Davis Cup

årlig internationell herrlandslagstävling i tennis

Davis Cup, DC, är en internationell tennisturnering för herrlandslag. Ursprungligen kallades turneringen International Lawn Tennis Challenge, men från och med 1946 års turnering kallas den Davis Cup.

Davis Cup
Davis Cup Praha ČRo 2012-11-28 cropped 1.jpg
Davis Cup
Sport(er)Tennis
PlatsHela världen
TidpunktCirka februari-november/december
År1900-
Tidigare namnInternational Lawn Tennis Challenge (1900-1939)
Geografisk omfattningHela världen
ArrangörITF
Dwight F. Davis och Holcombe Ward i International Lawn Tennis Challenge 1900, den första upplagan av Davis Cup.

Davis Cup är världens största lagturnering inom herrtennisen och motsvaras inom damtennisen av Fed Cup. Davis Cup grundades av Dwight F. Davis och spelades första gången år 1900, då USA vann över Storbritannien i en turnering där bara dessa två lag deltog. De länder som segrat flest gånger i turneringen är USA (32) och Australien (28).

Turneringen sträckte sig tidigare över stora delar av kalenderåret, och de första matcherna spelas vanligtvis i början av februari, medan finalomgången brukade spelas i slutet av november eller början av december.

Organisation redigera

År 2005 deltog 134 nationer i Davis Cup, av vilka 16 lag var kvalificerade för slutspel i elitdivisionen, medan övriga lag spelade i en av de tre zonerna.

  • “Elitdivisionen”, även kallad “Världsgruppen”. I denna grupp, “slutspelsgruppen”, består mötena mellan länderna av spel över tre dagar med två singlar vardera första och sista dagen (fredag och söndag) och en dubbelmatch (lördag). Matcherna spelas i bäst av fem set. Inom gruppen är åtta av lagen seedade (rangordnade) enligt beslut av DC-kommittén. De första åtta slutspelmatcherna spelas en helg i början på året, varefter segrande åtta lag möts i kvartsfinal, som spelas på sommaren. Förlorande åtta lag från matcherna i mars får spela kvalificeringsomgång mot segrarlagen från varje zon. Dessa matcher spelas på hösten i september, samtidigt som semifinalmatcherna spelas mellan de fyra kvarvarande lagen från kvartsfinalmötena. Elitdivisionens final spelades i december månad. 2001 var senaste året som december nyttjats.
  • Zonspelet. De tre zonerna (den amerikanska, den euro/afrikanska och den asiatiska/ocenaniska) är var och en indelad i fyra grupper, där grupp I är den högsta. Inom grupp I och II spelas matcherna mellan länderna som i elitdivisionen, men inom grupp III och grupp IV (tillkom år 1997) sker mötena som bäst av tre matcher och bäst av tre set. Resultatet av mötena mellan länderna avgör grupptillhörigheten inom varje zon. Två lag från varje zon (fyra lag från den euro/afrikanska zonen) får spela i kvalificeringsomgången till elitdivisionen (se ovan).

Historia redigera

1899 skänkte den amerikanske tennisspelande studenten vid Harvard University i Massachusetts, Dwight F. Davis, en 18 kilo tung guldkantad silverskål, (“Davis Cup” som rymmer innehållet i hela 37 Champagneflaskor) som vandringspokal till en internationell tennisturnering för herrlandslag. Ända från starten var lag från hela världen välkomna att delta, men de första årens tävlingar kom att avgöras mellan USA och Storbritannien. År 1900 hölls den första tävlingen i Longwood, Boston. USA:s lag bestod av Davis själv som lagkapten och hans två studiekamrater Malcolm Whitman och Holcombe Ward, alla tre framstående spelare med tidigare titlar i Amerikanska mästerskapen. Ditresta från England kom britterna Arthur Gore (lagkapten), Herbert Roper Barrett och Ernest Black. Matchen avgjordes utomhus i extrem sommarhetta vilket sägs ha varit till nackdel för britterna, som oväntat förlorade med 3–0. Året därpå avstod britterna från att resa till USA, varför tävlingen ställdes in. 1902 reste britterna doktor Joshua Pim (under pseudonymen Mr. X) och Reginald Doherty över till USA, men förlorade också denna gång (2–3 i matcher). Britterna fick revansch 1903 med samma lag, förstärkt med Laurie Doherty, den spelstarkaste av de båda bröderna Doherty. Britterna vann med 4–1.

