bergsfogden och domaren Nils Månsson (Svinhufvud) och en kvinna vid namn Kerstin. Hon omnämns en enda gång år 1546 i ett tingsprotokoll.[1]

Måns bodde på Stora Aspeboda som då låg i Torsångs socken, en socken som på 1600-talet kom att tillhöra Aspeboda socken, bägge i Dalarna. Fadern Nils hemgård var samma Stora Aspeboda. På den tiden hette Aspeboda Asbo.

BiografiRedigera

Känd för att enligt Peder Svarts krönika hösten 1520 ha uppmanats av sin granne Arent Persson (Örnflycht) (eller mer troligt dennes far eller svärfar), gift med Barbro Stigsdotter, att förråda Gustav Vasa under hans flykt under Kristian II i Dalarna. Men Måns Nilsson vägrade att förråda en nattgäst. Han ska från våren 1521 ha anslutit sig till Gustav Vasas livvakt.

Måns Nilsson omtalas första gången 1504, då han var en av Dalarnas sex representanter vid ett möte med riksrådet i Stockholm, frälsemän från Uppland och Södermanland samt borgerskapet i Stockholm. Under denna tid och en tid framöver, var faderns motståndare Kristoffer Olsson (Stjärna) och Hans Jeppesson (Svinhufvud) som deltog i mötet bergsfogdar över Kopparberget, men sedan Sten Sture den yngre fått makten innehade Måns Nilsson 1515 ämbetet. Enligt Peder Svarts krönika var vid befrielsekrigets utbrott Kristoffer Olsson bergsfogde, och denne ska ha tillfångatagits av upprorsmännen. Detta skulle i sådana fall innebära att Måns Nilsson en tid var avsatt. Det är dock möjligt att Peder Svart haft uppgifter om att Kristoffer Olsson tidigare varit bergsfogde utan att känna till när och hur han avsattes. Hur som helst omtalas Måns Nilsson 1525 åter som bergsfogde över Kopparberget.[2]

Måns Nilsson fick vid jultid 1524 Kungsåra by i Kungsåra socken som förläning av kungen, och mottog flera brev från kungen med ingripande mot Peder Jakobsson "Sunnanväder" och Knut Mikaelsson. Han var som ovan nämnts bergsfogde 1525, men avsade sig uppdraget våren 1526. I januari 1526 deltog Måns Nilsson som den främste bland flera representanter för Dalarna vid herredagen i Vadstena, där han deltog i utfärdandet av en skrivelse om Sören Norby för de stämplingar han bedrev mot Gustav Vasa. På hösten samma år erhöll han ett nytt förläningsbrev i Kungsåra by och erhöll även Vika socken i Dalarna som förläning.[2]

Brev från våren 1527 visar att Måns Nilsson fortfarande stöttade kungen mot Daljunkern. Peder Svart hävdar att han vid förhandlingarna mellan kungens krigsfolk och dalkarlarna sagt att han skulle ge dem lov att hugga honom i hundra stycken om daljunkern verkligen var Sten Stures son. Den 1 januari 1531 bad Måns Nilsson tillsammans med andra bergsmän i brev kungen att inte sätta sin lit till de anklagelser som Kristoffer Olsson och andra motståndare riktat mot dem. Peder Svart uppger i sin kungakrönika att uppbörden från den av kungen påbjudna klockskatten 1530 föranledde allmogen från Leksands, Ål och Gagnefs socknar att fråga Måns Nilsson om de skulle lämna ifrån sig sina kyrkklockor. Efter att ha rådgjort med Anders Persson i Rankhyttan ska han ha uppmanat allmogens representanter att misshandla kungens uppbördsmän, men inte döda dem. Måns Nilsson ska även ha försäkrat att han i fortsättningen inte skulle hålla med kungen utan göra honom allt ont, och att han hade så mycket pengar och annat gods att han tordes opponera sig mot Gustav Vasa. Han ska också ha förklarat att ingen kung hade tidigare överskridit Dalälven utan att ha fått dalkarlarnas tillstånd att göra det. Måns Nilsson ska emellertid inte ha velat bli de upproriskas hövitsman, fast ställde sextio man till deras förfogande.[2] Uppenbart har dock Peder Svart fel i fråga om året, eftersom den klockskatt som 1530 beslutats för städerna utsträcktes först i januari 1531 till landskyrkorna. Brevmaterialet talar först i mars 1531 om oroligheter i Dalarna. I kungens brev till Måns Nilsson daterade 19 och 31 mars 1531 bad han denne om råd i den oroliga situationen. Ett "fogdebrev" utfärdades för honom i slutet av april, även om inget tyder på att han fungerat som bergsfogde vid denna tid.[2]

