Wikipedia

Per Gahrton

svensk politiker
Artikel Diskussion

Carl Per Gunnar Gahrton, född 2 februari 1943 i Sankt Johannes församling i Malmö,[1] är en svensk politiker (miljöpartist, tidigare folkpartist), sociolog och författare. Han är son till Arnold Gahrton, dotterson till Wilhelm de Shàrengrad, bror till Gösta Gahrton och farbror till Måns Gahrton.[2]

Per Gahrton

Per Gahrton på Bok- och biblioteksmässan 2008.
Tid i befattningen
1984–1985
tillsammans med Ragnhild Pohanka
Företrädare Posten skapad
Efterträdare Birger Schlaug
Mandatperiod
1976-1979
1988–1991
1994–1995
Mandatperiod
1995–1999
1999–2004
Tid i befattningen
1995–2004
Född 2 februari 1943 (80 år)
Malmö Sankt Johannes församling, Malmöhus län
Politiskt parti Miljöpartiet de Gröna (1981–)
Folkpartiet (1969–1980)
Yrke Sociolog, författare

Politisk karriärRedigera

Per Gahrton var förbundsordförande för Folkpartiets ungdomsförbund 1969–1971, kommunfullmäktig i Lund (fp) 1973-1976, riksdagsledamot 1976–1979 för Folkpartiet och 1988–1991 respektive 1994–1995 för Miljöpartiet de Gröna samt ledamot av Europaparlamentet 1995–2004. Tillsammans med Ragnhild Pohanka valdes han till språkrör för Miljöpartiet 1984 på förtroenderådets sammanträde. Han lämnade posten efter valet 1985. (Språkrörsinstitutionen var ursprungligen tänkt som ett arrangemang inför valet 1985). Han var andre sekreterare för European Greens 1984-1989 och ledamot i Miljöpartiets partistyrelse 1992-1997 och 2000–2007.

Gahrton var redaktör för Liberal Debatt 1967-1968 där han bland annat pläderade för ”vänsterliberalism”. 1968-1969 var han redaktör för lundensiska studenttidningen Lundagård, och ”inte bara den argaste Lundagårdsredaktören genom tiderna utan också den radikalaste – 68-röd utan att vara socialist”.[3] Han kritiserade vänsterns ”jippoanarkism” och tog avstånd från våldsanvändning, bland annat i samband med tennismatchen mot Rhodesia i Båstad. Han angrep såväl USA:s krig i Vietnam som Sovjetunionens invasion i Tjeckoslovakien. Vid en presskonferens förklarade han att Sverige borde sända vapen till gerillarörelser, bland andra FNL, däremot inte till frihetsrörelserna i Tjeckoslovakien och Ungern, vars existens han sade sig vara omedveten om.[4] 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”Årets argaste unga man” och kallades decenniet senare för "riksdagens gossen Ruda" av vänstertidningen Proletären.[5]

Han valdes till ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund 1969 och blev omvald 1970. 1971 omvaldes han inte, då han förlorade en mycket jämn omröstning mot Lars Leijonborg. Han invaldes i riksdagen 1976 för Folkpartiet och omvaldes 1979, men lämnade den 7 november[6] riksdagen och Folkpartiet och anslöt sig till den kärnkraftskritiska Linje 3 inför folkomröstningen 1980.

Gahrton var en av initiativtagarna till att bilda det svenska Miljöpartiet,[7] bland annat genom boken Det behövs ett framtidsparti 1980.

Sommaren 1985 avtjänade han en månads fängelsestraff för vägran att fullgöra en repetitionsövning ”som en moralisk protest mot den svenska regeringens agerande i försvarsfrågan”.[8] Han satt åter i riksdagen 1988-1991 samt 1994-1995, men denna gång för Miljöpartiet de Gröna. Som ledamot av riksdagens utrikesutskott ledde han Miljöpartiets kampanj för att Sverige skulle erkänna Litauen, som var den första sovjetrepubliken som utropade sig som självständig i mars 1990.[9] På inbjudan av de litauiska Gröna höll han ett tal inför parlamentet i Vilnius våren 1990.