Från 1904 deltog flera nationer i tävlingen. Det året var fem länder anmälda, förutom de amerikanska och brittiska lagen också lag från Belgien, Frankrike och Österrike. USA drog sig dock ur tävlingen. Finalen, the Challenge Round, spelades mellan Belgien och Storbritannien i Wimbledon. Det brittiska laget vann med 5–0. Antalet deltagarländer ökade därefter årligen. Åren runt 1910 dominerade Australasien tävlingen med spelarna Norman Brookes och Anthony Wilding. Efter ett flerårigt uppehåll under det första världskriget deltog, från 1920, 24 länder i den återupptagna tävlingen. Mellan 1920 och 1926 dominerade USA med segrar genom tennisgiganterna Bill Tilden och Bill Johnston.

Sverige deltog för första gången 1925. Den match som brukar kallas “Undret i Varberg” spelades 1946 mellan Sverige och Jugoslavien. Sverige hade spelat sig fram till final i Europa-zonen och var bara en match ifrån den internationella finalen. Lennart Bergelin och Torsten Johansson utgjorde ett tvåmannalag som mirakulöst vände ett underläge med 2–0 till seger med 3–2. Sverige förlorade sedan finalen till USA med 5–0.

Fram till och med 1971 spelades turneringen som utmaningsturnering, där fjolårets segrare var direktkvalificerad till kommande års final. Tidigare spelade alla lag i samma grupp. 1923 introducerades ett “interzonsystem”, och turneringen delades upp i Amerikanska zonen och Europeiska zonen. Lag möttes inbördes i vardera zon, och de två bästa i sin zon gjorde upp i en zonfinal, där segrarna spelade interzonfinal. Segraren i interzonfinalen mötte därefter fjolårets segrare i Challenge Round (finalen).

Under perioden 1927-1932 hade Frankrike en storhetsperiod med de fyra musketörerna (Jean Borotra, Henri Cochet, Jacques Brugnon och René Lacoste) i det segrande laget. Under andra världskriget hölls inga tävlingar.

Under hela perioden 1950 till 1968 dominerade Australien Davis Cup. Under ledning av den legendariske tränaren Harry Hopman (tränare 1939-1967) vann Australien 16 gånger, varav femton från år 1950. I lagen deltog bland andra, spelare som Rod Laver, Roy Emerson, Fred Stolle och Neale Fraser.

1955 infördes Östra zonen. 1966 delades Europa in i en A-zon och en B-zon. Från och med 1972 blev segraren i interzonfinalen automatiskt mästare. 1972 tvingades USA som regerande mästare vinna fem drabbningar för att hålla fast vid pokalen. Den moderna Elitdivisionen, som saknar geografisk indelning och består av 16 lag per år, infördes 1981 och under den finns geografiskt indelade zoner. Denna World Group gjorde sin sista säsong 2018.

Systemet med Challenge Round avskaffades från 1972. Till och med 1971 skulle också det segrande laget, det vill säga titelhållaren, ansvara för organisationen av det följande årets tävling. Detta ändrades så att tävlingen sedan dess organiseras av en särskild internationell Davis Cup-kommitté under International Tennis Federation (ITF), till vilken en årlig deltagaravgift erläggs.

1975 slutsegrade Sverige för första gången. Sveriges lag, som bestod av Björn Borg, Birger Andersson och Ove Bengtson, blev det första utanför den engelsktalande världen och Frankrike som vann tävlingen.

Politiska protester redigera

Eftersom Davis Cup spelas mellan landslag, har protester mot ett lands regim ibland kanaliserats som protester mot landets Davis Cup-lag. Särskilt ofta har Sverige varit inblandat i dessa protestaktioner.