Händelserna omfattar vad som numera kallas Klockupproret, ibland omnämnt som "tredje dalupproret".

Klockupprorets efterspelRedigera

Efter april 1531 omnämns inte Måns Nilsson i riksregistraturen förrän 1533, och då blev det som förrädare. Gustav Vasa beskyllde honom bland annat för att ha haft kontakter med Kristian II, Gustav Trolle och Ture Jönsson (Tre Rosor). Peder Svart anger att när Måns Nilsson skulle gripas gav han sig ut i skogen till sina kolarkojor, vilket medförde att slottsfogden i Västerås, Lars Eriksson, fick söka efter honom natt och dag innan de lyckades finna honom.

Han fördes därefter till Stockholm tillsammans med Anders Persson (i Rankhyttan), Ingel Hansson (Svinhufvud), herr Evert (i Leksand), Mårten i Skogen, Henrik Henriksson och Bengt Skrivare, tjänsteman ”vid Berget”. Den 17 februari 1534 dömdes alla till döden. De som avrättades var Måns, Anders och Ingel. Efter de blivit halshuggna parterades deras kroppar och steglades.[2] Herr Evert avled i fängelset. Mårten i Skogen avrättades så sent som 1562 i förbindelse med en annan händelse, och kallades då Mårten Skräddare, noterades som ”dansk” samt boendes i Brusbo i Aspeboda, även kallad ”Skogen”. Bengt Skrivare benådades relativt snart efter domen eftersom han redan den 3 november samma år fick tillåtelse att bo i Västerås. Henrik Henriksson betalade ännu skatt 1539, vilket betyder att han hade benådats mellan domen i februari 1534 och 1539.[3]

Sanningshalten i beskyllningarna har betvivlats, men ingen viktigare del kan motbevisas enligt Gillingstams personbiografi över Måns med hänvisning till Boëthius (1965).[2] Vid en närmare titt på Boëthius faktaunderlag för det påståendet visar det sig emellertid att endast ett enda brev från Ingel Hansson till herr Evert daterat den 4 april 1531 med planer på ett uppror, var det enda dokument som visade på skuld.[4] Boëthius politiska historieskrivning förefaller ha färgats av att han i mångt och mycket använt sig av just Peter Svarts beskrivningar av upproret som källa. Svart som Gustav Vasas krönikör torde med all sannolikhet ha varit Vasas version trogen och inte de utpekade upprorsmakarnas.

När Måns utpekades av kungen som förrädare sänkte han enligt sägnen, alla sina rikedomar i Dammsjön så att kungen inte skulle komma åt dem. Därefter lät han sig byggas in i en kolmila i skogen, men knektarna som letade efter honom tog med hans hund som nosade reda på sin husse. De 41 gårdar han ägde konfiskerade Gustav Vasa, gårdar varav vissa kungen sedan lät dela ut till andra.