I EU-parlamentet har Gahrton varit ledamot av utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik.[10] Gahrton var också rapportör för EU:s relationer med Sydkaukasus och föreslog en stabilitetspakt för hela regionen, vilket väckte stor uppmärksamhet i de berörda länderna.[11] Han är ledamot av Advisory Council i Regional Environmental Centre i Tbilisi, Georgien. Han var också ordförande i EU-parlamentets Kina-delegation och föreslog vid ett samtal med Li Peng, talman i den kinesiska folkkongressen, att Dalai Lama borde bli guvernör i provinsen Tibet.[12] Han var valobservatör i Komirepubliken, Ryssland 1993, Palestinska områdena 1996, Georgien 2003 och 2004, Indonesien 2004.

Gahrton hävdade i TV4[13] att Mehmet Kaplans avgång som bostadsminister var ett resultat av en israelisk kampanj.[14]

PalestinaengagemangRedigera

Gahrton har ihärdigt kritiserat Israels politik i Israel-Palestina-konflikten, I såväl boken ”Kampen om Palestina” (1970) som i ”Palestinas frihetskamp” (2008) fördömer han ockupationspolitiken, pläderar för sanktioner mot Israel och förordar en fredslösning enligt FN-beslut, det vill säga en tvåstatslösning. Under åren 2004 till 2011 var han ordförande i Palestinagrupperna i Sverige.

Gahrton har ofta betraktats som kontroversiell, som då han har försvarat palestiniernas rätt till väpnat motstånd mot ockupationen.[15] Han har också skarpt kritiserat EU:s vägran att tala med Hamas.[16] Gahrton deltog i Radio Islams sändningar[17] och kritiserades för att han 1988 försvarade det antisemitiska radioprogrammet Radio Islam sedan Svenska Kommittén Mot Antisemitism hade anmält radiostationen till justitiekanslern. Han har senare beklagat sitt ställningstagande och förklarat att han hade en felaktig uppfattning om innehållet i Radio Islams sändningar. Enligt tidningen Expo betraktar Gahrton numera Radio Islams utgivare Ahmed Rami som en "kriminell rasist och dessutom som fiende till Palestinasaken".[18]

Gahrton har konstaterat att han formellt, enligt officiell israelisk uppfattning, är jude eftersom hans mormorsmor var judinna. Han anser det vara absurt att han som svensk, enligt besked av Knessetledamöter vid ett Israelbesök, har rätt att bli israelisk medborgare samtidigt som palestinier i flyktingläger inte får återvända.[19]

EU och säkerhetspolitikRedigera

Gahrton var förespråkare för Nej-linjen vid folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994. Då Ja-sidan vann blev Gahrton märkbart besviken och anklagade även Moderaternas dåvarande partiledare Carl Bildt för att ha bedrivit en "smutsig valkampanj" samt att denne skulle "hålla truten" i en direktsänd efterdebatt.[20] Han är fortsättningsvis en aktiv kritiker av EU och vill minska dess makt, men 2008 konstaterade han i en artikel i Dagens Nyheter att det inte längre är lämpligt att kräva svenskt utträde ur EU.[21]

Han har talat för att EU beslutar om ett gemensamt språk - antingen franska, latin eller esperanto - för att stärka sin identitet, för att hävda sig mot USA och för att ett politiskt beslut är att föredra framför en spontan utveckling.[22]

Gahrton har betecknat återställning av Sveriges militära kapacitet som "statsfinansiellt slöseri och säkerhetspolitiskt vanvett", eftersom ett militärt hot från Ryssland enligt hans mening är "vidskepelse". Bakom kraven på ett starkt försvar anar han dolda motiv av olika slag och rysshat som kan bli en repris på "80-talets ogrundade och förödande ubåtshysteri". Förmåga att kunna försvara sig militärt ser han som mindre viktigt. "Säkerhet handlar i grund och botten väldigt litet om militära aspekter, utan om en rättvis och miljösäker värld." Problemen i Ryssland vill han åtgärda genom att integrera landet i Europa. Detta skulle på sikt innebära att landet blir medlem i EU, som dock bör se annorlunda ut än i dag och tillåta medlemskap i andra regionala organisationer. "På så sätt blir de regionala samarbetena länkar i en global samarbetskedja och inte konkurrerande alternativ."[23]

Under 2005 startades den gröna tankesmedjan Cogito, till vilken Gahrton valdes som första ordförande.