Protesterna i Båstad 1968 redigera

Huvudartikel: Båstadskravallerna

Under turneringen 1968 spelade Sverige mot det dåvarande Rhodesia i Båstad i maj, och matchen fick på grund av demonstrationer flyttas till Bandol i Frankrike, då de svenska demonstranterna ansåg Rhodesia styras av en "vit rasistisk" regim.

Protesterna i Båstad 1975 redigera

Under turneringen 1975 spelades en semifinal mellan Sverige och Chile i Båstad 19–21 september. Detta var två år efter Augusto Pinochets militärkupp och många ville att matchen skulle ställas in, som protest mot juntans kränkningar av de mänskliga rättigheterna, medan andra menade att sport och politik bör hållas åtskilda.

Solidaritetsorganisationen Chilekommittén tog initiativ till en bred enhetsmanifestation under parollen "Stoppa matchen!". Demonstrationen samlade runt 7000 deltagare. Hundratals ballonger med namnen på politiska fångar släpptes vid matcharenan som bevakades av 1300 poliser. Nyheterna från protesterna nådde Chile via de chilenska sportkommentatorerna på plats. En specialupplaga av Chilebulletinen spreds i 20000 exemplar.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti deltog inte i protesterna den 20 september. Istället arrangerade SSU den 18 september en protestmarsch som slutade på Båstads torg, där Sveriges förre statsminister Tage Erlander och Sveriges förre Chile-ambassadör Harald Edelstam talade för cirka 3000 åhörare.

Sverige vann semifinalen mot Chile med 4–1 och senare även finalen mot Tjeckoslovakien med 3–2.

Protesterna i Malmö 2009 redigera

Inför Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel 6-8 mars 2009 framfördes önskemål från vissa håll om att matchen skulle bojkottas, men Svenska tennisförbundet och det svenska Davis Cup-laget beslöt att spela matchen. Däremot bestämde sig den lokala politiska majoriteten i Malmö under ledning av Ilmar Reepalu för att matchen skulle spelas inför tomma läktare. Detta beslut motiverades av säkerhetsskäl, med tanke på de protester mot matchen som planerades. Polisen hade dock inte bedömt läget som ohållbart från säkerhetssynpunkt. Matchen spelades i Baltiska hallen i Malmö. Reepalu ville egentligen att matchen inte skulle spelas överhuvudtaget och hävdade i en artikel i Sydsvenskan att "över 400 barn har mördats av Israels krigsmaskin [i Gazakonflikten 2008-2009]". Internationella Tennisförbundets ordförande Francesco Ricci Bitti kommenterade Malmös agerande med: "Säkerligen kommer vi inte välkomna Malmö stad att arrangera en sådan här match igen".

Under lördagen den 7 mars anordnades en fredlig demonstration med, enligt polisens uppgifter, omkring 6 000 deltagare.[1] Demonstrationen arrangerades av Nätverket mot Israels krig och ockupation.[2] Innan avgång hölls flera tal, av bland andra Per Gahrton (mp) och Lars Ohly (v). Väl framme vid Baltiska hallen bröt sig ett hundratal personer ut från demonstrationen och försökte ta sig in på arenan, men förhindrades av en massiv polisnärvaro; åtta personer greps och ett hundratal omhändertogs.[3]

Efterräkningarna till matchen blev än värre än Internationella Tennisförbundet förvarnat om. Davis Cup-organisationen bötfällde Svenska tennisförbundet med 25 000 US-dollar samt krävde ytterligare 15 000 US-dollar för uteblivna biljettintäkter. Malmö bannlystes samtidigt som eventuell arrangörstad av Davis Cupmatcher för de närmsta fem åren och om Sverige återigen inte kan garantera att allmänheten ges tillträde till en match kommer man att förlora rätten att välja hemmaarena.