Änkan Margareta fick den 6 oktober samma år som Måns avrättats tillbaka gården Stora Aspeboda, en gård kungen först gett till Erik Jonsson.[5] Idag är den en hembygdsgård, ägd av Aspeboda hembygdsförening. I de allra första landskapshandlingarna från år 1539, var Margareta boende i Aspeboda. I 1540 års landskapshandlingar för Dalarna och Kopparberget står hon som "hustr[u] Margreta I Assebodha".[1] Att hon, liksom svågern Hans Pedersson i Surarvet, betalade skatt i Kopparberget berodde på att det var en icke-territoriell socken, även om gårdarna låg i Torsångs socken. Hon blev kvar på Stora Aspeboda fram till sin död. År 1536 hade hon även fått tillbaka gårdar i Västerås, men redan den 31 maj 1534 hade hon fått tillbaka en gård i Västerås. Hennes och Måns dotter Annas make Hans Persson fick samma år som Måns avrättats gården Surarvet, en gård som också varit Måns. Hans brukade senare, vid sidan av Suravet, också gårdarna Harmstäkt och Sundborn vilka även de varit Måns gårdar innan kungens konfiskering av hans egendomar.[5] Måns svärson Hans var den som adlades till Svinhufvud af Qvalsta(d), en ätt som då blev adlig.

Minnet av Måns lever än, inte minst genom den höga minnessten som restes i hembygdsgårdens trädgård 1907 och som förkunnar: Frihet jag älskat sanning och rätt.

AdligRedigera

Nils och Måns tillhörde det så kallade frälset i landet.

Måns hade liksom sin far Nils Månsson ett vildsvinshuvud i sitt vapen och på sitt sigill. Svinhuvudet syns tydligt i nederkanten på faderns sigill. Måns hade också ett svinhuvud, dock vänt åt motsatt håll än på faderns sigill. Fast Måns sigill är så skadat att man på bild inte kan urskilja svinhuvudet, men på faderns sigill syns huvudet tydligt: den långa nosen och de från underkäken uppåtpekande betarna.[6]

Deras vapen föreställer ett rött svinhuvud på gul botten.

Det är emellertid Måns svärson Hans Pedersson, gift med Måns dotter Anna, vilken räknas som stamfader till den adliga ätten Svinhufvud av Qvalstad, även om släkten redan innan använt ett svinhuvud i sina sigill och på sina vapen.[7] Det var Hans och Annas son Peder Hansson som adlades 1574 av Johan III. Hans Pederssons eget sigill innehåller dock inget svinhuvud överhuvudtaget, även om hans anfader i några generationer bakåt tillhörde en av de tre stamgrenarna av Svinhuvud.[8]

Svinhuvudsläkten i Dalarna räknas till tre stamätter med följande stamfäder: 1) Nils Lydersson i Främby, 2a) Jöns Hansson på Höjen med söner Knut och Hinse, 2b) Jeppe Hansson i Risholn och 3) Nils Månssons och Måns Nilssons ättegrenar. Måns svåger Hans Pedersson gift med hans dotter Anna, tillhörde Svinhuvudgrenen I. Nils Lydersson var Hans mormors farfars far.[9]

Av adliga ätter finns Svinhufvud af Qvalstad nr 145 och Svinhufvud af Westergiötland nr 195. Dessa två ätterna ska i varje fall inte sett till släkternas huvudstammar ha anknytning till varandra. Den senare nämnda släkten återfinns ändock i Dalarna och kan ledas tillbaka till Torkil Skrädare i Hästberga och sonen Daniel Torkelsson som hade en gård i Främby under samma tid som Hans Pedersson.[10]

Hustrur och barnRedigera

Måns Nilsson var gift två gånger, första gången åtminstone fram till 1519 med en kvinna vid namn Magdalena. I Stockholms stads tänkeböcker för år 1519 står hon som hustru till Måns Nilsson när de sålde en gård i Claus Skräddares gränd i Stockholm, det vill säga dagens Gamla Stan.[11] Måns själv omtalas som Måns Nilsson i Kopparberget i samma tänkeböcker, med förnamnet stavat både "Mons" och "Monges", när han sålde en tomt på Södermalm i mars 1520.[12] Måns andra gifte var med en kvinna vid namn Margareta som hade tre björnramar i sitt vapen.[13] Enligt obestyrkta 1600-talsuppgifter var hennes patronymikon Albrechtsdotter[2] och hennes namn torde därför ha varit Margareta Albrechtsdotter Björnram.