FörfattarskapRedigera

Gahrton har under många år varit medarbetare i bland annat Aftonbladet, Sydsvenska Dagbladet och OBS Kulturkvarten som Mellanöstern-rapportör och bokrecensent. Han har skrivit ett stort antal böcker, de flesta politiska verk om bland annat grön ideologi och EU. Han har även skrivit två deckare: Maktens fångar (1997) och EU-politikerns död (2001). Den förstnämnda utspelar sig i riksdagen och den sistnämnda i EU-parlamentet. Han är också en återkommande skribent i kulturtidskrifterna FiB/Kulturfront, Palestina NU och Syre.

Lex GahrtonRedigera

År 1983 disputerade Gahrton för filosofie doktorsexamen i sociologi vid Lunds universitet med avhandlingen "Riksdagen inifrån: en studie av parlamentarisk handfallenhet inför ett samhälle i kris". Betygsnämnden var oenig och omröstningen slutade med siffrorna 3-2 för godkännande av avhandlingen. En av dem som röstade för var Gahrtons handledare, sociologiprofessorn Joachim Israel. Trots att Israel var marxist var han jämte Gahrton en av initiativtagarna till bildandet av Aktionsgruppen för ett framtids- och miljöparti, som förberedde tillkomsten av Miljöpartiet. På grund av de allmänna diskussionerna, som disputationen väckte, ändrades högskoleförordningen, så att en majoritet av betygsnämndens ledamöter måste vara verksam vid andra institutioner än disputanden. Detta kom att kallas "Lex Gahrton".

RattfylleriRedigera

Gahrton har åtalats två gånger för rattfylleri. I februari 2015 ertappades han i sin bil i Tomelilla i Skåne med 1,89 promille alkohol i blodet. Gahrton hävdade att det handlade om att han hade druckit efter en trafikolycka, men detta motbevisades och Gahrton dömdes till två månaders fängelse för grovt rattfylleri.[24]

Bibliografi (urval)Redigera

  • Barn i Sverige (1968)
  • Egyptens arabiska socialism (1969)
  • Kampen om Palestina: en kritisk analys av sionism och arabnationalism (1970)
  • Folkpartist! Är du inte klok? (1970)
  • Borgerligt block eller radikalt alternativ? (1970)
  • Upp till kamp, pensionärer! (1972)
  • Revolution på svenska (1972)
  • Partikongressen (1978, roman under pseudonymen Hertha Knutsdotter)
  • Öppet brev från en politiker (1979)
  • Arabvärlden inför 80-talet (1979)
  • Valkampanjen (1980, roman)
  • Det behövs ett framtidsparti (1980)
  • Riksdagen inifrån: en studie av parlamentarisk handfallenhet inför ett samhälle i kris (1983, akademisk avhandling)
  • Egypten – en arabisk demokrati (1987)
  • Vad vill de gröna? (1988)
  • Cirkus Sverige (1988)
  • I stället för EG (1990)
  • Låt mormor bestämma 2000-talet (1993)
  • Handbok för EU-tvivlare (1994)
  • EU-parlamentet inifrån (1995, ny version 1999)
  • Vill Sverige bli län i en EU-stat? (1997)
  • Maktens fångar (1997, roman)
  • EU-politikerns död (2001, roman)
  • Med euron mot EU-staten (2003)
  • En kraft starkare än jag själv (2008, roman)
  • Palestinas frihetskamp (2008)
  • Befria EU (2009)
  • Det gröna genombrottet: mina trettio år med Miljöpartiet (2011)
  • Triangeldrama i Egypten: militärstyre, islamism eller demokrati? (2012)
  • Är Ryssland ett hot? Exemplet Georgien (2018)

