Wikipedia

Huggorm

art av reptil
(Omdirigerad från Vanlig huggorm)
Denna artikel avhandlar djurarten Vipera berus, för övriga huggormar se familjen huggormar.

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar av palearktis.

Huggorm
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
UnderklassDiapsider
Diapsida
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
UnderordningOrmar
Serpentes
FamiljHuggormar
Viperidae
SläkteVipera
ArtHuggorm
V. berus
Vetenskapligt namn
§ Vipera berus
AuktorCarl von Linné, 1758
Utbredning
Den europeiska utbredningen. Arten finns också över stora delar av Asien.
Underarter
  • V. b. berus Linné, 1758
  • V. b. bosniensis Boettger, 1889
  • V. b. sachalinensis Zarevskij, 1917
Synonymer
  • Vanlig huggorm
    • Hitta fler artiklar om djur med
    Helsvart huggorm.

    Utseende

    redigera

    Merparten huggormar är runt 60 cm långa. Huggormshanen blir oftast inte längre än 65 cm lång och honan ca 10 cm längre. Enstaka exemplar om cirka 100 centimeter är kända.[2] Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda. Området runt pupillen varierar från rödfärgad till bärnstensliknande.

     
    Huggorm fotograferad i Sverige 2020.

    Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Det finns också helsvarta, melanistiska individer. Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta[källa behövs] eller har andra färgvarianter som ljusare grundfärg eller silvergrå till ljust gråblå.[3] Det finns även normalfärgade former som saknar sicksackbandet. Nästan alla huggormar föds "normalfärgade", men en del blir mörkare med åren.

    Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.[4][5]

    Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

    Fortplantning

    redigera

    Honan, som är dräktig i två till fyra månader, ruvar äggen i kroppen som kläcks strax innan födseln. En normal kull är 6-11 ungar men det förekommer större kullar än så. Honan, som föder sin första kull vid mellan tre till fem års ålder, får oftast en kull vartannat år.[6]

    Utbredning och systematik

    redigera

    Huggormen finns i östra delen av Europa med ungefärlig västgräns från nordvästra till sydöstra Frankrike och ner genom Balkanhalvön. I norr gör den halt vid mellersta Norge samt norra Sverige och Finland. Den finns även i Storbritannien, men saknas på Irland och på Island. I öster sträcker sig dess utbredningsområde genom Ryssland över Sibirien (söder om polcirkeln) till Stilla havet, nordöstra Kina, ön Sachalin och Nordkorea.[7]

    Taxonomi

    redigera

    Huggormen delas upp i tre underarter:[8]

    Vissa auktoriteter behandlar de tre taxonen som goda arter.[9] Carl von Linné klassificerade felaktigt den rödbruna formen som en egen art.[9]

    Huggormens toxin

    redigera

    Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Norden[10]. Ormars gift är en blandning av enzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

    Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel.[källa behövs]

    Huggormar är i sig inte aggressiva mot människor. Angrepp på människor orsakas nästan alltid av att man trampat på ormen eller tagit i den. På människan får bettet liknande effekter som hos bytesdjur, men verkan är mycket mer lokal än hos mindre djur där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.[2]

    Huggormsbett är sällan livshotande för människor, även om dödsfall inträffar – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Dödligheten efter ett ormbett är 1 till 2 promille i Sverige, vilket innebär att i genomsnitt avlider ungefär en person vart tionde år (2022) i Sverige.[11] Som jämförelse dör två till tre personer varje år av bi- och getingstick (2024) i Sverige.[12] Ungefär 400 personer per år vårdas på sjukhus för huggormsbett i Sverige och cirka 20–30 procent av dessa utvecklar måttliga till allvarliga symptom (2024).[13]

    Även "torra bett" där ormen endast bitit utan att injicera något gift förekommer.[13]

    Risken för ormbett kan minimeras genom att man bär skor (som helst går över anklarna) eller stövlar samt undviker att plocka upp ormen.[13] Även långbyxor kan ge ett visst skydd.[14]

    Hälsoeffekter hos människan

    redigera

    Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Smärta i samband med bettet och senare en blåaktig svullnad som vanligen försvinner efter några veckor.[13]

    Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och blodkärlen påverkas och kan leda till koagulationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner, det vill säga allergisk chockreaktion. Giftinformationscentralen råder människor som blivit bitna eller anhöriga att inte röra såret samt ringa nödnumret och begära giftinformation för råd. Läkare gör en bedömning och tar ställning till behandling med exempelvis serum.[15] Motgiftsbehandling (serum, antitoxin) kan vara aktuellt vid allmänsymtom (se ovan) eller lokalutbredning (lokal vävnadsreaktion) mer än 10 cm.[16]