Segrande nationer redigera

År Finalplats (underlag) Segrare Finalmotståndare Resultat
1900 Longwood Cricket Club (gräs)
Boston, USA
  USA   Brittiska öarna 3-0
1901 Ingen turnering
1902 Crescent Athletic Club (gräs)
Brooklyn, USA
  USA   Brittiska öarna 3-2
1903 Longwood Cricket Club (gräs)
Boston, USA
  Brittiska öarna   USA 4-1
1904 Warple Road (gräs)
London, Storbritannien
  Brittiska öarna   Belgien 5-0
1905 Queen's Club (gräs)
London, Storbritannien
  Brittiska öarna   USA 5-0
1906 Warple Road (gräs)
London, Storbritannien
  Brittiska öarna   USA 5-0
1907 Warple Road (gräs)
London, Storbritannien
  Australasien   Brittiska öarna 3-2
1908 Albert Ground (gräs)
Melbourne, Australien
  Australasien   USA 4-1
1909 Double Bay Grounds (gräs)
Sydney, Australien
  Australasien   USA 5-0
1910 Ingen turnering
1911 Hagley Park (gräs)
Christchurch, Nya Zeeland
  Australasien   USA 4-0
1912 Albert Ground (gräs)
Melbourne, Australien
  Brittiska öarna   Australasien 3-2
1913 Worple Road (gräs)
London, Storbritannien
  USA   Storbritannien 3-2
1914 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
  Australasien   USA 3-2
1915-
1918
Ingen turnering på grund av första världskriget
1919 Double Bay Grounds (gräs)
Sydney, Australien
  Australasien   Storbritannien 4-1
1920 Domain Cricket Club (gräs)
Auckland, Nya Zeeland
  USA   Australasien 5-0
1921 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
  USA   Japan 5-0
1922 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
  USA   Australasien 4-1
1923 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
  USA   Australien 4-1
1924 Germantown Cricket Club (gräs)
Philadelphia, USA
  USA   Australien 5-0
1925 Germantown Cricket Club (gräs)
Philadelphia, USA
  USA   Frankrike 5-0
1926 Germantown Cricket Club (gräs)
Philadelphia, USA
  USA   Frankrike 4-1
1927 Germantown Cricket Club (gräs)
Philadelphia, USA
  Frankrike   USA 3-2
1928 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
  Frankrike   USA 4-1
1929 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
  Frankrike   USA 3-2
1930 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
  Frankrike   USA 4-1
1931 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
  Frankrike   Storbritannien 3-2
1932 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
  Frankrike   USA 3-2
1933 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
  Storbritannien   Frankrike 3-2
1934 Centre Court, Wimbledon (gräs)
London, Storbritannien
  Storbritannien   USA 4-1
1935 Centre Court, Wimbledon (gräs)
London, Storbritannien
  Storbritannien   USA 5-0
1936 Centre Court, Wimbledon (gräs)
London, Storbritannien
  Storbritannien   Australien 3-2
1937 Centre Court, Wimbledon (gräs)
London, Storbritannien
  USA   Storbritannien 4-1
1938 Germantown Cricket Club (gräs)
Philadelphia, USA
  USA   Australien 3-2
1939 Merion Cricket Club (gräs)
Haverford, USA
  Australien   USA 3-2
1940-
1945
Ingen turnering på grund av andra världskriget
1946 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
  USA   Australien 5-0
1947 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
  USA   Australien 4-1
1948 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
  USA   Australien 5-0
1949 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
  USA   Australien 4-1
1950 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
  Australien   USA 4-1
1951 White City Stadium (gräs)
Sydney, Australien