BiografiRedigera

  • Seveus, Valentin (red) :Per Gahrton. Den pragmatiske visionären. Seveus & Co. 2013

ReferenserRedigera

  1. ^ Sveriges befolkning 2000, Version 1.03, Sveriges Släktforskarförbund: Gahrton, Carl Per Gunnar
  2. ^ Vem är det: Svensk biografisk handbok 1999, red. Elisabeth Gafvelin, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1998 ISBN 91-1-300536-7 ISSN 0347-3341 s. 360
  3. ^ Anna Alsmark, Per Lindström, Petter Lönegård, Jan Mårtensson,: Lundagård – 1920-1995, Boken om tidningen, Akademiska Föreningens Förlag 1995.
  4. ^ Nya Wermlands-Tidningen 1969-10-06.
  5. ^ Proletären, nr 72/1979, sid. 1&4
  6. ^ Per Gahrton (29 maj 2020). ”Minnesord Gösta John Bredberg”. Sydsvenskan. 
  7. ^ Nilsson, Torbjörn (2010). ”Politiska partier: Miljöpartiet”. Populär historia (8). Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525090607/http://www.popularhistoria.se/artiklar/politiska-partier-miljopartiet/. Läst 10 september 2010. 
  8. ^ Ur Skånska Hovrättens domskäl, återgivet i Per Gahrton: Det tvivelaktiga försvaret, Bokförlaget Åsak 1985.
  9. ^ Motion 1990/91:U503 Frihet för de baltiska folken, snabbprotokoll 1990/91:57.
  10. ^ Dina ledamöter Europaparlamentet, Per Gahrton.
  11. ^ Betänkande angående rekommendation till rådet om EU:s Sydkaukasienpolitik, A5-0052/2004.
  12. ^ BBC News Wedn 1 Nov 2000, Make Dalai Lama Tibet Governor.
  13. ^ ”Mehmet Kaplan avgick - rätt eller fel?”. TV4. http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/mehmet-kaplan-avgick-r%C3%A4tt-eller-fel-3349989. Läst 2 maj 2016. 
  14. ^ ”Intern kritik mot Kaplan inom Miljöpartiet”. Sveriges Television. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/intern-kritik-mot-kaplan-inom-miljopartiet. Läst 2 maj 2016. 
  15. ^ Ledare i Palestina Nu, nr 4/09.
  16. ^ Per Gahrton "EU måste tala med Hamas!" Arkiverad 13 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. europabloggen.se 6 januari 2009
  17. ^ Rami, Ahmed (1988). ”Per Gahrton: Om judiska spåret i Palmemordet”. Vad är Israel? ; 101 fakta istället för den judiska lögnpropagandan. ISBN 91-971094-0-1 
  18. ^ Stefan Carlsson "Radio Islam tillbaka i etern" Expo, 17 april 2003.
  19. ^ Palestinas frihetskamp (2008) sid. 67
  20. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 21 januari 2011. https://web.archive.org/web/20110121123732/http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3615&grupp=10199&artikel=912462. Läst 9 juli 2010. 
  21. ^ Per Gahrton: Olämpligt fortsätta kräva utträde ur EU DN, 29 februari 2008.
  22. ^ Per Gahrton: "EU behöver lingua franca" Sydsvenska Dagbladet, 13 augusti 2007.
  23. ^ Per Gahrton: Ryssland till EU! Nej till sega gubbar! Arkiverad 5 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. Europabloggen.se 21 januari 2009.
  24. ^ http://www.ystadsallehanda.se/tomelilla/gahrton/

Externa länkarRedigera

Företrädare:
Thomas Hammarberg 		Förbundsordförande för Folkpartiets ungdomsförbund
1969–1971 		Efterträdare:
Lars Leijonborg
Företrädare:
Första ämbetsinnehavaren 		Miljöpartiets språkrör
1984–1985
Tillsammans med:
Ragnhild Pohanka 		Efterträdare:
Birger Schlaug
Ragnhild Pohanka
Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Per_Gahrton&oldid=51654435"