Lind
Lind (Tilia cordata Mill., även kallad skogslind) är ett ädellövträd inom släktet lindar och familjen malvaväxter.
Lind | |
![]() Från Franz Eugen Koehler: Koehlers Medizinal-Pflanzen in naturgetreuen Abbildungen und kurz erläuterndem Texte Gera, 1883-1914
| |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Växter Plantae |
Division | Fröväxter Spermatophyta |
Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
Ordning | Malvaordningen Malvales |
Familj | Malvaväxter Malvaceae |
Släkte | Lindar Tilia |
Art | Lind T. cordata |
Vetenskapligt namn | |
§ Tilia cordata | |
Auktor | Mill. |
Utbredning | |
![]() Utbredningdområde Kryss utmärker enstaka träd; triangel invandrat och naturaliserat bestånd | |
Synonymer | |
| |
Hitta fler artiklar om växter med |
HistorikRedigera
När ädellövträden invandrade i södra Skandinavien 7 000–6 700 f.Kr. hade linden, med sina begränsade krav på växtförhållanden, inga svårigheter att konkurrera med den befintliga trädfloran, huvudsakligen asp, björk och tall. Under den varmare period som inträffade 6 000–3 000 f.Kr. kunde linden sprida sig upp till södra Norrland och blev i de sydligare delarna av landet ett dominerande trädslag. Under det kallare skede som sedan följde drog sig linden tillbaka men kan i dag åter påträffas upp till Norrlandsgränsen.
UtseendeRedigera
Som fristående träd har en fullvuxen lind en vid och rundad krona. Trädet kan bli upp till 20 m högt och mycket gammalt.
Bladen är 3–6 cm, hjärtformade (därav artepitetet cordata = hjärtformad) och en aning asymmetriska, kala på ovansidan och på undersidan försedda med rostfärgade hårtofsar i nervvinklarna. Färgen på tofsarna skiljer arten från andra lindar. Bladskaften är kala.
Blommorna är grönvita och sitter upp till tio tillsammans i horisontella till upprätta knippen på ett långt skaft med ett stödblad på mitten. Detta blad fungerar som ett segel vid fröspridningen. Frukten är en nöt, 6–7 mm lång.
Linden står i blom under ungefär två veckor. I Sverige börjar blomningen tredje veckan i juli längs Götalands kustområden. Blomningstiden flyttar efter hand norrut och når lindens nordgräns i augusti.
HabitatRedigera
Linden förekommer vild i större delen av Europa och nordvästra Asien. I Sverige finns den tämligen allmänt i skogar och lundar norrut till Ångermanland, framförallt i mellersta Sverige.
Odlad är den vanlig i parker och trädgårdar.
KartorRedigera
- Utbredning i Norden [2]
- Utbredning i Norra halvklotet [3]
- Blomningstid
AnvändningRedigera
Nutida namn på gatan med lindar, som man har kunnat promenera under sedan 1600-talet
Lindträ är ganska mjukt och används till sniderier, och bland annat till lådsidor i äldre snickeri. Lind slår sig inte.
Förkolnad lind, som kan hämtas ur en nedbrunnen brasa, kan användas som ritkol.[1]
Linden är ett av de träd som förr hamlades till kreatursföda.
Linden var förr en viktig källa för bast till korgar och mattor samt till ombindning inom trädgårdsmästeri. Därav bäste, som dialektalt namn på lind. Bin och andra insekter besöker gärna blommorna, som ger rikligt med nektar, så rikligt att den kan droppa ut, innan insekterna hunnit förse sig. Av denna anledning ska man inte parkera sin bil under en blommande lind, då annars tak och motorhuv kan bli helt nedkladdat. Ibland är dock kladdet s k honungsdagg utsöndrat av bladlöss m fl, som också dväljs bland lindblommorna.
Enligt folklig tradition gäller att vattnet blivit tillräckligt varmt för friluftbad, när linden blommar.
Medicinsk användningRedigera
Inom folkmedicinen används lindblommor främst som "örtte" vid förkylningar. Förutom en ökad svettning tycks lindblomte också öka kroppens allmänna infektionsförsvar.[2] Lindblomste spelar en viktig roll (om än inte medicinsk) i romanen På spaning efter den tid som flytt.
I den svenska farmakopén ingick förr lind i form av blommor (Tiliæ Flores), bark (Cortex interior) och kol (Carbones).[1]
KulturelltRedigera
- Lind är Bohusläns landskapsträd.[3] Förebilden torde dock inte vara skogslind, utan den besläktade art, som heter just bohuslind, Tilia platyphyllos Scop..
- "Blomsterkungen" Carl von Linnés far antog namnet Linné inspirerad av en ståtlig lind i Småland i hembygden, och som familjen beundrade. En av Carls bröder antog sedermera namnet Tilliander efter det namn Tilia, som Carl myntat för lindsläktet.
- Lindar förekommer ofta i folkvisor och ballader, inte sällan i omkvädet. I avsnittet om balladen "Linden" ("Jungfrun förvandlad till lind") i Svenska folkvisor från forntiden (1816) skriver författarna att "Linden anses ännu af Allmogen såsom helig och räknas bland Boträd, det är, sådana träd, under hvilka Elfvor, Tomtar och Lindormar älska att vistas." [4]
BygdemålRedigera
Namn | Trakt | Förklaring | Referens |
---|---|---|---|
Bäste | Västergötland | Bäste torde ha med det bast att göra, som kan utvinnas från lind | [5] |
Barrlind | Detta är en vilseledande beteckning för idegran, Taxus baccata L., som inte alls är besläktad med lindar | [6] |
Tvärsnitt av en några år gammal gren
Bark t h, årsringar och tvärgående märgstrålar.
Snittet inte helt färskt
Se ävenRedigera
ReferenserRedigera
- ^ [a b] Den Virtuella Floran
- ^ Raimo Heino, Våra läkande växter – En naturlig väg till ett friskare liv, PRISMA 2001.
- ^ Kjell Westerlind: Sveriges landskapsträd, 2014.
- ^ Afzelius, Arvid August; Geijer, Erik Gustaf (1816). Svenska folkvisor från forntiden. Stockholm: Zacharias Haeggström. sid. 114. https://archive.org/stream/svenskafolkviso01geijgoog#page/n118/mode/2up
- ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 78, [1] Gleerups, Lund 1852 – 1867, faksimilutgåva Malmö 1962
- ^ Arne Anderberg & Anna-Lena Anderberg: Den virtuella floran Naturhistoriska riksmuseet, 2016
Externa länkarRedigera
- Den virtuella floran
- Lind i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
- Träcentrum, Träslagsinformation
- Wikimedia Commons har media som rör Lind.