  Australien   USA 3-2
1952 Memorial Drive Tennis Centre (gräs)
Adelaide, Australien
  Australien   USA 4-1
1953 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
  Australien   USA 3-2
1954 White City Stadium (gräs)
Sydney, Australien
  USA   Australien 3-2
1955 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
  Australien   USA 5-0
1956 Memorial Drive Tennis Centre (gräs)
Adelaide, Australien
  Australien   USA 5-0
1957 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
  Australien   USA 3-2
1958 Milton Courts (gräs)
Brisbane, Australien
  USA   Australien 3-2
1959 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
  Australien   USA 3-2
1960 White City Stadium (gräs)
Sydney, Australien
  Australien   Italien 4-1
1961 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
  Australien   Italien 5-0
1962 Milton Courts (gräs)
Brisbane, Australien
  Australien   Mexiko 5-0
1963 Memorial Drive Tennis Centre (gräs)
Adelaide, dcf
  USA   Australien 3-2
1964 Harold Clark Courts (grus)
Cleveland, USA
  Australien   USA 3-2
1965 White City Stadium (gräs)
Sydney, Australien
  Australien   Spanien 4-1
1966 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
  Australien   Indien 4-1
1967 Milton Courts (gräs)
Brisbane, Australien
  Australien   Spanien 4-1
1968 Memorial Drive Tennis Centre (gräs)
Adelaide, Australien
  USA   Australien 4-1
1969 Harold Clark Courts (hardcourt)
Cleveland, USA
  USA   Rumänien 5-0
1970 Harold Clark Courts (hardcourt)
Cleveland, USA
  USA   Västtyskland 5-0
1971 Olde Providence Racquet Club (grus)
Charlotte, USA
  USA   Rumänien 3-2
1972 Club Sportiv Progresul (grus)
Bukarest, Rumänien
  USA   Rumänien 3-2
1973 Public Auditorium (matta, inomhus)
Cleveland, USA
  Australien   USA 5-0
1974   Sydafrika   Indien w.o.
1975 Kungliga Tennishallen (matta, inomhus)
Stockholm, Sverige
  Sverige   Tjeckoslovakien 3-2
1976 Estadio Nacional (grus)
Santiago, Chile
  Italien   Chile 4-1
1977 White City Stadium (gräs)
Sydney, Australien
  Australien   Italien 3-1[4]
1978 Mission Hills CC (hardcourt)
Rancho Mirage, USA
  USA   Storbritannien 4-1
1979 Civic Auditorium (matta, inomhus)
San Francisco, USA
  USA   Italien 5-0
1980 Malá Sportovní Hall (matta, inomhus)
Prag, Tjeckoslovakien
  Tjeckoslovakien   Italien 4-1
1981 Riverfront Coliseum (matta, inomhus)
Cincinnati, USA
  USA   Argentina 3-1[5]
1982 Palais des Sports (grus, inomhus)
Paris, Frankrike
  USA   Frankrike 4-1
1983 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
  Australien   Sverige 3-2
1984 Scandinavium (rött grus; lawnit, inomhus)
Göteborg, Sverige
  Sverige   USA 4-1
1985 Olympiahalle (matta; DLW Ro 840, inomhus)
München, Tyskland
  Sverige   Västtyskland 3-2
1986 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
  Australien   Sverige 3-2
1987 Scandinavium (grus, inomhus)
Göteborg, Sverige
  Sverige   Indien 5-0
1988 Scandinavium (grus, inomhus)
Göteborg, Sverige
  Västtyskland   Sverige 4-1[6]
1989 Schleyerhalle (matta; pegulan, inomhus)
Stuttgart, Västtyskland
  Västtyskland   Sverige 4-1
1990 Suncoast Dome (grus, inomhus)
Saint Petersburg, USA
  USA   Australien 3-2
1991 Palais des Sports de Gerland (matta, inomhus)
Lyon, Frankrike
  Frankrike   USA 3-2
1992 Tarrant County Center (hardcourt, inomhus)
Fort Worth, USA
  USA   Schweiz 3-1[7]
1993 Exhibition Hall (grus, inomhus)
Düsseldorf, Tyskland
  Tyskland   Australien 4-1
1994 Olimpijskij (matta, inomhus)
Moskva, Ryssland