    Åtgärder mot huggormar i Sverige

    redigera

    Sedan år 2000 är huggormarna, liksom alla grod- och kräldjur i Sverige, fridlysta.[17] Generellt bör man lämna ormarna i fred, men har man ormar på tomten och exempelvis barn eller djur som vistas där kan det vara befogat att fånga in och flytta på ormarna med lämpliga metoder. Enligt Naturvårdsverket (2023) får man i undantagsfall döda huggormar på sin tomt som en sista utväg om det inte finns några som helst möjligheter att flytta på ormarna eller få hjälp med det.[14]

    Referenser

    redigera

    Noter

    redigera
    1. ^ Jelka Crnobrnja Isailovic, Milan Vogrin, Claudia Corti, Paulo Sá-Sousa, Marc Cheylan, Juan M. Pleguezuelos, Ljiljana Tomović, Bogoljub Sterijovski, Ulrich Joger, A. Westerström, Bartosz Borczyk, Benedikt Schmidt, Andreas Meyer, Roberto Sindaco, Dušan Jelić 2008 Vipera berus Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 november 2010.[död länk]
    2. ^ [a b] Naturhistoriska riksmuseet - Huggorm Läst 2013-10-19
    3. ^ ”Ormar”. Arkiverad från originalet den 26 april 2006. https://web.archive.org/web/20060426191126/http://www.bioresurs.uu.se/myller/jordbruk/ormar.htm. Läst 20 november 2014. 
    4. ^ Nationalencyklopedin
    5. ^ ”Svenska akademins ordlista”. Arkiverad från originalet den 4 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131004215207/http://sok.saol.se/pages/P1118_M.jpg. Läst 25 juni 2017. 
    6. ^ ”Hoggorm” (på norska). WWF naturleksikon. WWF Norge. https://www.wwf.no/dyreleksikon/hoggorm/. Läst 17 juli 2023. 
    7. ^ The Reptile Database Läst 2013-10-19
    8. ^ ITIS - Vipera berus Läst 2013-10-19
    9. ^ [a b] Mallow D, Ludwig D, Nilson G. 2003. True Vipers: Natural History and Toxinology of Old World Vipers. Krieger Publishing Company, Malabar, Florida. 359 pp. ISBN 0-89464-877-2.
    10. ^ ”Följ med huggormarnas liv i direktsändning!” (på svenska). svenska.yle.fi. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/03/28/folj-med-huggormarnas-liv-i-direktsandning. Läst 9 november 2021. 
    11. ^ Docent Kai Knudsen (21 april 2017). ”Ormbett (förgiftning av ormgift)”. 1177 Vårdguiden. http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=1674. Läst 25 juni 2017. 
    12. ^ Docent Kai Knudsen (7 juni 2017). ”Bett och sting – översikt”. 1177 Vårdguiden. http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=5478. Läst 25 juni 2017. 
    13. ^ [a b c d] ”Huggormsbett”. Giftinformationscentralen. 10 mars 2021. http://www.giftinformation.se/djurregister/huggorm. Läst 13 juli 2024. 
    14. ^ [a b] ”Orm på tomten”. www.naturvardsverket.se. https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/arter-och-artskydd/rad-om-vilda-djur/orm-pa-tomten/. Läst 13 juli 2024. 
    15. ^ Läkemedelsboken 2011-2012, s64, [1] Arkiverad 8 juni 2013 hämtat från the Wayback Machine.
    16. ^ ”Uppdaterade riktlinjer för behandling av huggormsbett”. Läkartidningen 114 (23-24): sid. 1080. 2017. ISSN 0023-7205. http://lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Rapport/2017/06/Uppdaterade-riktlinjer-for-behandling-av-huggormsbett/. Läst 9 juni 2017. 
    17. ^ Lars Erik Lindell. "Ormar Arkiverad 26 april 2006 hämtat från the Wayback Machine.", bioresurs.uu.se hos Uppsala Universitet. Åtkomst den 25 juli 2017.

    Tryckta källor

    redigera
    • Kåre Fog, Adam Schmedes, Dorthe Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr ISBN 87-12-02982-3
    • Kai Curry-Lindahl (1988) Däggdjur, groddjur & kräldjur ISBN 91-1-864142-3

    Webbkällor

    redigera

    Externa länkar

    redigera
    Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Huggorm&oldid=55323496”