Öppna huvudmenyn
För andra betydelser, se Utter (olika betydelser).

Utter eller eurasisk utter[3] (Lutra lutra), ett eurasiskt rovdjur tillhörande familjen mårddjur. Namnet kan även avse andra arter i underfamiljen Lutrinae, som finns spridd över hela världen. Uttern är Smålands landskapsdjur.

Utter
Status i världen: Nära hotad[1]
Status i Sverige: Sårbar[2]
Otter frei.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningRovdjur
Carnivora
FamiljMårddjur
Mustelidae
SläkteLutra
ArtUtter
L. lutra
Vetenskapligt namn
§ Lutra lutra
AuktorLinné, 1758
Utbredning
European Otter area.png
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Innehåll

Utseende och läteRedigera

Uttern är ett smidigt, långsmalt djur med korta ben, brett huvud och lång, muskulös svans. Den har en längd på 50–100 centimeter, svanslängd på 28–55 centimeter och vikt på 3–11 kilogram. Hannar blir tyngre än honor.[4][5] Den är starkt anpassad för ett liv i vatten, med simhudsförsedda tassar och näsborrar och öronöppningar som kan tillslutas vid dykning.[6] Pälsen är ljusbrun med en nästan vit haklapp.[7] Denna kan dock vara svår att se när pälsen är våt.

LäteRedigera

Uttern är vanligen tystlåten och yttrar sig bara vid parningen och när den har ungar. Artens läten är visslingar, morranden och snörvlingar.[7]

UtbredningRedigera

Uttern finns i Europa, Asien och västra Nordafrika. Arten förekommer i Alperna upp till 1 000 meter över havet och i Himalaya vanligen upp till 3 500 meter, i Tibet ända upp till 4 100 meter.[1]

Förekomst i SverigeRedigera

Antalet uttrar i Sverige var på 1980-talet cirka 500. Två årtionden senare hade dock antalet ökat till drygt 2 000, bland annat efter att mängden miljögifter minskat i den svenska naturen.[8] De flesta djuren finns kring norrlandsälvarna, och blott ett fåtal i de södra delarna av landet. I samband med att halterna av polyklorerade bifenyler minskar i den svenska miljön tycks nu bestånden i framför allt norra Sverige återhämta sig.[2]

EkologiRedigera

 
Spår av utter på ön Tarv i Västerbottens kustland.

Uttern är huvudsakligen nattaktiv, men kan även vara i rörelse under dagen i ostörda områden. Den är en skicklig simmare och kan dyka upptill 5 minuter. Vanligtvis är den dock inte under vatten mer än 30 sekunder. På land rör sig uttern skuttande.

Uttern är revirhävdande. Hanens revir kan omfatta upp till 20 kilometer längs en flod eller strand. Honornas revir är mindre, och ligger vanligtvis inom en hanes revir. Reviret markeras genom att uttern på upphöjda föremål i terrängen avsätter spillning, bemängd med sekret från analkörtlarna. Detta har en karakteristisk, tranliknande, lukt. På vintern slår uttern gärna kana i snön. Detta har tidigare tolkats som lek, men man misstänker att även detta kan vara en form av doftmarkering. På sommaren doftmarkerar den i stället genom att gnida bakkroppen mot marken.

BiotopRedigera

 
Simmande utter i saltvattenmiljö.

Den trivs i långsamrinnande, eutrofa floder med låg vattennivå, god födotillgång och med tät växtlighet längs strandlinjen, längs havsstränder och i sjöar och dammar. Uttern håller sig vanligtvis nära sitt vattenområde. Tidvis, till exempel när den skall flytta från ett flodsystem till ett annat, kan den färdas långa sträckor över land. Den inrättar sin lya i håligheter i strandkanten, gärna med ingången under vatten. Den kan själv gräva ut ett bo, men detta är ovanligt. De populationer som lever vid saltvatten behöver god tillgång till sötvatten för att hålla pälsen ren.

FortplantningRedigera

Brunsten inträffar i Sverige främst under februariapril men i varmare regioner har honan flera brunsttider.[4] Efter ca 60 dagars dräktighet föder honan 1 till 6 (vanligen 2–3) ungar. De blir simfärdiga vid 2 månaders ålder och avvanda vid omkring 3 månader. De stannar hos honan 6-14 månader. Efter 2–3 år är ungarna könsmogna. Uttern kan bli upp till 22 år gammal. Flertalet dör dock betydligt tidigare. De flesta uttrarna dör som unga och för en hona är det oftast bara två ungar som når vuxenålder.[4]

FödaRedigera

 
Utter som äter fisk.

Uttern lever främst av fisk. Under vintern, och i kallare områden, utgör fisk en mycket mindre del av födan. Den äter då fåglar, exempelvis sjöfågelungar, grodor, insekter, kräftdjur och ibland mindre däggdjur.[9] Det dagliga behovet av föda för vuxna individer ligger vid 1 kg.[7] Den drar i regel upp bytena på land, men stora byten kan den äta direkt i vattnet.

Status och hotRedigera

 
Tysk trafikskylt som varnar för utter.

Uttern betraktas som missgynnad (NT) av IUCN. Den har gått starkt tillbaka i Europa sedan 1950-talet.[4] Främst beror detta på miljöföroreningar (speciellt polyklorerade bifenyler), men också på grund av vattenregleringar, jakt och röjning av strandvegetation. Många uttrar dödas också i trafiken när de försöker korsa en väg som utgör vandringshinder. Enligt vissa zoologer påverkar minkens spridning utterns bestånd negativ men situationen mellan dessa två arter är inte helt utredd.[7]

Status i SverigeRedigera

I Sverige är den rödlistad som sårbar (VU) och helt fridlyst sedan 1969. För att försöka rädda arten i Sverige har ett åtgärdsprogram tagits fram av Naturvårdsverket.[10]

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] z-Olmo, J., Loy, A., Cianfrani, C., Yoxon, P., Yoxon, G., de Silva, P.K., Roos, A., Bisther, M., Hajkova, P. & Zemanova, B. 2008 Lutra lutra. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 23 november 2010.
  2. ^ [a b] Lutra lutra på rödlistan på Artdatabanken[död länk]
  3. ^ Kommissionens förordning (EU) 2017/160 om skyddet av vilda djur (PDF), Europeiska unionen, sid.16, läst 2018-09-01.
  4. ^ [a b c d] Djur i Sveriges natur (1997) s.216-219
  5. ^ Roos (2009)
  6. ^ Björn Ursing (1951). Däggdjur och fåglar. Nordisk Rotogravyr. sid. 76 
  7. ^ [a b c d] Nordens däggdjur (2004) s. 248-253
  8. ^ Lundell, Michaela (2011-02-14): "Fler och fler uttrar i Sverige". Arkiverad 20 april 2016 hämtat från the Wayback Machine. nrm.se. Läst 6 april 2016.
  9. ^ Kitchener, Andrew (2001). Beavers. sid. 144. ISBN 187358055X 
  10. ^ Naturvårdsverkets programtext (pdf)

Tryckta källorRedigera

  • S. Ulfstrand & T. Ebenhard (redaktion), Djur i Sveriges natur - Däggdjur, Bertmarks förlag, 1997, ISBN 91-973632-5-1
  • B. Jensen, Nordens däggdjur, andra upplaga 2004, Prisma förlag, ISBN 91-518-4432-X
  • A. Roos & K. Johansson, Utterliv Gullers/Votum Förlag, 2009

Externa länkarRedigera