  Sverige   Ryssland 4-1
1995 Olimpijskij (grus, inomhus)
Moskva, Ryssland
  USA   Ryssland 3-2
1996 Malmömässan (hardcourt, inomhus)
Malmö, Sverige
  Frankrike   Sverige 3-2
1997 Scandinavium (carpet; taraflex, inomhus)
Göteborg, Sverige
  Sverige   USA 5-0
1998 Fila Forum (grus, inomhus)
Milano, Italien
  Sverige   Italien 4-1
1999 Acropolis Exhibition Hall (grus, inomhus)
Nice, Frankrike
  Australien   Frankrike 3-2
2000 Palau Sant Jordi (grus, inomhus)
Barcelona, Spanien
  Spanien   Australien 3–1[7]
2001 Rod Laver Arena (gräs)
Melbourne Australien
  Frankrike   Australien 3–2
2002 Palais omnisports (grus, inomhus)
Paris, Frankrike
  Ryssland   Frankrike 3–2
2003 Rod Laver Arena (gräs)
Melbourne Australien
  Australien   Spanien 3–1[7]
2004 Estadio Olímpico (grus, inomhus)
Sevilla, Spanien
  Spanien   USA 3–2
2005 Sibamac Arena (hardcourt, inomhus)
Bratislava, Slovakien
  Kroatien   Slovakien 3–2
2006 Olimpijskij (hardcourt, inomhus)
Moskva, Ryssland
  Ryssland   Argentina 3–2
2007 Memorial Coliseum (hardcourt, inomhus)
Portland, USA
  USA   Ryssland 4–1
2008 Estadio Polideportivo (hardcourt, inomhus)
Mar del Plata, Argentina
  Spanien   Argentina 3–1
2009 Palau Sant Jordi (grus, inomhus)
Barcelona, Spanien
  Spanien   Tjeckien 5–0
2010 Beogradska arena (hardcourt, inomhus)
Belgrad, Serbien
  Serbien   Frankrike 3–2
2011 La Cartuja (grus, inomhus)
Sevilla, Spanien
  Spanien   Argentina 3–1
2012 O2 Arena (hård; Novacrylic Ultracushion, inomhus)
Prag, Tjeckien
  Tjeckien   Spanien 3–2
2013 Beogradska arena (hardcourt; RuKortHard Tournament MF, inomhus)
Belgrad, Serbien
  Tjeckien   Serbien 3–2
2014 Stade Pierre-Mauroy (grus, inomhus)
Lille, Frankrike
  Schweiz   Frankrike 3–1
2015 Flanders Expo (grus, inomhus)
Gent, Belgien
  Storbritannien   Belgien 3–1
2016 Arena Zagreb (hardcourt, inomhus)
Zagreb, Kroatien
  Argentina   Kroatien 3–2
2017 Stade Pierre-Mauroy (hardcourt, inomhus)
Lille, Frankrike
  Frankrike   Belgien 3–2
2018 Stade Pierre-Mauroy (rött grus, inomhus)
Lille, Frankrike
  Kroatien   Frankrike 3–1
2019 Caja Magica (hardcourt, inomhus)
Madrid, Spanien
  Spanien   Kanada 2–0
2021 Madrid arena (hardcourt, inomhus)
Madrid, Spanien
  Ryssland   Kroatien 2–0
2022 Palacio de Deportes José María Martín Carpena (hardcourt, inomhus)
Málaga, Spanien
  Kanada   Australien 2–0
2023 Palacio de Deportes José María Martín Carpena (hardcourt, inomhus)
Málaga, Spanien
  Italien   Australien 2–0

Se även redigera

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Stökigt men under kontroll[död länk], polisen.se 7 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009
  2. ^ Stoppa Matchen stoppade inte matchen Arkiverad 22 mars 2009 hämtat från the Wayback Machine., yelah.net 7 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009
  3. ^ Men våldet tog över Arkiverad 30 mars 2009 hämtat från the Wayback Machine., sydsvenskan.se 8 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009
  4. ^ Den femte och sista matchen fullföljdes inte utan avbröts när det stod 12-12 i första set. Australien hade ändå redan säkrat segern.
  5. ^ Den femte och sista matchen fullföljdes inte utan avbröts när det stod 11-10 till Roscoe Tanner (USA) mot Guillermo Vilas (Argentina) i första set. USA hade ändå redan säkrat segern.
  6. ^ Den femte och sista matchen vann Västtyskland på walkover.
  7. ^ [a b c] Den femte och sista matchen spelades inte.

Källor redigera

Externa länkar redigera