Måns och Margareta ska ha haft minst två söner enligt "Diplomatarium Dalekarlicum". De flydde dock landet efter avrättningen av fadern av rädsla för repressalier. Sonen Hans flydde först till Norge, sedan till Danzig där han anslöt till en koloni av landsflyktiga svenskar. Gustav Vasa skickade emellertid en man efter Hans för att mörda honom, men Hans lyckades undkomma. Senast år 1540 flyttade Hans till Rostock, fast där slutar spåren efter honom. Sonen Måns flydde även han till Norge för att söka skydd hos kung Kristian III, men hans öde är därefter okänt.[13]

Det enda kvarvarande barnet i Sverige blev dottern Anna.[13]

Dottern Anna Månsdotter och maken Hans PederssonRedigera

Anna gifte sig med Hans Persson som enligt Riddarhusets hemsida var son till Peder Sjurdsson. Även Bertil Boëthius placerar Peder Sjurdsson som far till Hans Persson, eftersom Peder betalade skogskatt för Främby åren 1539-1542 och efter honom ägde Pederssönerna Jöns och Hans Främby År 1545 intygade Jöns Pedersson att hans avlidne far Peder Jönsson i Främby, sålt jord i Husby. Pederssönernas moder var Barbro Jönsdotter, dotter till Johan Hjort.[7] Andra uppgifter gör gällande att Hans Persson, gift med Anna Månsdotter dotter av fogden i Kopparberget Måns Nilsson i Asbo (Aspeboda), var son till Peder Jönsson Skrivare och Barbro Johansdotter i Främby i Falu landsförsamling.[2] Men det stämmer alltså inte eftersom det är fastslaget att Jöns Pederssons far var Peder Jönsson i Främby, och Jöns var bror till Hans Pedersson. Peder Jönsson Skrivare var en annan person än Peder Jönsson i Främby.

Hans står i källor ofta med efternamnet "Persson".

Barn (utan kronologisk ordning)Redigera

  1. Anna Månsdotter (Svinhufvud), gift med Hans Persson som senare förlänades Surarve i Aspeboda socken.
  2. Hans Månsson, flydde till Norge efter faderns avrättning, senare vidare till Danzig/Gdansk. Sista spåret av Hans är i Rostock år 1540.
  3. Måns Månsson, flydde till Norge för att söka skydd hos kung Kristian III, men hans vidare öde är okänt.

KällorRedigera

  1. ^ Svinhuvud-släkten i Aspeboda. Släktkrönika 1534-1991. 1992. sid. 14. Libris https://libris.kb.se/bib/7448998. ISBN ISBN 916301128X 
  2. ^ [a b c d e f g] Gillingstam, hans: Måns Nilsson i Svenskt biografiskt lexikon
  3. ^ Boëthius, Bertil (1965). Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott. Uppkomst, medeltid, tidig vasatid. Uppsala. sid. 236, 248-249 
  4. ^ Boëthius, Bertil (1965). Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott. Uppkomst, medeltid, tidig vasatid. Uppsala. sid. 232, 237 
  5. ^ [a b] Boëthius, Bertil (1965). Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott. Uppkomst, medeltid, tidig vasatid. Uppsala. sid. 241-243 
  6. ^ Boëthius, B. (1965). Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott. Uppkomst, medeltid, tidig vasatid. sid. 47 
  7. ^ [a b] Boëthius, Bertil (1965). Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott. Uppkomst, medeltid, tidig vasatid. Uppsala. sid. 39, 48 
  8. ^ Boëthius, B. (1965). sid. 242, 573 
  9. ^ Boëthius, B. (1965). sid. 35-37, 573, 576 
  10. ^ Boëthius, B. (1965). sid. 36-37 
  11. ^ (https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/55976)+Stockholms stads tänkeböcker 1514-1519. 1933. sid. 209-210 
  12. ^ Stockholms stads tänkeböcker 1514-1520. 1933. sid. 265. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/55976 
  13. ^ [a b c] Svinhuvud-släkten i Aspeboda. Släktkrönika 1534-1991. 1992. sid. 15-17. https://libris.kb.se/bib/7448998