Jan Nielsen
Jan Nordvald Nielsen, född 31 augusti 1951 i Gävle, är en svensk skådespelare och teaterregissör.
| Jan Nielsen | |
| Född | Jan Nordvald Nielsen 31 augusti 1951 Gävle, Gävleborgs län, Sverige  |
|---|---|
| IMDb | |
Biografi
redigeraJan Nielsen är utbildad vid Statens scenskola i Göteborg.
Han slog igenom med titelrollen i Kjell Gredes film Harry Munter där hans föräldrar spelades av Carl-Gustaf Lindstedt och Gun Jönsson.
Nielsen har varit engagerad vid Helsingborgs stadsteater sedan 1979. Han har medverkat i cirka 30 olika uppsättningar på teatern bland annat Tre systrar, Natten är dagens mor, Macbeth och Slutspel. Han har regisserat föreställningar som till exempel Nasse hittar en stol, Feta män i kjol och Löparen. Han även varit konstnärlig ledare och regissör för stadsteaterns barnteaterensemble Innerfickan.
Han har medverkat i TV-produktioner som bland annat Grabbarna i 57:an eller Musikaliska gänget (1978) och Åshöjdens BK (1986).
Filmografi
redigera- 1969 – Harry Munter
- 1976 – Långt borta och nära
- 1977 – Hempas bar
- 1978 – Grabbarna i 57:an eller Musikaliska gänget (TV-serie)
- 1979 – Min älskade
- 1986 – Åshöjdens BK
Teater
redigeraRoller (ej komplett)
redigeraRegi
redigeraReferenser
redigeraNoter
redigera- ^ Ruth Halldén (22 september 1979). ”God farsafton”. Dagens Nyheter: s. 14. https://arkivet.dn.se/tidning/1979-09-22/257/14. Läst 16 juni 2018.
- ^ Bengt Jahnsson (4 april 1981). ”Körsbär och dynamit”. Dagens Nyheter: s. 20. https://arkivet.dn.se/tidning/1981-04-04/92/20. Läst 16 juni 2018.
- ^ Palaemona Mörner (5 oktober 1981). ”Zorba lever livet”. Dagens Nyheter: s. 22. https://arkivet.dn.se/tidning/1981-10-05/270/22. Läst 25 januari 2022.
- ^ Ruth Halldén (19 maj 1982). ”Svårsmält blandning”. Dagens Nyheter: s. 20. https://arkivet.dn.se/tidning/1982-05-19/134/20. Läst 26 januari 2022.
- ^ ”Nytt om Nöjen: Kronobergsteatern spelar Steinbeck”. Dagens Nyheter: s. 18. 19 augusti 1986. https://arkivet.dn.se/tidning/1986-08-19/223/18. Läst 4 mars 2022.
- ^ Tove Ellefsen (7 april 1991). ”Odåga till farsa att ändå älska”. Dagens Nyheter: s. B4. https://arkivet.dn.se/tidning/1991-04-07/94/24. Läst 12 februari 2022.
- ^ Sven Hansell (27 september 1994). ”Ett konstnärligt steg tillbaka. 'De sista' en maktkritik som drunknar i floskler”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/teater/ett-konstnarligt-steg-tillbaka-de-sista-en-maktkritik-som-drunknar-i-floskler/. Läst 19 februari 2022.
- ^ Rikard Loman (4 april 1999). ”Müllers Norén är tuff och rå. I Helsingborg imponerar ensemblen med sitt inkännande spel”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/teater/teater-mullers-noren-ar-tuff-och-ra-i-helsingborg-imponerar-ensemblen-med-sitt-inkannande-spel/. Läst 5 mars 2022.
- ^ Hans Holmberg (1 oktober 2002). ”Elektra saknar närvaro”. Kristianstadsbladet. http://www.kristianstadsbladet.se/noje/elektra-saknar-narvaro/. Läst 18 mars 2018.
- ^ Martin Lagerholm (10 maj 2010). ”Bakom kulisserna”. Expressen. https://www.expressen.se/kvallsposten/kultur/bakom-kulisserna/. Läst 1 april 2022.
- ^ ”Svansångare”. Charlotte Engelkes. http://charlotteengelkes.com/svansangare/. Läst 1 april 2022.
- ^ Rikard Loman (24 februari 2003). ”Upprymt i Tjechovs anda. I skildringen av systerskapet kryper Maria Blom under huden på sina skapelser.”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/kultur/upprymt-i-tjechovs-anda-i-skildringen-av-systerskapet-kryper-maria-blom-under-huden-pa-sina/. Läst 19 mars 2022.